NEW ZEALAND- YAHWEH

September 12th, 2018

Hej allihopa!

Bara så ni vet så blogg-postar jag alla dagar jag tidigare har skrivit nu på en och samma gång. Jag har nämligen haft lite problem med inloggningen men det löste sig nu!

 

Dag 1: Lördag 8 september

Äntligen framme i Auckland! Jag tror det var 23,5 timmars flyg totalt sett, exklusive de 2 stycken byten emellanåt, som gjordes i Moskva och i Singapore. Jag kände knappt av att det tog så lång tid som jag förväntade mig. Tiden gick väldigt fort konstigt nog. Jag körde på film-maraton i princip hela vägen, med mat och dryck pauser som levererades var 2-3:e timma. Helt ärligt, Singapore Airline- I love you! De har en sådan bra service!

En sak jag inte tänkte på när jag anlände till Auckland flygplats var att jag hade några äpplen med mig i väskan som jag hade glömt bort. Så när vi skulle gå på sån här väsk-kontroll och de fick se det var jag tvungen att betala 400 dollar (!) i böter för det (motsvarar 2 400 kronor! :I Mhm… I know). Detta för ett par äpplen… inte värt. Så tips om ni ska flyga hit, ta inte med er någon mat ALLS. Man får mat hela tiden på flyget och ni kommer ändå behöva slänga allt om ni inte äter upp det innan du anländer. Det är superstrikt med det här. Mitt viktigaste tips hittills som jag inte hade någon aning om till er som kommer hit.

Kvinnan som jag ska bo hos om 2 veckor, Jojo, kom och hämtade upp mig. Såå tacksam! Just nu bor jag hos hennes kompis Janet i 2 veckor och sedan ska jag flytta in till Jojo och ska bo där under den resterande tiden. Idag har Jojo visat mig runt lite i staden, jag fick handla mat och köpa SIM-kort. Jag måste bara säga att first impression var WOW- SÅ FINT! Det är bokstavligen himmelriket här. Stränderna, bergen, naturen, vägarna, husen och allting är så fint! Rekommenderar starkt att turista just här om man vill åka någonstans.

Jojo tog mig även på ett besök till Stand Children Service, där jag kommer spendera mestadels av tiden. Det verkar vara ett jättebra ställe för barnen att bo på och det liknar ungefär ett stort dagis/skola/fritids- byggnad fast med 3 sovsalar, 2 stycken till pojkar och 1 sovsal till tjejerna.

På kvällen blev jag bjuden på middag av familjen jag bor hos för tillfället, så fint utav dem! Vi åkte sedan till kyrkan tillsammans (rättare sagt, jag ville hänga med! Hade igen aning om att de också älskade Jesus!). Janet gick till vuxen-gudstjänsten och jag, Janets dotter och den andra utbytesstudenten gick iväg på youth-meeting byggnaden bredvid, där vi fick lovsjunga, lyssna på när en ungdom fick dela vad Gud har gjort i hans liv, lyssna till ungdomspastorn som delade hur otroligt awesome vår Gud är (!), och sedan hade vi grupptid där jag fick lära känna fler ungdomar/unga vuxna. Det hela slutade med att vi övade in en dans som vi ska uppträda för församlingen i oktober! Så roligt! Jag måste bara säga att jag älskar människorna här. De är så varma, hjälpsamma och intresserade av vem just jag är. Känner mig så hemma här och är evigt tacksam att Gud öppnade denna möjlighet till mig.

 

Största och bästa flygplanet jag någonsin har varit på- med TV-skärmar 😀

 

Dag 2- söndag 9 september

Idag har jag bara tagit det lugnt. Har varit ute och gått lite för att bekanta mig med området och försöka lära mig hitta till lite olika ställen. Jag har tänkt att jag ska förbereda mig lite inför imorgon med t.ex. frågor om Stand samt kolla igenom de uppgifter som behöver göras för att påbörja dem så fort som möjligt. Det är så skönt att bara få en dag att vila, läsa, lyssna på poddar och musik, vara ute och gå, ha tid och göra matlådor o s v. Jag är så tacksam för allt <3

 

Dag 3- måndag 10 september

Idag var min första dag på Stand Child Service och det var över förväntan! Otroligt fina, välkomnande och härliga människor som brinner för vad de gör tog emot mig med öppna armar och jag kände mig väldigt omhändertagen. Pene, min supervisor (handledare) har huvudansvaret över mig under min praktik och hon är hur gullig som helst. Jag måste bara säga att jag har märkt en skillnad med svenskar och kiwi folket (de som bor här kallas för det). Människor här är mycket mer varma, öppna och framförallt HJÄLPSAMMA med allting jämfört med Sverige. Exempelvis får fick jag både skjuts dit och tillbaka hem av personal utan att fråga om det. Det är typ självklart för dem att de ska hjälpa till. Jag har flertals gånger blivit bjuden på mat av familjen, både personal och familjen har sagt till mig att jag när som helst kan säga till dem om jag vill att de visar mig runt i Auckland city eller om jag vill att de kör mig till andra platser för att turista här, personalen beskriver allting för en och är generellt sätt väldigt hjälpsamma med allt <3

Vad jag fick göra idag var en runda med introduktion, hälsa på de fina barnen (åhh jag hoppas att jag får vara mer med dem under min praktik!), hälsa på personal och sedan läsa igenom 3 tjocka häften (över 200 sidor) PLUS att det är 3 arbetshäften till dessa på ca 100 sidor. Efter att jag läst igenom allt plus fyllt i alla arbetshäften så får jag gå vidare till nästa steg, vilket är att göra ett TEST. Yes, ni läste rätt, eller som de kallar det “Theory assigment”. Det är efter testet jag faktiskt kan börja praktisera på riktigt. Jag behöver även ha ett möte med Pene typ snarast för att kunna göra min praktikplan för hösten. Jag är en aning stressad över den nu men jag tror vi fixar det. Häftena som jag måste läsa igenom är 1) Introduction- Reference Manual, den handlar om själva organisationen, historia, strukturer, hur de arbetar här säkerhetsaspekter, etik, arbetsvillkor med mera. 2:a häftet handlar om Health and Safety och det 3:e häftet om: Working With Children and Their Families. Har kommit hem nu och ska fortsätta läsa dem. Ha det så fint allihopa och jag hoppas att ni också stortrivs på er praktik!

Ka Koa! (börjar lära mig lite Maori nu 😉 betyder hej då :D)

Ett utav de häften om organisationen som måste läsas igenom.

 

Dag 4- tisdag 11 september

Andra dagen på Stand! Idag fick jag sovmorgon till klockan 14.00 så jag hann med att studera materialet lite mer och plugga in det. Jag hade ett möte med Pene, min handledare, vilket känns jätteskönt! Vi har planerat upp hela hösten nu och hon är så otroligt omtänksam, klok och varm person som visar stor hänsyn till personal- vilken förebild. Tänk att hon är bossen över hela organisationen för Auckland och tar sin tid för att hjälpa mig och lyssna på vad jag har att säga, komma och kollar till mig, frågar hur det går, om personalen sköter sig fint gentemot mig osv. Pene om du läser detta vill jag bara säga I LOVE YOU.

Anyway, jag har fått fler böcker att läsa och jag har fortsatt att läsa mig in på organisationen idag också, fick även mer information av min Teamleader om hur de arbetar med barnen mer praktiskt sätt, kramade om tjejerna och vara lite med dem innan de gick och la sig. Jag blev bjuden på middag av Stand- kyckling och ris :’) Så tacksam för allt, på riktigt. Vid 22.00 slutade jag för dagen och fick sedan skjuts hem av min Team Leader. Detta är drömyrket för de som jobbar här. Om man älskar barn, vill hjälpa utsatta barn och familjer med olika bakgrunder och älskar Nya Zealand- så rekommenderas det här stället starkt. Sånt bra gäng som jobbar här! Det enda som jag tycker är lite svårt nu i början är att försöka höra vad de säger p g a deras dialekt. Vissa gånger får de upprepa vad de säger ett par gånger tills jag ba “Ohh you mean a “car”? Like a caR? So sorry! I use to say car with a R in the end of the word so that’s why I didn’t understand.” Hahah! Yep, de brukar inte säga R:n i slutet av orden och deras uttal kan vara riktigt grov ibland. Så mina öron har träningsvärk för tillfället men Pene lovade mig att jag kommer börja tänka på engelska snart. Jag berättade för henne världens mest pinsamma händelse som skedde. Vill ni veta? Okej hahahah! Det var en liten flicka som kollade på TV. Så om jag skulle ha frågat henne på svenska skulle jag ha frågat henne något liknande med “Hej! Vad kollar du på för program på TV:n?”. Om jag översätter detta rent bokstavligt till engelska blir det typ:

“Hi, what are you looking at…? Oh I don’t mean to be rude you know, just wonder what you looking at?

Hahahah och personalen där ba ” We are actually watching ….”

Aa ni ser ju. ‘Watching’ Elin inte ‘looking’! Min engelska behöver bön. Jag hoppas lära mig språket innan jag åker hem i iallafall. Hoppas ni andra har det bra <3

Buena noches amigos!

 

VT-18 Auckland, Nya Zeeland – inlägg 1

February 1st, 2018

Hej!
Vi är tre socionomstudenter som gör våra första sju veckor av VFU-terminen i Auckland på Nya Zeeland. Vi är nu inne på slutet av vår tredje vecka. Precis som tidigare studenter praktiserar vi på Stand Childrens Services, vilket är en organisation som inriktar sig på arbete med barn (5-12 år) med olika typer av problematik. Första veckan var intensiv då vi började på praktiken dagen efter vi anlänt (rekommenderas inte!!) och var väldigt jetlaged.

De första dagarna fick vi en orientering i verksamheten och fick genomföra OJL´s (On Job Learning) vilket är något alla som ska jobba på Stand måste göra. Det var väldigt mycket läsning och tog längre tid än vad vi hade räknat med. Bland annat handlade det om organisationens historiska bakgrund, samt policys och arbetssätt som de utgår ifrån.

Barnen bor uppdelade i tjejer och killar och deras avdelningar kallas på Maori för “Whares”. Tjejernas Whare heter “Pohutukawa” vilket på Maori är ett träd med rosa blommor. Killarna är uppdelade i åldrar, de som är 5-10 år bor i Wharen “Rata” och killarna som är 10-12 år bor i “Rimu”. Rata och Rimu är också träd på Maori.
Det sitter även Community Social Workers (CSW) på ett eget kontor och gör utredningar, hembesök och mer administrativt arbete.

Normalt sett bor barnen på Stand under en 5-veckors period men vår första vecka var en så kallad “Kidzacool holiday programme” som är en vecka fylld med aktiviteter för barn som lever med sina mor-och farföräldrar. Intagningen som var veckan därpå var för barn som varit på Stand tidigare men inte uppnått sina mål och behövde komma in i rutiner innan skolstart efter sommarlovet. Vi har dessa veckor delats upp så att en av oss varit hos pojkarna, en hos flickorna och en hos CSW. Vi ska rotera så att alla får två veckor på varje. Vi har alla tre fått en varsin handledare som vi ska träffa varannan vecka.

När man arbetar i Wharen får man ta del av och supporta i vardagliga rutiner samt hitta på olika aktiviteter med barnen och när man är hos CSW får man följa med på hembesök då det är deras största arbetsuppgift. Alla möten sker i hemmet.

Nästa vecka ska vi få vara med på en “Training week”. Vi har inte så mycket information om det men det är tydligen en vecka där personalen ska få ubildning och ska få gå på föreläsningar.

På vår lediga tid har vi försökt utforska Auckland och ställen runt omkring. Här har mestadels varit väldigt varmt och fint väder och vi har tagit färjan till 2 olika öar som ligger i närheten Vi har också promenerat en hel del, bland annat upp till fina utsiktsplatser. Här är väldigt fin natur!!

 

Lite bilder på hur det ser ut på Stand!

Auckland City 🙂

Får!!

Hälsingar från Evelina, Marisu & Hilda!!

 

Ett sista inlägg om kontrastrika Indien

January 3rd, 2018

Hej kompisar!

Då var dags att skriva det sista inlägget kring min praktik i Indien. Jag har tagit ett par veckor till att landa hemma i Sverige och att åtminstone påbörja en analys av vad jag egentligen varit med om. Och det ska jag säga er inte är det lättaste! Varje dag blir jag påmind om olika upplevelser från Indien. Jag inser mer och mer att detta var en resa för livet, att det inte var så lite som hände egentligen på de där 5 veckorna bara. Många andra som gjort utlandsVFU berättar så ögontindrande om den tiden de hade utomlands och jag börjar förstå lite av det nu. Även om det inte var någon dans på rosor (!) så börjar allt sjunka in nu och jag inser att jag har blivit mycket rikare i mitt liv av den resan. Det gör nånting med en att möta andra kulturer, så är det ju bara. Och extremerna av reaktionerna är att antingen bli rädd för dem, eller lära sig av dem. Jag har förstått nu att en del blir rädda för det nya och skyggar undan för vad som skulle kunna berika dem, tyvärr. Deras reaktion gjorde dock att jag blev än mer säker på mitt mål med utlands VFU, att lära mig nya saker!

En sak jag lärde mig var att indierna anser att läkning (physical and mental healing, healing of the mind and soul) kan komma överallt ifrån. Det behöver inte vara läkare, medicin, familj eller vänner utan det kan vara att få skapa, måla, gå promenader, samtala, träffa främlingar (ex. svenska studenter!). Vi kan inte alltid vara de som vet mest, jag som socionom kommer inte alltid veta bäst och jag måste vara öppen och flexibel för att kunna ta emot sådana saker. Kan jag vara flexibel så kommer jag kunna hjälpa någon ännu bättre. Den här tanken grundade sig i att jag blev så otroligt förvånad och obekväm när vi var 15 olika studenter (inhemska som utländska) som fick en rundtur inne på ett av de psykiatriska hemmen. I ett av rummen låg det två patienter som var både oförmögna i kropp och psyke att ta sig upp ur sängarna men ändå visade personalen in oss i patientrummet och sa till oss “Varsågoda, gå in och titta” vilket i min värld var att trampa rakt in i någons personliga sfär och på deras integritet! Men min handledare Lakshmi pratade öppet med mig om just den här typen av tankesätt, att läkning kan komma från alla möjliga håll ibland och att vi inte ska styra undan för den utan våga utforska.

 

En annan sak jag lärde mig var att effektivitet inte alltid är det bästa sättet. Jag var ju den första tiden väldigt frustrerad över att allt tog sån tid, 3 timmar för att få ett SIM-kort till mobilen eller för den delen att handla mat! Handla mat i en stormarknad innebär att först gå igenom en larmbåge, sen bli genomsökt av säkerhetspersonal (som kvinna i ett litet bås med skynken fördragna), därefter lämna in väskan om den är för stor i en garderob, sen bli kollad av ytterligare en säkerhetspersonal vid ingången till just den affären, att handla grönsaker innebär en separat avdelning och kassa, sen gå och betala i en annan kassa för att komma ut ur affären, men först gå igenom en larmbåge till samt lämna kvitto till en säkerhetspersonal som måste stämpla kvittot, och sen får du gå ut. Effektiviteten försvinner väldigt mycket på alla dessa småstopp! tänkte jag frustrerat… Men sen insåg jag att alla dessa små stopp betyder arbetstillfälle för människor. I ett land med över en miljard invånare så blir dessa jobb en del av vardagen för att dessa familjer ska få en inkomst och kunna klara sig! Så jag kommer fram till att det är faktiskt rätt svårt att vara effektiv i ett land med över en miljard invånare! Och att Fas 3 må ha varit degraderande i svensk kontext, men i Indien är det vardag för många.

 

Jag vet inte hur många gånger som jag blev tillsagd att “vänta 5 minuter” när det alltid handlade om minst 20 minuter, upp till 2,5 timme. Vilket ju också påvisar det här med effektivitet, det är inte viktigt i Indien. Men att jag lärde mig i detta att jag inte alltid kan skynda på eller förbereda mig inför allt. Ibland fick jag information samma dag, en timme innan nånting skulle ske och då var det bara att “go with the flow” för min del och göra det bästa av det. Det har startat en process inom mig som handlar om att jag måste (och nu kanske kan?) minska mitt inneboende kontrollbehov. Genom den stora prövningen att åka till Indien/utomlands har jag nu fått mer på fötterna för att kunna handskas med detta, eftersom det inte alltid funkar att ha kontroll på allting omkring en. Flexibilitet förenklar vissa saker i livet.

 

Jag gjorde många fler observationer under min praktik i Indien och jag är riktigt jäkla nöjd med tiden där. Även om jag blev dåligt behandlad ibland, även om jag såg och hörde fruktansvärda saker (jag såg från rickshawn en man och en kvinna grovt misshandla en person som låg på marken, jag var helt oförmögen att kunna agera i det läget), jag har utstått glåpord och jag har blivit förföljd av en man som inte ville förstå att nej är nej. Jag fick märka på olika sätt att jag var annorlunda från gruppen, att jag inte hörde hemma i kontexten (Indien).

Jag var ensam mesta delen av tiden vilket gjorde att jag inte kunde reflektera lika djupt och ofta som jag hade behövt och jag var ledsen ett par gånger under de här 5 veckorna. Men ändå, ändå är jag så otroligt glad över att jag gjorde det! Jag klarade det ensam och jag klarade allt jag gav mig in i. Resan blev både en fysisk och mental resa. Jag har utvecklats en hel del och jag känner att jag har processer inom mig som startat och som jag hoppas på ska kunna föra mig framåt i min utveckling både som medmänniska och som socionom i framtiden. Det ser jag fram emot, framtiden.

 

Så, om ni får möjlighet att uppleva Indien, detta land av kontraster, färger, dofter, smaker och människor så önskar jag att ni vågar ta chansen! Det är fantastiskt där!! <3 ❤

Femte + sjätte veckan + sista dagarna i Peru – Feliz Navidad

December 19th, 2017

Hej på er!

Nu har jag än en gång slarvat lite med att uppdatera bloggen med jämna mellanrum. Ber om ursäkt för det! Nu tänkte jag iallafall berätta lite om några saker jag har gjort under mina sista 2 ½ veckor i Peru, vilket blir mitt sista inlägg här!

I Alto Cayma har vi haft ganska fullt upp med julförberedelser: bland annat gjorde folket från bostadsområdena två föreställningar som handlade om Kristi födelse (som väntat har denna historia mycket större betydelse inom den peruanska julen än den svenska), och sedan bjöd vi på ett julbord. Jag fick hjälpa till en del med att först filma och ta foton under föreställningarna (som jag sedan skulle skicka till Maria för organisationens del), och sedan hjälpa till med att servera och dela ut mat när det var dags för julbordet. Mycket intressant dag på praktiken var det! 🙂

För ca två veckor sedan var jag på besök på CEM igen, denna gång i förhoppningen att få diskutera lite mer kring verksamheten – och jag var inte besviken. Jag fick svar på min fråga om det finns organisationer som jobbar med utövare av partnervåld, vilket det finns, men inte inom CEM då de fokuserar på den eller de som utsätts för våldet. Jag fick lite information om de avdelningar som finns inom CEM – psykologisk, social och juridisk – och vilket arbete de kan tänkas utföra där. Vi diskuterade även lite skillnader och likheter angående partnervåld i Sverige och Peru, vad det kan vara som orsakar partnervåld, samt fall där det förekommer våld i samkönade relationer. Då HBTQ-frågor inte verkar diskuteras så ofta i Peru så tror jag att det kan vara svårare att hantera dessa fall här, men CEM verkar göra sitt bästa i sitt arbete att vara så inkluderande som möjligt (exempelvis i den sociala utredningen får personen frågan om hen lever med en kvinna eller en man). Jag fick även se några frågeformulär som ska gå igenom personens sociala och psykologiska situation, och vilken/vilka typer av våld hen har utsatts för.

Jag har även varit på besök på Hospital Goyeneche, vilket Maria sagt är det äldsta sjukhuset i Arequipa. Där får jag först kika runt på sjukhuset, först ute och sedan inne. Utomhus fanns en jättestor trädgård, och inomhus fick jag bland annat se sjuksalarna där patienterna låg i sina sängar. Det kändes annorlunda för mig att se hur människorna delade sina sängar i en enda stor sal, lite som i gamla filmer, när man är van vid hur sjukhusen är i Sverige där patienterna vanligtvis har egna rum. På sjukhuset fick jag samtala med en socialassistent, som jobbar med att hjälpa människor med sjukvård när de inte har pengar. Vi pratade en del om SIS (Sistema Integral de Salud, ett system genom vilket man kan ha hälsoförsäkring), om vad det täcker och om hur det fungerar med denna försäkring. Socialassistenten berättade lite om några av de program de har inom SIS och vilka som ska prioriteras i dessa akuta fall av sjukvård. Det kan exempelvis vara människor som har funktionsnedsättningar, som är gravida, eller som har sjukdomar som cancer, tuberkulos eller HIV. Vi diskuterade även här lite av skillnaderna mellan sjukvården i de två länderna. När det mesta av sjukvården i Sverige på ett eller annat sätt går genom staten kan det vara svårt att förstå hur sjukvård kan vara så dyr här i Peru och varför inte staten täcker det, men som med mycket annat är det en ekonomisk fråga.

Förrförra helgen åkte jag även på minisemester till staden Cusco! Här blev det guidade turer av lite olika sevärdheter i och omkring Cusco: första dagen av själva staden och lite utanför. Andra dagen blev det resa med tåg till Machu Picchu! Resan dit och hem var  lång (ca 3-4 timmar dit och lika långt tillbaka), men så vacker och så värd det då jag väntat hur länge som helst på att få komma till Machu Picchu, och det var precis lika häftigt som jag hoppats att det skulle vara. Tredje dagen blev det en tur i Sacred Valley, vi stannade till på några ställen där vi fick klättra runt och kika. Mycket konditionsträning blev det denna dag!

I helgen har jag varit på ett par julfiranden – först ett med Marias arbete i Cayma, sedan ett privat med några vänner till henne. Jag har även ätit gott med familjen för att ta avsked inför att jag snart ska hem.

Imorgon ska jag till praktiken en sista gång innan jag ska börja min resa tillbaka hem till Sverige sent på eftermiddagen. På ett sätt känns det lite ledsamt att åka härifrån när jag haft det så bra här (plus att jag kommer sakna värmen här), men det känns skönt att få komma hem till min familj och vänner efter så lång tid. Hade det inte varit för att det snart är jul och nyår hade jag gärna stannat i Peru en eller två veckor till, för det finns så mycket kvar här som jag vill se! Jag kommer helt klart åka till Peru minst en gång till 😉

Även fast det är med blandade känslor jag åker hem så vet jag att de främst är positiva. På så många sätt och vis har jag haft en fantastisk tid i Peru: jag har sett massor av fina platser, gjort massor av roliga saker, träffat massor av trevliga människor, fått insyn i ett nytt land med all dess kultur – men först och främst har jag sett och lärt mig massor som kommer vara till hjälp för mig i mitt framtida arbete som socionom! Det har varit så intressant att se hur det sociala arbetet kan se ut här – både i Cayma såväl som i andra organisationer – och hur mycket det kan skilja sig från arbetet i Sverige, men på ett annat sätt vara likt.

Tack så mycket för mig! Hoppas ni har tyckt om att läsa om min vistelse i Peru 🙂

Till er som funderar på att praktisera utomlands kan jag definitivt rekommendera er att göra det om ni kan! Det är verkligen värt det 🙂

Nedan kommer lite bilder!

Abrazos,

//Sofie

 

Plaza de Armas i Cusco

 

På tur utanför staden

 

Vi fick chans att ta det klassiska fotot på Machu Picchu!

 

På en hög kulle i Pisac, en plats i Sacred Valley

 

I Ollantaytambo fick vi klättra riktigt högt upp….

 

En dag på praktiken hölls det utställning för de saker som kvinnorna i grupperna har stickat! Man kunde även köpa t ex handgjorda vykort.

 

Inuti en av korridorerna på Hospital Goyeneche

 

Efter en av två föreställningar om Kristi födelse!

 

Julbord!

 

Avskedsmiddag med familjen (Maria, hennes man Henry, deras son Diego och dotter Roxana)!

Saheli Sangh

December 18th, 2017

Hej kompisar!

 

Det har tagit mig ett tag att landa i allt vad Saheli Sangh innebar. Men jag tänkte berätta lite om mitt besök där också.

Saheli är en NGO som riktar sig till prostituerade i Pune stad. Kontoret ligger på en parallellgata till Red Light Area (RLA). De flesta socialarbetarna där pratade inte så bra engelska. Teja och Mandakini pratade dock bra engelska och Mandakini var den som berätta för mig om deras arbete. Båda jobbade mest administrativt nu för tiden. De berättade att Saheli Sangh startade arbetet 1991 och blev den del i Saheli Sangh 1998. RLA ligger i en mycket gammal del av Pune och innehar historiska minnesplatser. Husen är dessutom mycket gamla och vissa av dem är tyvärr fallfärdiga trots att många bor där, både frivilligt eller för att de inte har någon annanstans att ta vägen.
Det rör sig mellan 5-6000 prostituerade i RLA och det är ca 3000 av dessa som bor och lever där. Många poliser rör sig i området men tyvärr är de korrupta vilket kan göra livet ännu svårare för de prostituerade. Många politiker och andra högt uppsatta personer med makt kommer till RLA och utnyttjar kvinnorna där, arbetarna på Saheli kan dessvärre inte göra något åt det.

Däremot vad de gör på Saheli är: de har projekt igång för att främja sexuell hälsa genom att sprida information, möta de prostituerade och ge dem ex. länkar att titta på videos om kondomer, femidomer osv. Nu för tiden är de flesta medvetna om HIV och AIDS men informationen får inte sluta komma till sexarbetarna då det är avgörande för liv eller död för dem. Bromsmediciner kan de få gratis från the goverment, dock måste de registrera sig först för detta.

De lagar även mat till 45 personer om dagen, så de som vill och behöver ha mat just den dagen kan komma till Sahelis lokaler och få simpel mat för dagen.

Saheli har även dagcenter för de yngre barnen. De tar emot barn mellan 1,5 år till 6 år.

De utbildar kvinnorna på olika sätt. En del får lära sig att laga mat, en del att sy, kunskaper som kan vara grunden för ett nytt yrke i framtiden om de kommer ur prostitutionens klor.
Saheli lär även kvinnorna att läsa och skriva! Det är helt ofattbart att det är merparten människor i området som inte kan läsa eller skriva, men tack vare Saheli-organisationen så har många fått lära sig detta om de har önskemål om detta.

Saheli jobbar för att avkriminalisera prostitution helt och hållet. Lagen (I T P Act, Immoral Trafficking Prevention act) säger att det är olagligt att upprätthålla en bordell, att sälja sex på gatan, att försörja sig på sexarbete…osv. Det är helt enkelt en extremt svår situation för många av de prostituerade. Speciellt svårt blir det för de som blivit kidnappade och sålda till en (olaglig) bordell och måste sälja sina kroppar för att ha tak över huvudet i en stad/ett land de inte känner bland främmande människor de inte känner… Det här gör min så brutalt ledsen i djupet av mitt hjärta. När jag senare ska få rundtur i Red Light Area så har jag allt detta i huvudet.

Rundturen tog över en timme. Dels för området är stort och dels för att det var så många som ville prata med mig. Kvinnorna från Saheli-organisationen pratade dessvärre ingen engelska, det enda vi hade kommit överens om vad att om nånting skulle gå snett så hade jag godkänt att kvinnorna fick lov att ta tag i min arm, kroka i varandras armar så att säga, och gå iväg med mig bestämt. Så jag var väldigt nervös samtidigt som jag var väldigt nyfiken inför rundan vi skulle gå.

Jag märker direkt att det inte är i ett vanligt kvarter med hus och balkonger på båda sidor av vägen. Här kantas trottoarerna av övervägande del kvinnor. Många är kraftigt sminkade och vitmålade i ansiktet. Jag får en tanke om geisha-sminkning men inser att detta har med kast och klass att göra, ju vitare du är desto finare anses du vara, desto vackrare betraktas du. Jag blir genast medveten om min egen vita hud och försöker dra min dupatta omkring mig lite bättre. Kvinnorna tittar mer nyfiket och förvånat på mig än männen. Sexarbetarna är vana vid att träffa de två jag går tillsammans med från Saheli, men de vet ju inte vem jag är. Så de som kan engelska frågar direkt vem jag är och blir nöjda med svaret socialarbetarna ger dem på marathi.
Männen däremot tittar skeptiskt på mig, vissa med avsmak andra med lust. Jag känner mig olustig till mods av att bli bedömd på detta sätt. Vid flera tillfällen under hela rundan vi gick kommer män fram och frågar socialarbetarna om saker om mig. Jag vill inte veta exakt vad de frågar men jag antar att de frågar var jag kommer ifrån och om jag är till salu. De som drar fram plånboken gissar jag detta på iaf om.

Jag får ett trevligt bemötande av nästan alla kvinnor och de blir glada och fnissiga när jag ofrågar vad de heter och var de kommer ifrån. De vågar inte prata engelska och blir generade och skrattiga. Jag säger att jag bara kan säga höger och vänster på hindi och då skrattar de ännu mer. Många av dem är förundrade över mitt hår och ger mig beröm, några vill känna på det. Det får de göra.

Det är strängt förbjudet att fotografera i området så det är anledningen till att det inte finns några bilder av rundan i bloggen heller. Och det går ju snabbt räkna ut varför det är förbjudet…

Vi går även in på en gata för transgender prostituerade. Tyvärr börjar deras gata med en allmän pissoar… Men jag antar att det finns en anledning till detta också och har sina fördelar för somliga torskar som inte vill bli sedda tillsammans med en transkvinna, det anses fortfarande inte som något naturligt eller allmänt accepterat i Indien med transpersoner. Stigmatiseringen blir enorm för dessa kvinnor då de dels är trans och dels prostituerade. De stöts ut från samhället för att de fötts i en kropp med fel hormoner, andra kromosomer och samhället anser att de är perverterade och inte duger annat till än som sexarbetare. Och det blir dubbelbestraffning då de faktiskt är prostituerade, helt ologiskt för mig men det är så samhället verkar fungera…

På denna gatan är sexarbetarna precis lika trevliga dock pratar fler engelska och fler vågar fråga mig fler saker. Dock kan jag inte låta bli att tänka tanken att det nog är så här de pratar med torskarna när frågorna kommer i exakt samma ordning, klunga efter klunga med kvinnor vi möter under rundan; “Vad heter du?”, “Var kommer du ifrån?”, “Är du gift?”, “Har du pojkvän?” …

Jag har med mig svenskt godis, polkagrisar med smak av smörkola som jag bjuder alla på. Det blir uppskattat och många blir glada av den lilla gesten. I mitt huvud känns det bra att kunna ge något utan baktanke och som blir uppenbart så när kvinnorna jag möter vet att jag inte är där för att köpa något av dem eller för att snoka i deras liv. Jag passerar bara tillsammans med ett par socialarbetare som kollar läget med folk och bjuder på en karamell i förbifarten. Det kanske är en naiv tanke, men sån är jag. Och allas glada leenden gjorde att mitt hjärta blev lite lättare efter allt det tunga som jag fått veta på förmiddagen.

Efter rundan tar vi sen lunch och efteråt får jag tid med Teja. Hon har jobbat på Saheli Sangh i 22 år, en luttrad kvinna som vet vart skåpet ska stå. Hon berättar om många jobbiga, svåra aspekter i arbetet. Hon berättar om barn som blir kidnappade och faller offer för trafficking. Jag berättar att just när vi pratar så pågår Musikhjälpen i Sverige, med ändamålet “Barn är inte till salu” mot traffikcing och sexarbete hos barn, vilket Teju blev glad över.
Hon berättar om gånger under sin tid på Saheli då hon velat ge upp hoppet om allt, när jobbet varit för tungt. Hon berättar om tillslag mot trafficking-ligor där de upptäckt 12-15 barn instoppade i ett litet utrymme i väntan på att bli vidaresålda. Teju berättar att det känns ibland hopplöst att jobba mot ett korrumperat polisväsen som styrs av ännu fler korrupta politiker. Hon berättar om det värsta som hänt henne i hennes karriär inom socialt arbete med sexarbetare… När hon för 20 år sedan, var väldigt ny fortfarande på Saheli och inom yrket, så bevittnade hon ett spädbarns död. Inte bara bevittnade, hon höll i sina armar en 6 månaders bebis som dog på grund av skadorna från våldtäkter som den lilla bebisen utstått!!! HUR I HELA VÄRLDEN KAN DETTA VARA SANT?! tänker jag. Teja och jag blir efter den minnesbilden tysta en stund med tårar som rinner för våra kinder. Hennes berättelse har tagit mig rätt hårt och det är anledningen till att jag inte skrivit om Saheli fören nu. Hennes erfarenheter var nyttiga men otroligt jobbiga för mig att höra. Jag kunde inte tro mina öron… Men det är verkligheten. Män kommer och säljer sin unga döttrar till bordellerna där flickorna sedan växer upp och tvingas tjäna pengar som dels går till bordellägaren och dels hem till familjen som väntar på hennes inkomst. Hon själv får knappt något någon gång, trots att det är hon som tvingas utstå allt vad sexarbete innebär.

 

Det är många hårda människor i det här området och jag märker att det är svårt att prata med dem av den enkla anledningen att de är misstänksamma mot mig. Så en liten karamell gjorde så mycket i det där mötet oss emellan där i Red Light Area i Pune i december…

De sista dagarna av vår praktik är här!

December 15th, 2017

DAG 18

På onsdagen hade vi ett studiebesök på Blue Dragon Children’s Foundation som öppnades 2002. Blue Dragon ingår i samma stora organisation som Blossom House och vi var därför extra nyfikna på att se även denna delen av organisationen, med likheter och skillnader. Kvinnan som möter oss berättar att Blue dragons syfte är att ge exceptionell hjälp till barn och familjer i kris. De vill ge barnen bättre förutsättningar och hitta långsiktiga lösningar och eftersom alla barn har olika mål i livet så försöker Blue dragon personalen att göra individuella planer för varje barn.

Organisationen arbetar även med Human Trafficking och är den enda organisationen i hela Vietnam som anordnar räddningsuppdrag då de åker till olika länder och räddar kvinnor som hamnat inom human trafficking.

Vi får höra om flera berättelser om barn och kvinnor som befunnit sig i kris men även solskenshistorier då det har gått bra för dem tack vare organisationens hjälp. Vi blir mäkta imponerade över organisationens arbete går därifrån glada över att vi fått chansen att höra om arbetet som just de gör.

 

Härlig vägg med ungdomarnas handavtryck och namn!

 

 

DAG 19

Under torsdagen åkte jag (Nathalie) och Saara till ett autismcenter för att se hur Michelle och Sajas praktikplats hade sett ut under de veckorna som vi befunnit oss på Blossom House. Sara hade tyvärr blivit sjuk så det var därför inte hon kunde följa med. Det var härligt att möta alla barnen på autismcentret och intressant att se hur deras arbete såg ut med barnen. Vi fick sitta bredvid när några av barnen hade individuella ”privatlektioner” och Saara passade på att lära sig ett och annat ord hon med!

 

 

 

 

DAG 20

Vi avslutade vår praktiktid med ett studiebesök på Hagar. Hagar startades upp 2009 i Vietnam och arbetar med kvinnor och barn som har blivit utsatta för slaveri, human trafficking eller någon form av misshandel. Hagar arbetar med de behov som finns och erbjuder ett stort utbud av individuella lösningar och olika former av vård. De erbjuder bland annat ett säkert ställe att bo på, rådgivning, lagligt stöd, utbildning och ekonomiskt stöd. Hagar vill inte bara erbjuda ett stöd till att överleva utan även ett stöd som ger möjlighet till att blomstra och utvecklas som människa. Vi får även här höra hemska berättelser om både kvinnor och barn som farit illa men också solskenshistorier där det har gått bra även för dessa människor med hjälp av Hagars arbete.

Dessa avslutande studiebesöken hjälpte oss att knyta ihop säcken av vår Vietnamsresa. Vi hade under tidigare veckor haft föreläsningar om ämnena vi fick veta mer om dessa dagarna men vi fick även svar på alla de frågor vi hade till dessa organisationerna. Arbete med barn och human trafficking är områden som vi alla tre är väldigt intresserade av att höra hur arbetet går till.

 

Efter fredagens studiebesök åkte jag (Nathalie) och Saara (Sara var tyvärr fortfarande sjuk) vidare till Blossom House för att hämta våra utlåtanden. När vi kom dit skulle socialarbetaren precis åka och hämta hem de yngre barnen från skolan och vi passade på att fråga om vi inte kunde åka med och säga hejdå till dem en sista gång. Vi åkte med moped runt till olika skolor och hämtade upp de yngre barnen. Vid sista skolan stannade vi till och lekte en stund med dem innan vi sa hejdå en sista gång. Det var ett jobbigt farväl men vi var mycket glada över att vi tog oss tiden till att göra det!

 

 

Med vänliga hälsningar,

Nathalie Persson!

Deep Griha Society

December 12th, 2017

Hola amigos och amigas!

12/12 och jag är på dag 2 på Deep Griha Society! Tiden går så fort! En längre presentation om vad de jobbar med på  Deep Griha Society finner du här.

Deep Griha jobbar med barn och kvinnor i första hand. De anordnar Creche-grupp för de minsta barnen och women empowerment-grupper för kvinnor i blandade åldrar. Igår fick jag rundtur i huset

Punes slumområden

Datorsal, här lär de sig att manövrera en dator så att de senare kan ha denna färdighet på sitt CV och kunna söka sådana jobb

Sygrupp! Här får de lära sig att sy och att hantera en symaskin, även detta för att kunna bemästra en färdighet som ska kunna generera arbete för kvinnorna

Utsikt över slumområdet

På centret har de även läkarmottagning, tandläkarmottagning och ögonmottagning. Detta för att fattiga i Pune ska ha råd att kunna få hjälp med något som annars hade kostat multum för en fattig familj.
Jag är inte helt säker men jag tror inte att detta är de allra fattigaste som kommer hit då de ändå betalar en slant för tjänster så som läkarbesök, syklass eller creche-grupp.

I Creche-grupperna, eller lekgrupperna, för de små barnen är grupperingen 0-2 år, 2-4 år och 5-6 år. Jag fick under första dagen vara med i creche-gruppen för de äldsta, då rabblade vi alfabetet på engelska, räknade och benämnde olika djur. Sedan satt vi i rader och åt tillsammans på golvet, för det är sällan några bord och stolar här i Indien för mat! Långa mattor läggs ut för att värma rumpan lite mot det kalla stengolvet, sen är det bara att slå sig ned!

 

Bilder från olika projekt, exempelvis har de kurser för kvinnor om mens och kroppen eller kurs för föräldrar om vad näringsrik mat är bra för, både för barn och vuxna samt vad som är näringsrik och nyttig mat. För skräpmat är oftast billigt och när familjerna inte har så mycket pengar så är det lätt att handla de billigare alternativen, ex. chips och snacks som mellanmål till barnen skickas ofta med till skolorna har jag märkt.

Och här är en fantastisk grupp kvinnor som lär sig engelska bland annat, också för att ha bättre chanser för att skaffa ett jobb i framtiden! De flesta har slutfört årskurs 8 men inte längre, så engelskakunskaperna var sisådär och de var mycket tillbakadragna till en början för att de är osäkra på språket. Så jag berättade om att vi i Sverige bara har ETT ENDA SPRÅK vilket de skrattade gott åt och förstod att engelska inte är min starka sida heller. Efter det flöt samtalet på lite bättre och vi småpratade om allt mellan himmel och jord. De var väldigt gulliga och frågade mycket om Sverige, vi fastnade länge på att prata om skillnader och likheter mellan äktenskap och det gemensamma livet som ett äkta par har. I Indien är det naturligt att bo hemma med sina föräldrar till över 25årsåldern, då det är dags för äktenskap. De berättade att äktenskap är vanligast mellan 25-30 år men helst innan, och då ska det även vara barn på G eller ett par ungar födda helst. Efter äktenskapet är det äntligen dags att flytta hemifrån! Men oftast bara för kvinnan, hon flyttar nämligen hem till mannen och mannen kan välja att bo kvar med sina föräldrar några år också. Så det kan bli väldigt många i hushållet under några år, men det är helt normalt försäkrade de mig om! När jag berättade om hur livet kan se ut i Sverige, där barnen flyttar ut efter gymnasiet och kanske skaffar en partner som de senare flyttar ihop med och att äktenskap inte alltid är givet plus att skaffa barn inte behöver ske inom äktenskapet – då blev det nästan ramaskri på de stackars kvinnorna. Så jag undvek att berätta om partnerskap och om homosexuella relationer och om transpersoners liv i Sverige, tre saker jag antog skulle få dem att trilla av stolarna. Dessutom fanns inte tiden till detta.
Som avslut så mer eller mindre tvingade de mig att sjunga något på svenska… Jahapp tänkte jag, de kommer ju inte förstå vad jag sjunger så jag kan ju välja vad som helst… Men jag valde att sjunga Idas sommarvisa efter att vi hade pratat en kvart om väder och årstider och jämfört svenska och indiska årstiderna. De applådera mycket efteråt, och jag kan fortfarande inte smälta att jag sjöng offentligt! Hahaha! De kontrade med att sjunga en sång om kärlek mellan en man och kvinna där mannen blir glad över att bara få se en glimt av sin undersköna kvinna. Nånting sådant var det tror jag, lite oklart på slutet.

En helt fantastisk grupp kvinnor med många drömmar och stort hopp om framtiden!

När dagen var slut gick jag en kort promenad i området. Jag hann både se en transkvinna gå stolt på gatan i grönglittrande sari, ungefär en sån här. Det gjorde mig glad att se variation på människor på öppen gata. Tyvärr hann jag inte prata med henne 🙁
Samt så såg jag vad bilden lite snett visar: bröllopsdeltagare! Bröllopsfesten börjar ute i grannskapet och det var hög musik som dundrade på mellan husen. Feststämningen var på topp kan jag säga! Jag gick vidare med ett leende på läpparna.

Ett bostadsområde precis innan gränsen till slumområdet jag besökte.

Det är mycket terrakotta här också! Mycket fina hantverk säljs längs med gatorna blandat med växter och streetfood längs med vägarna.

Innan jag beställde en rickshaw/auto genom appen Ola, så gick jag vilse. Jag stannade vid detta huset och skrattade lite åt att detta nog är det närmaste jag kommer en julkalender i detta landet! Sedan åkte jag hem för dagen

Avslutning med flickorna på Blossom House!

December 11th, 2017

Dag 14:

Torsdag blev det en heldag på Blossom house för oss alla tre (Saara, Nathalie och Sara). Det blev mycket lek och lära känna flickorna. Vi hade med oss gummiband och pärlor som vi tagit med oss från Sverige, så det blev en del pysslande.

Dag 15:

Fredag hade vi ett studiebesök på SOS-barnbyar i Vietnam. Det var spännande! Det är som en liten oas mitt i Hanois kaos, där de byggt upp en liten ”by”. 200 barn bodde där och det kändes som en stor skillnad från Blossom House, det märktes att SOS-barnbyar har ett stort fungerande sponsornät, de verkade ha stora resurser. De hade fina lokaler med mycket material och leksaker, fin lekpark och flera hus gjorda av tegel.

Dag 16:

Lördag blev ingen ledig dag för oss utan en perfekt dag att få lite mer tid med flickorna på Blossom house när de inte var i skolan. Idag hade de bild hos en lärare. Fantastiskt duktiga på att måla och använda sin fantasi! Även jag (Saara) och Sara passade på att pröva på våra målarkunskaper.

Nu när vi har fått bli en del av flickornas vardag och har skapat en relation till dem så ville vi göra något för dem. Eftersom personliga saker inte verkar vara en självklar tillgång och pengar över till mer än mat och skola inte finns i överflöd så bestämde vi oss för att köpa julklappar. Dock så är det 16 tjejer och tre av oss, så vi sa att det är svårt att köpa något vettigt till alla 16. Vi vände oss därför till våra nära och kära, skapade ett facebooksevangemang och gav dem en möjlighet att bidra till tjejernas julklappar om de ville. Mitt i juletider så blev vi glatt överraskade och oerhört tacksamma för alla som skickade pengar, det värmde våra hjärtan!

Vi fick möjlighet att köpa fina julklappar, allt från handdukar, kuddar, tandkräm till dockor, dagböcker och smycken! Vi fick också över pengar till att bidra med olika saker till deras hem som glas, tallrikar, toalettpapper m.m.

Dag 17:

söndagen lyckades vi ta med oss alla grejer, vilket inte var en enkel match! Men med en riktigt stor taxi så gick det. Vi fick ett fantastiskt avslut med tjejerna. Pyssla, leka, laga mat, äta tillsammans, fira en liten julafton med tårta och julklappar. Det blev två 24/7 dygn för att lyckas fixa med allt, men deras glädje och skratt kommer vi alltid ta med oss.

Med vänliga hälsningar,

Saara Karlsson

Baksidan av att vara ensam student…

December 11th, 2017

Hej kompisar!

Nu blir det lite allvarligare stämning men jag tror att det kan vara nyttigt att visa hela bilden av att vara student utomlands. Så jag tänker berätta lite om några negativa incidenter som hittills har uppstått.

Jag har vid ett tillfälle haft på mig västerländska kläder, anpassade för det här varma klimatet… Ja, alltså jag hade ett linne på mig. Inte ett avslöjande, inte djupt urringat linne, men ändock ett linne som inte täckte hela framsidan så att säga. Direkt när jag hade detta på mig så började många titta på mig, och vid några tillfällen tittade även folk ner i urringningen. De är inte vana vid att se hud på detta sätt vilket gjorde att vissa missade biten med att vara artiga och istället stirrade på mig. Tips för den som inte tycker om den sortens uppmärksamhet och sexualiserande blickar: bär tischa eller dupatta som täcker kroppen något. Dupatta är en traditionell sjal som bärs av kvinnor, de kan variera i alla möjliga längder, färger och mönster, ett gött tips från mig är att införskaffa en sån ganska omgående då den även fungerar som värmande plagg om kvällarna 😀

Som ensam student så har jag märkt att jag av naturliga skäl får all, odelad, uppmärksamhet från organisationerna. Så att vara förberedd på att ställa mycket frågor är något som jag rekommenderar alla. Jag har tursamt nog fått förvarning om att även om organisationerna frågar om feedback så är det endast positiv feedback som de vill ha. Som student är det inte min plats att säga hur de ska göra sitt jobb eller förbättra vad de gör.

Eftersom jag är ensam student så kan många råka glömma bort att jag finns också. Detta har hänt flertalet gånger att socialarbetarna har börjar prata med varandra på marathi och att de sedan har sjunkit långt in i en diskussion utan att förklara någonting för mig. Det blir många långa stunder av att personal pratar med varandra utan att översätta till mig som student, då det inte verkar lönt. Personligen så har jag sysselsatt mig med att komma på andra frågor att ställa vid tillfälle, men det är ju upp till var och en…

Det mest negativa som jag har upplevt på organisationerna är att jag har blivit föremål för elaka kommentarer och skämt. Ibland har det varit för att jag har lila hår vilket inte är så illa, men andra gånger för att jag är tjock. Det är inte riktigt accepterat att vara tjock och när en dessutom är lång och bred så blir det en krock med hur de flesta indier är byggda i kroppen. Jag tänker inte peka ut organisationer eller personer, men vid ett tillfälle ropade en högre uppsatt personal till en anställd, över hela korridoren något som jag inte förstod. De och andra skrattade så jag frågade vad det handlade om. Den anställda såg generad ut och berättade att de skojat om att det såg roligt ut när hon som är så liten gick bredvid mig. Det blev i samtalet uppenbart att det inte var något jag skulle vetat om. Det gjorde mig mycket ledsen.
Vid andra tillfällen så har vissa personer i brist på empati eller förståelse för att det inte är passar sig gjort narr av mig, mitt framför näsan på mig, men trott att jag inte ska förstå när de talar på marathi/hindi. Kroppsspråk är ett universellt språk vill jag bara påpeka. Och det gäller så klart åt andra hållet också, de kan säkert avläsa på mig om det är något jag inte tycker om, blir ledsen över eller inte förstår. Eller att jag förstår.
Detta kan vara en kulturkrock, att skämt på detta viset görs och att det är jag som inte är insatt i den indiska kontexten. Men för min del så har jag tagit åt mig av detta och analyserat det.

  • Jag kommer fram till att folk är likadana överallt på jorden, det finns alltid de som ska göra sig lustiga på andras bekostnad.
  • Internationella kontakter kan gå förlorade genom oförståelsen om vad den andre menar, ex. olika sorters humor eller dålig översättning.
  • Om jag hade jobbat en längre period med dessa socialarbetare hade jag kanske kommit in mer i jargongen och inte tagit lika illa vid mig.
  • När jag i framtiden jobbar med människor från andra länder kommer jag att ha en större förståelse för hur det är att inte kunna språket. Jag kommer att förstå mer av vikten att översätta till den andre, att förklara och inte ge korta sammanfattningar även om det är mer effektivt för mig och mitt arbete.
  • I framtiden ska jag i mötet med människor från andra kulturer inte skämta om deras kultur eller utseenden, det kan verkligen tas fel (och även om jag inte gör detta nu heller så vet jag med min egen empiri hur fel det kan tas!)

Bilder från SOFOSH

December 10th, 2017

Hallo igen kompisar!

Tillbakablick till förra veckan när jag var på SOFOSH. Här kommer bilderna som jag inte fick med i inlägget om Sofosh och adotponsceremonin:

För att önska välgång och lycka för familjen. Jag fick lära mig att den röda färgen är för både män och kvinnor, men att den gula färgen enbart används på kvinnor, inga män bär gult i pannan.

Här sitter de förväntansfulla blivande föräldrarna!

Mila överlämnar enligt tradition barnet.

Här är när jag välsignar adoptivföräldrarna med rökelse som står på fatet jag håller framför dem. De var glada för att få “en internationell välsignelse” också!

Flera av socialarbetarna som jobbat kring barnet är med och välsignar familjen!

Och efteråt fick jag hålla det lilla livet också! Riktigt häftig erfarenhet att få ha varit med på adoptionsceremonin.