Posts Tagged ‘Skog- och träprogrammet’

Framtidsmässa i Kosta den 23 februari

Friday, February 7th, 2014

Framtiden finns runt hörnet. Det är det enda vi med säkerhet vet, den finns där. Och den kommer, oavsett om vi är redo eller inte. Med dåliga nyheter eller goda. Med klimatförändringar och nya utmaningar som vi ännu inte vet någonting om.

Vad kan vi göra för att förbereda oss inom skogsbruket?

Vi kan börja med att konstatera att vi inom skogen har en unik produkt, med en ovanligt lång produktionstid. Skulle man gå till banken och säga att man har en affärsidé, att man vill låna pengar för att starta ett företag som producerar en vara som tar 80 år att slutföra, och dessutom kostar en del att underhålla under de där åren, skulle de förmodligen skratta ganska högt. Det blir nog inga pengar där. Kanske är det precis det som är vårt grundproblem. Vi måste bestämma nu, idag, hur vi vill att vår produkt ska se ut om 80 år. Om man skulle bortse från sådana petitesser som efterfrågan och tillgång, skaderisker och klimatförändringar skulle vi kanske inte ha så många problem. Men nu är det så verkligheten ser ut, det är vad vi har att bita i.

Jag är inte sådan att jag ger upp. Och de allra flesta människor jag mött inom skogsbranschen verkar vara av ungefär samma skrot och korn. Vi tänker inte lägga oss platta för vilka nya utmaningar framtiden än kommer ge oss. Vi kommer göra vårt bästa för att förbereda oss och stå rustade när det behövs. Vi kommer samla de som har kunskap, innovationer och viljan, och se till att vi har det som behövs för att möta framtiden.

Varför?

Därför att skogen betyder oerhört mycket för det här landet. Och då menar jag inte som byggmaterial, toapapper eller inkomst.
Jag menar av den enkla anledningen att vi älskar skogen.

För allt den är och kommer att vara. För det ska vi se till.

Därför ser jag mycket fram emot att arbeta på framtidsmässan i Kosta den 23 februari. Jag är redo! Är du?

Och glöm inte kolla in:
http://www.lrf.se/Medlem/Regioner/Sydost/Reportage/Framtidsmassa-med-fokus-pa-skog-och-vilt-i-Kosta-sondag-den-23-februari/

Share

Vårt fantastiska skogssverige

Wednesday, January 15th, 2014

Vårterminen på det tredje läsåret är här och man börjar se slutet på en utbildning som gett så mycket mer än man någonsin skulle kunnat föreställa sig.

Inte bara har jag fått en massa kunskap om skogen, träråvaran och naturen. Jag har fått vänner för livet, haft underbara lärare, delat djupa samtal om viktiga ämnen med människor jag respekterar och jag har fått äran att träffa en del av alla de fantastiska människor som arbetar i Sveriges skogar.

Min tacksamhet är enorm, och det är med ett visst vemod jag startar den sista terminen genom att börja med mitt examensarbete på riktigt.
Tanken har funnits där länge. Men nu ska det bli vetenskapligt och korrekt och sättas ner på papper. Och som vanligt kan jag ju inte göra något enkelt. Fullt medveten om att detta inte alls är det enklaste valet, kastar jag mig huvudstupa rakt ut i det. Och tro mig, det har redan genererat både blod, svett och tårar. Men det kommer bli värt det.

Varför? Jo, för att det är så viktigt för mig.

Jag ska inte beskriva för ingående vad jag arbetar med, det kommer senare om du är intresserad, men en antydan är att det handlar om jämställdheten mellan Skogsvårdslagens miljö- och produktionsmål.

Något som jag fortfarande imponeras av och nästan blir lite andäktig inför, är känslan av hur gärna människor som redan jobbar inom skogsindustrin vill hjälpa oss studenter.
Som nu, i mitt examensarbete, där jag behöver få ihop cirka 20 personer som kan avsätta sammanlagt cirka tre timmar i min tjänst och därutöver dessutom i vissa fall kommer behöva resa en ganska ansenlig bit för att ta sig dit där jag är, och trots detta har jag bara fått något enstaka nej.
De allra flesta jag pratar med vill verkligen ställa upp, hjälpa till. Trots att jag hör hur upptagna de är.
Något jag är mycket glad för, då hela mitt examensarbete står och faller på att andra personer ställer upp, utan någon som helst ersättning. Bara för känslan av att man gör något bra.

Så just nu går mina tankar och min tacksamhet till bland annat Stora Enso, Naturskyddsföreningen, Sveaskog och Södra skogsägarna och alla andra som tror på min idé och vill hjälpa mig att genomföra den.

Share

Den tysta skogen

Wednesday, December 11th, 2013

Dimman ligger tät och marken är bara bitvis täckt av isig, före detta snö. Träden står tysta, för här är alldeles vindstilla.
Mitt i den stora granskogen, står jag, bland mossa och barr. Inga fåglar. Inga ljud.
Här finns ingen julstämning vid första anblick. Men efter en stund finner jag den inom mig.

Min mamma har länge försökt få med mig på yoga. Kanske verkar jag stressad.
Men det är här jag vill vara, när jag får för mycket i huvudet. I den tysta skogen. Den pressar mig inte, ber mig inte om något. Och här får mina tankar flyga fritt.

Något som behövs just nu. Det är mycket att tänka på inför julen. Dessutom har vi köpt ett nytt hus och ska sälja vårt gamla, mycket jobb! Jag läser två kurser där vi skriver rapporter, som man gärna vill ska bli så bra som möjligt. Och det roligaste av allt. Jag har satt igång med mitt examensarbete. Det är otroligt spännande. Och krävande. Man känner verkligen att man får ta ifrån tårna, använda all kunskap man samlat på sig under de här åren, trots att jag än så länge bara är i det förberedande stadiet! Som tur är har jag fantastisk handledning!

Så min yoga, eller meditation, blir inte i en sal, i ett hus. Den blir här, mitt i skogen. I tystnaden. Där jag kan höra mina egna tankar. Det är här jag samlar på mig julstämning och lugn.

Och utan att säga för mycket, så är det väl ungefär det mitt examensarbete handlar om också. Den tysta skogen, den som inte kan försvara sig, eller säga vad den tycker, den som tålmodigt väntar på vad vi människor ska hitta på…

Share

Historiedetektiven

Thursday, October 3rd, 2013

Det här har varit en av de absolut roligaste dagarna under mina lite drygt två år av studier. Jag har varit historiedetektiv, och det är SÅ spännande.

Vi håller på med en uppgift i Certifierat skogsbruk som går ut på att välja ett område med höga naturvärden för att sedan försöka finna kartmaterial och annan info om området, för så lång tid tillbaka som det är möjligt.

Den äldsta karta jag hittar över mitt område är från 1810 och oj, vad den lantmätaren har arbetat! Man får en enorm respekt när man tittar på de här kartorna kan jag lova!
Jag har fått ringa till Lantmäteriet för att få hjälp med att tolka vissa av de historiska kartorna, eftersom de visade sig vara inte helt okomplicerade att tyda, men annars har jag klarat mig själv.

Det var så spännande att gå runt i området som jag sett så många (och gamla) kartor över, att jag inte ville gå därifrån.
Och meningen med uppgiften är ju att vi ska se varför ett område får höga naturvärden, och det är helt uppenbart på mitt område, här är så bergigt att inte ens den envisaste smålandsbonde kunnat få in en liten åkerlapp. Området är med andra ord något så speciellt (i det här landet) som nästintill orört!

Share

Återhämtning

Monday, September 23rd, 2013

Det är väl tacksamt att återhämtning i alla dess former är så viktigt för oss, eftersom det är så trevligt. Det är när vi vilar eller sover som vi växer. Det är då allt vi lärt oss liksom fastnar i hjärnan. Vi laddar batterierna helt enkelt, blir fräscha och pigga och sugna på att sätta igång igen, med nya projekt.

Därför tog jag i helgen tillfället i akt att ställa till med en av mina absoluta favoritsysselsättningar… BRUNCH!

Jag älskar, älskar, älskar att sitta länge och äta och prata.
Så i lördags bjöd jag hit släkten och började tidigt på morgonen förbereda allt som hör till… äggröra, bacon, te, juice, kaffe, nybakade surdegsbaguetter, sill, ägg, frallor, prinskorv, filmjölk, müsli, färsk frukt och blåbärsscones.
Och ja, jag hamnar i himmelriket när jag brer smör på nybakade scones och dricker vaniljte. Jag skulle kunna sitta så i en evighet och babbla och äta.

Tur också att jag valde lördagen… eftersom jag vaknar på söndagen och har 38,2 graders feber. Och då är jag dålig, mycket dålig. Nästan döende. Och får spendera hela söndagen i sängen.

Idag har jag 38,4 graders feber och är alltså mycket sjuk. Mycket, mycket sjuk.
Så jag ska ligga hela dan i soffan och titta på föreläsningar. Det är nog allt jag orkar med.

Share

Mina tankar om FSC

Tuesday, September 17th, 2013

I förra veckan hade vi en tvådagars exkursion med vår excellente kursledare Claes-Göran Alriksson. Vi inledde med föreläsningar på förmiddagen, först Åsa från Södra Skogsägarna som pratar om certifiering inom deras bolag och därefter Carl-Gustaf från Jordens Vänner som pratar om certifiering ur en miljöorganisations perspektiv.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi får höra och se båda sidor av myntet, så att få lyssna på föreläsningar om samma sak, fast både från skogsindustrin och från miljörörelsens sida är mycket intressant. Och om man lyssnar bortom alla argument, så tycker jag faktiskt mig höra att vi strävar åt samma håll, eller är det inte så? Vill vi inte alla ha en hållbar utveckling av skogen? Vill vi inte alla ha bra, miljövänligt virke att bygga vårt land med? Vill vi inte alla att våra barn ska få gå runt i lika vackra skogar som vi gör? Finns väl ingen människa som skulle svar nej på någon av de frågorna.
Frågan är bara om vi alla är beredda att göra de uppoffringar som krävs, betala vad det kostar?
Och en fråga till… vem vet hur vi bäst gör för att få vår hållbara utveckling? Är det miljörörelsen eller är det industrin? För de verkar ju inte riktigt ha samma väg dit.

Kanske kommer jag bli mycket illa omtyckt nu, men jag säger det ändå.

Jag anser att FSC är för mesigt. Och jag anser inte att skogsindustrin anstränger sig tillräckligt för att vi ska få en hållbar utveckling och allt det där andra som jag faktiskt anser är en nödvändighet för jordens överlevnad.
Dessutom tror jag att FSC är farligt, därför att konsumenter litar på märkningar. Köper jag kravmärkta grönsaker förväntar jag mig att de är obesprutade och giftfria. Men jag har ju inte riktigt satt mig in i vad KRAV egentligen innebär, kanske får de bespruta mina grönsaker, men bara lite grand? Det har varit samma sak med FSC. Jag har bara godtagit det faktum att de säger att de certifierar skog. Inte satt mig in i vad det verkligen innebär. Nu när jag läser om det så anser jag att de har för låga krav. Kanske har de en god intention, eller jo, självklart har de det. Men de måste sätta sin standard mycket högre om vi ska komma någonstans. Vi är på ett sjunkande skepp, och det hjälper inte att ösa vatten. Vi måste laga hålen. Och helst nu med en gång.

Ska jag vara ärlig tycker jag att de krav som FSC ställer är ungefär samma som Skogsvårdslagstiftningen ställer, och de kan vi ju som tur är inte välja bort.

Och vad menar man med, jag citerar inledningen till FSC:s Principer och Kriterier för skogsförvaltning (2000)

Punkt 1
FSC och av FSC ackrediterade certifierare kräver inte perfektionism i efterlevnaden av FSC:s principer och kriterier.

Okej. Jag förstår om det kan vara svårt att få alla att leva upp till precis alla standarder och krav, men man borde väl ändå sträva efter att få det så?

Ett annat problem jag ser hos FSC, under Princip 5, Utbyte av skogen, jag citerar:

5.1.1SA. Skogsbrukare ska följa plandokumentationen vid planering och genomförande av skogsbruksåtgärder. Avvikelser ska motiveras.

Så, om jag tolkar det hela rätt, kan man egentligen göra vad som helst, om man bara motiverar varför?

Kanske är det jag som är tjurig, men jag kan nog gott tycka att vi kunde ställa lite högre krav på dem som vill certifiera sin skog än att vi i princip ber dem att följa den svenska skogsvårdslagstiftningen.
Givetvis är det så att det i många andra länder vore alldeles fantastiskt om alla inom Skogsbruket följde FSC:s krav, men här i Sverige, ska vi låta utvecklingen stanna av, bara för att vi är så duktiga och redan (i princip) har nått upp till FSC:s krav?

Och återigen, nej, jag är inte emot produktionsskogar. Jag älskar dem. Älskar svenskt virke. Älskar tanken på vilka fantastiska kolfällor de där skogarna kan vara.
Men jag vill ändå ha mer skyddad skog, helst med en certifiering som jag kan lita på.

I slutändan är det ju trots allt ändå så att om jag vill springa ut i handeln och köpa omärkt virke, med okänt ursprung är det ju inga större problem att hitta.
Tyvärr verkar det vara svårare att hitta virke från ett verkligt ansvarsfullt skogsbruk. Helt ärligt verkar det inte vara möjligt.

Share

Kom igen hösten

Thursday, September 5th, 2013

Vi kastar oss huvudstupa rakt in i de intressanta kurserna Ledarskap och Certifierat Skogsbruk. Jag börjar redan första dagen med att läsa delar av kurslitteraturen, försöker lägga upp ett schema över alla uppgifter och sätta mig in i mitt nya vardagsrum MyMoodle.
Vilken kontrast till sommarens lättja och slöhet… Men jag känner snabbt att jag är uppe i sadeln igen och att det faktiskt är precis lika roligt att plugga denna terminen som den förra.

Mellan varven funderar jag också på vad jag ska skriva för examensarbete till våren. Jag har en del tankar, men jag håller dem för mig själv än så länge, tills jag vet lite mer…

Nästa vecka har vi träff i Kalmar och det ska bli så roligt att träffa alla klasskompisar, mitt blivande kontaktnät inom Skogsindustrin, igen. Vi kommer ha precis lika kul som alltid när vi träffas. Lyssna på föreläsare, titta på industrier och SKOG såklart! Och glöm inte att vi kanske äter och umgås lite på kvällen också…

Så, det är dags att säga adjö till sommaren. Hösten tog över, med dimma som ligger tjock på mornarna och med mörkare kvällar. Men jag har fått mitt, ingen kan väl klaga över den sommar vi haft, med värme och sol nästan hela tiden.
Jag har lyssnat på vinden, sett natten komma och försvinna nästan samma timme, sett barnen bada i spegelblankt vatten, och kanske lagt på mig några kilon att ta av i höstens stressigare tider. Så kom igen hösten… ta mig med storm!

Share

Mina sommardrömmar…

Monday, June 3rd, 2013

Den varmaste dagen på sommaren ska jag åka till min farfars äldsta, mörkaste granskog. Jag ska ta av mig skorna och vandra barfota under granarnas tunga tak. Låta solens starkaste strålar, måla mig med sitt ljus. Känna svalkan och styrkan i granarna och doften av skog.

Jag vill sitta tyst i min lilla båt, bara lyssna på vattnet och vinden. Känna doften av sjön, precis som när jag var liten.

Jag vill att mina barn ska få uppleva, känna känslan av att vara fri. Att få springa barfota på en sommaräng, full av humlor och fjärilar. Känna doften av nyslaget hö.

Stilla vill jag vandra över en strand, i solnedgång och dagens sista värme.

När det regnar ska jag gå till närmsta sjö. För det var det bästa jag visste när jag var liten, att bada i regnet. Vattnet känns så varmt då.

Jag hoppas innerligt att mina barn ska ta med sig mitt råd i livet. Att jag ska kunna visa dem hur enkelt allt kan vara.
Att vi inte behöver något mer än varandra och våra vackra skogar, ängar, Lindar, blommor, fjärilar, rådjur, svampar, den rena luften, vattnet, smultronen i vägkanten, daggvått gräs, solens första strålar på morgonen och de sista på kvällen, dimman över bäcken en tidig augustimorgon, picknick på en blommande äng, flugors surr och humlors brummande, skuggan av en stor ek, vindens krus på vattnets yta, att cykla så fort man kan på en grusväg, glädjen över att fylla en spann med blåbär, sena sommarkvällar med släkt och vänner, kornas råmande i fjärran, stränder, hav och sjöar, höra dragspelets melodi från parken intill just när solen är på väg ner…

Så om du vill hitta mig i sommar vet du var du ska leta. Under den stora Linden, badandes i ett ljummet sommarregn eller mitt bland blommorna på ängen.

Share

Elmia Wood 5-8 juni

Friday, May 24th, 2013

Sitter vid mitt skrivbord. Jag vet att det är där någonstans, under alla mina papper, men jag ser det knappt. För det här är slutspurten. Sista tentan är imorgon, lördag. Vi ska göra en skogsbruksplan i miniformat, av uppgifter vi själva samlat in i fält.
Alltså har jag en hel massa material framför mig som jag kan tänkas behöva. Böcker, artiklar, pärmar. Saker jag samlat på mig under mina två års studier, som nu kan komma att behövas, när mina kunskaper ska sättas på prov för sista gången den här terminen (förhoppningsvis, om det inte blir omtenta!).

I onsdags var jag på Skogsstyrelsens kontor i Växjö. Jag har nämligen fått den angenäma uppgiften att hjälpa till på Elmia Wood, med att förevisa Skogsstyrelsens Mina Sidor.
Jag gillar verkligen hur Elmia Wood beskriver att mässan är för alla som äger, jobbar och lever med skog. För visst är det väl lite som en livsstil, det här med skogen. För oss som jobbar, eller kommer jobba med skogen, så är den närvarande en stor del av vår vakna tid. Både på fritiden och i jobbet. Den finns i alla möjliga former och passar alla våra behov. Vare sig man gör en skogsbruksplan i jobbet eller om man gör en utflykt med barnen på fritiden. Och så vill jag att det ska fortsätta vara.
Det är väl därför jag är så intresserad av Skogsstyrelsen. Kanske är jag en skogsromantiker. Men jag älskar verkligen hur våra lagar ställer miljömål och produktionsmål lika i skogsbruket. Jag blir liksom lycklig bara av tanken. Och för mig är Skogsstyrelsen essensen av allt det jag gillar med skogen.
De stöttar och hjälper, ser till att skogsägare av alla slag kan sköta sin skog på ett lämpligt och önskvärt sätt. Det känns skönt på något sätt, att inte bara ha en dömande myndighet, som slår ner på allt som är fel, utan istället ha en myndighet som vill att vi alla ska lyckas.
En gång för hundra år sedan ville jag bli polis. Inte för att styra och ställa, utan för att jag gillar den svenska modellen. Med känslan av ett rättsväsende som stöttar och, kanske ibland till och med, har lite överseende med medborgarna. För att visa sin goda vilja. För att de vill att man ska lyckas. För att eget ansvar under överseende fungerar bäst i längden.
Nu känner jag likadant för Skogsstyrelsen.

Det ska bli så roligt att få vara en del av denna fantastiska verksamhet, även om det bara är för några dagar.
Så om du ska till Elmia Wood, titta förbi hos Skogsstyrelsen, så kanske vi ses där!

Nu ska jag köra på med mina förberedelser inför morgondagen en liten stund till. Sen blir det fredagsmys med wokad quorn (godare än det låter, med ananas, vitlök, cashewnötter och ingefära), popcorn och TV, Jippie!

Share

Sköna maj

Thursday, May 2nd, 2013

Jag har en ny baby. Han står i mitt kylskåp och jag matar honom med ekologiskt vetemjöl och vatten. Kanske älskar jag honom lite extra för att han inte vill leva på vanligt vetemjöl, utan bara ekologiskt.
Som jag har längtat efter att få mata och baka med honom, min surdeg!
I morse skuttade jag glad som ett barn hemåt från skolan, när jag lämnat barnen. Äntligen dags att mata surdegen!
Min kompis tittar underligt på mig och säger – Du går igång på ganska konstiga saker Nina.
Jo, kanske det. Men jag kan liksom inte hjälpa det. Det spritter i hela kroppen på mig när jag tänker på min lilla surdeg.

För övrigt är det en intensiv period i skolan just nu. Vi har ganska mastiga uppgifter att arbeta med, bland annat en affärsplan i Hållbart Familjeskogsbruk, fortsättningskursen. Sen har vi också en hel del frågor i Skogsproduktion som man får fundera en del över och ibland leta ganska ordentligt för att kunna hitta något svar. Så lite stressad känner jag mig just nu. Gör det gamla vanliga för att lugna ner mig, läser Thoreau och försöker röra på mig. Och så har jag ju min surdeg att längta efter…

Så i förrgår fick jag en så underlig känsla, och jag frågade mig: Är det nu jag har blivit gammal?

Satt hela dagen och slet med mitt skolarbete. Längtade efter kvällens valborgsfirande med majbål och sång.
På kvällen cyklar hela familjen bort till kyrkan för att titta på brasan. Jag är full av förväntan. Solen skiner vackert där den är på väg ner bakom kullarna och regnet håller sig borta.
Väl framme står kören och sjunger och jag ställer mig tyst och lyssnar, njuter, medans barnen rusar iväg med kompisarna. Lutar mig mot min sambo och tar in hela den härliga stämningen.
En dam håller tal till våren. Jag lyssnar noga på allt hon säger. Hör allting. Njuter och skrattar när hon skämtar. Så inser jag plötsligt att detta antagligen måste betyda att jag blivit gammal eller något. Jag minns med fasa hur man som liten stod och plågades vid dylika tal. Hur man hoppades att det skulle vara slut snart, snart! Hur man ryckte föräldrarna i jackan och otåligt undrade, är det inte färdigt nu?
Jag ler och inser. Kanske är det inte så fel att bli gammal. Eller vuxen eller vad det nu är jag blivit.
Jag lyssnar vidare.
Solen smyger sig ner bakom kullen, där kören står, och kastar sina sista strålar över kyrkan. Och jag känner mig alldeles lugn och nöjd. Stressen är som bortblåst, allt känns bara så härligt, älskade maj!

Så min tanke blir: är jag vuxen nu, när jag blir totalt lyrisk över en surdeg och att lyssna på tal?

Share