Jagad av tiden

19:58 by sthalsan

Snälla lilla klocka, kan du inte stanna. Kan inte tiden upphöra några dygn, så att du kan komma ikapp. Du är så långt efter. Det känns som ett hopplöst projekt. Kraven är skyhöga, tidsfristerna knappa och du vet inte hur många dagar till du orkar jobba från morgon till långt in på natten. Du kämpar och ligger i, ambitioner har du aldrig saknat, men du känner dig mer död än levande just nu. Du skulle kunna betala en rejäl summa bara för att få sitta på ett fik med goda vänner, smutta på en kaffe och känna att du har all tid i världen att bara få njuta. Du kan inte minnas senaste det hände, kanske i somras någon gång, när allt var ganska lugnt. Att ha tid, så mycket tid att man inte vet vad man ska göra av den, måste vara paradiset tänker du. Samtidigt tänker du på din farmor, som sitter där ensam i sin lägenhet och upplever att varje dag är en evighet med få avbrott från ensamheten. Så vill du inte ha det. Fast det vore skönt med ett mindre krävande jobb, så att man kunde gå hem varje dag efter jobbet och bara vara ledig. Fast alla sådana jobb är ju fruktansvärt tråkiga och då mår du dåligt bara av den anledningen. Du älskar krävande uppgifter, att dyka ner i nya projekt, som är på gränsen till din förmåga, men du hatar att känna dig uppjagad och stressad. Går det att leva ett lyckligt och harmoniskt liv samtidigt som man jobbar sjukt mycket, frågar du dig själv.

Ibland tänker du att tiden egentligen inte existerar. Den linjära tiden är ett mänskligt påfund och det känns som om människan borde ha mer tid än någonsin med tanke på den tekniska utvecklingen. Förr i tiden tog det en evighet att hämta vatten, tvätta sina kläder för hand och laga mat. Nu är det bara att hiva in något i micron, så är maten klar med ett pling. Vem äger din tid? Hur kan du säga att du inte har tid, vem har den då? Frågorna snurrar runt i huvudet på dig tills du får den lysande idén, att helt enkelt bara kliva ur klocktiden för en liten stund. Om tiden egentligen inte finns måste det naturligtvis gå att bara helt resolut kliva ur den. Du gör det. Du stannar upp och låter allt bli stilla, följer bara ditt andetag för en stund. Tanken slår dig att du kanske borde mäta din dag, ditt liv i riktigt djupa andetag istället för i minuter och timmar. Du bestämmer dig för att tänka att din tid är nu, varje gång hjärnstressen tar överhanden. Du tänker efter, just nu funderar du på hur många djupa, riktiga andetag har du egentligen tagit idag?

sky-114446_1280

Comments are closed.