29 november – 1 december

December 7th, 2018 by socionomstudenter

Hej!

Vi har varit inaktiva på bloggen det senaste, ska göra vårat bästa för att återberätta vad vi gjort.

Den 29:e hade vi lektion med en av våra lärare på universitetet här i Vietnam. Vi ska bespara er detaljerna, men det var  en väldigt lärorik lektion då hen gav oss en väldigt öppen och ärlig bild hur det sociala arbetet ser ut i Vietnam samt vilka svårigheter som landet har att möta. Läraren, som spenderat flera år i USA, berättade för oss att det sociala arbetet i Vietnam har många brister. Det var egentligen första gången en vietnames kritiserade Vietnam inför oss.

Jag tror att vi alla gick ifrån lektionen med en eftertänksamhet och med insikten att vi befinner oss i ett land där yttrandefriheten är väldigt åtstramad.

Dagen efter åkte vi på ett studiebesök till ett “Disability Care Center”. Trots att det var en del språkliga svårigheter förstod vi att det var ett gift par som hade öppnat ett center för personer med funktionshinder på deras gård. När vi kom dit satt det barn, ungdomar och kvinnor som gjorde små askar som de sedan skulle sälja för att få in pengar. De som bor där bor i ganska små rum, där de ofta får dela säng med en person de inte känner till. Där arbetade man verkligen med det man har!

 

Boende på centret

Sy-rum för boende

Centret låg i en förort i södra Hanoi.

Boendena har även möjlighet att lära sig datorkunskaper

/Fredrik

 

Den 30:e november kom även min bror som bor i Japan till Hanoi för att träffa mig… eller ah för att det var en win-win situation han ville åka till Vietnam och jag var i Vietnam= perfekt 🙂 Även min brors flickvän skulle med så det var roligt att träffa henne också. Min bror och jag hade inte träffats på två år så det var lite pirrigt, men det gick fint. Min bror, hans flickvän, jag, Fredrik och Jonathan gick och åt på en traditionell vietnamesisk restaurang. Efteråt gick vi en sväng till gamla stan innan vi bestämde oss för att runda av kvällen.

 

 

Den 1 december hade vi bestämt oss för att inviga våra nyinköpta kläder från marknaden här i Old Quarter Hanoi. Med matchande outfits lämnade vi lägenheten för att besöka Hanoi Hilton. Vilket Alina kommer att fortsätta skriva om. Senare den dagen tog jag även med Marcus och hans tjej till ägg kaféet som Jonathan tidigare skrivit om.

 

 

 

Ciao! /Rebecca

 

Lite om Hoa Lo fängelset eller Hanoi Hilton, som amerikanska soldater nämnde det. Hanoi Hilton användes av franska kolonister för att fängsla politiska aktivister som ville avskeda kolonisterna från området. Kommunistiska aktivister fängslades också där. Under Vietnamkriget var det amerikanska soldater som fängslades av vietnameser. Oavsett nationalitet eller politiska preferenser, torterades alla fångar i Hanoi Hilton, som har nu rekonstruerats och blivit museum.

Viktigt att läsa lite opartisk information innan man besöker fängelset, eftersom historian som man läser i museet är stark påverkad. Det finns mycket propaganda som stödjer det kommunistiska partiet. Enligt informationen som vi har fått där, behandlades amerikanska soldater lika väl som på hotell medan de var fångar i Hanoi Hilton. De hade tillräckligt med mat, vård, hygien och fysiska aktiviteter, tack vare det kommunistiska omtänksamhet 🙂 Däremot, om man läser om amerikanska soldaternas historier från en opartisk källa, så far man en hel annan bild om soldaternas erfarenheter i fängelset.

Lite funderande över hur lätt kan sanningen vridas beroende på vem som berättar historian, gick vi ut från museet, samt genom souvenirbutiken på vår väg ut. Där välkomnades turisterna av någon med ett stort leende. Ho Chi Min, det vill säga 🙂 Överallt fanns det böcker, kylskåpsmagneter och kort med honom. Vem säger att Ho Chi Min inte lever längre? / Alina

 

Efter Hanoi Hilton besökte vi ett buddhistiskt tempel för att få lite “positiv vibe”. Templet Tran Guoc är den äldsta i staden, den byggdes för 1500 år sedan. Det är en liten oas av lugn och ro i mitten av den högljudda Hanoi, omgiven av vatten och växter. Vi märkte alla blommor, frukter och rökelsepinnar som man ger till templet för att få välsignelse för sig själv och för sina nära och kära. Precis när vi var där, började en liten bön ceremoni. En av templets munkar sjöng en mantra och använde en metallskål för att skapa rytmiska ljud under sin bön. Även om man inte var religiös, fick man sinnesro medan man var där. Helt fantastiskt att det kan vara så lugnt i templet, medan tiotals bilar tutar bara en kilometer bort därifrån 🙂 / Alina

Comments are closed.