Multimodalt berättande

Digitala berättelser är ofta personliga berättelser – det är den som berättar historien i bilder, ljud och musik som står bakom budskapet, oavsett vad detta är. Det kallas också multimodalt berättande, eftersom man berättar på många sätt samtidigt. Berättelserna är korta och man använder stillbilder, filmsekvenser, musik och/eller ljudeffekter tillsammans med sin egen berättarröst. Dessa beståndsdelar förs samman och redigeras till en kort film.

Genom vår historia har berättandet varit centralt för att föra vidare erfarenheter och kunskaper både på ett personligt och samhälleligt plan. Varifrån kommer vi, vilka är vi, vart är vi på väg? Det muntliga berättandet har skett på ställen som vid lägerelden, på torgen, vid nattningen av barnen, vid köksbordet och i klassrummet.

Var tid har sina former för att stödja berättandet och distribuera dem. Från gamla tiders media till nyare medieproduktioner – svartvita och gulnade bilder, smalfilmer, bildplanscher, kartor, bildband, diabilder, tv, videofilmer, dvd, podcast-sändningar – allt kan användas i din digitala berättelse.

Digital storytelling – eller digitalt berättande – har sitt ursprung i San Francisco. Från starten i början av 1990-talet har det nu vuxit till något som kan betraktas som en hel rörelse. I Sverige är det fortfarande ett relativt nytt begrepp, men på stark frammarsch inom flera områden. Utbildningsradions (UR) ”Rum för berättande” är en av de främsta svenska företrädarna för digitalt berättande.

Multimodalt berättande som examinationsform

Multmodalt berättande som examinationsform är en pilotstudie som genomfördes hösten 2009 och våren 2010 i syfte att inlemma multimodalt berättande i svensk lärarutbildningstradition.

Termen ”Digitalt berättande” är inte ett enhetligt begrepp utan mer ett slags varumärke för många metoder av s.k. multimodalt berättande, alltså där bild, ljud, rörlig film och andra medier samverkar för att förstärka en berättelse eller ett skeende som illustreras. Digitalt berättande i detta projekts mening tar sin utgångspunkt i vår muntliga berättartradition och kompletterar den med dagens möjligheter för produktion och distribution av text, bild, ljud och film, en berättarform som tilltalar skolungdomar och som med fördel kan användas i de flesta skolsammanhang och ämnen som ett exempel på det vidgade textbegreppet.

Studien utgör också ett forskningsprojekt kopplat till forskningsgruppen IKT och lärande vid Linnéuniversitetet, ledd av professor Marcelo Milrad. Projektet studerar den utmaning som för skola och utbildning i allmänhet, men kanske för lärarutbildningen i synnerhet, som examination baserad på multimodala texter innebär, i det här fallet korta digitala berättelser.

Fokusområdet berör det samhälleliga paradigmskifte som innebär ökande användning av visuella kommunikationsmetoder. Detta paradigmskifte relaterar till den ständiga närvaron av och tillgången till digitala teknologier och de därpå följande möjligheterna att för ‘alla’ – unga som gamla, amatörer som professionella – producera och distribuera audiovisuellt digitalt material. Tillskapandet av multimodala texter relaterar direkt till diskussionen om det vidgade textbegreppet, och inkluderar bilder, ljud och text, skriven såväl som talad. Det refererar också till hur människor arbetar med och över flera modaliteter (bild, text, ljud, gester etc.) för att skapa en sammanhållen “multimodal text.” Ansvariga för pilotstudien är Lisbeth Frölunde, postdoc vid Center for Learning and Knowledge Technologies (CeLeKT) och Susanna Nordmark från projektet Ung Kommunikation och Lärarutbildningen.

Nedan en film från lärarstuders arbete med digitalt berättande.