KRASCH, BOOM, BANG

10:48 by sthalsan

Det bara smäller till och du kan konstatera, att du lyckats köra huvudet i väggen igen. Åh, dessa motgångar tänker du, varför ska de drabba just mig? Motgångar är som värsta fienden och du hatar dem, när de dyker upp. Det är bara motstånd och misslyckande, gång efter annan. Kan det aldrig vara din tur snart, ska det aldrig få gå bra? Du kanske gräver ner dig i självömkan. Ser på tonvis med film och äter Ben and Jerry glass med mekaniska rörelser. Till slut, när bara ordet Ben och Jerry utlöser din kräkreflex, måste du möta allt det där jobbiga, svarta, tunga och svåra. Du tänker, att nu orkar jag inte mer. Du hatar alla käcka typer, som säger att motgång föder framgång, efter regn kommer det solsken etc. Du har minsann inte märkt att du lärt dig ett skit på alla dina motgångar och de är minsann inte lätträknade. Du slutade när de översteg ett tresiffrigt tal. Till dig kommer följande zenbuddistiska berättelse. (”Fri från stress med Mindfulness”, Å Palmcrona Ragnar och K Lundblad, Palkmkrons, sid 96),

Mannen med hästarna

I en by bodde en fattig man vars enda tillgång var en vacker häst. En morgon var den borta, försvunnen.

-Vilken olycka! sa byborna. Du kunde ha sålt hästen och fått massor med pengar. Vilken olycka!

-Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Folket i byn tyckta att mannen var tokig.

Efter femton dagar kom hästen tillbaka med tretton vackra vildhästar.

-Vilken lycka! Utbrast byborna. Tretton nya hästar! Vilken lycka!

-Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi säkert vet är att hästen är tillbaka.

Den gamles son började träna vildhästarna. Han föll snart av en häst och bröt benet.

-Vilket olycka! ropade byborna. Din ende son har brutit benet. Vilken olycka!

-Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi vet säkert är att min son har brutit benet, svarade mannen.

En månad senare blev det krig i landet och alla byns unga män tvingades ut i armén. Utom den gamle mannens son, eftersom hans ben var skadat.

-Vilken lycka för dig att din son bröt benet! utbrast byborna. Han är skadad, men han är kvar hos dig. Vi får kanske aldrig se våra söner igen! Vilken olycka!

-Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Allt vi vet är att min son är här och att era söner är i armén.

Med andra ord, precis som Sören Kirkegaard (1813-1855) sa; ”Vi lever våra liv framlänges, men vi förstår dem först baklänges”.

Comments are closed.