Baltic Business Research

Summary

Most reforming European countries – the new EU members included – achieved considerable growth rates in the past 10-15 years. The European emerging market model worked well for quite some time. Current problems were mainly caused by domestic policy failures and not – as it sometimes is said – by the ongoing global financial and economic crisis. The three main failures in domestic economic policy can be referred to irresponible credit booms, enormous lending/borrowing in foreign currency and in certain cases prematurely fixed exchange rates. But not all countries failed as dramatically as, for instance, the Baltic states and the Ukraine. Look at the Czech Republic, having less than 1 per cent of their total credits in foreign currency!

My theory is rather that many of the reforming countries were too inexperienced in banking, monetary and exchange rate policy – and that they should have received better guidance from Western organizations and banks. This is why these trapped countries in the future should receive all reasonable and necessary support from the EU, other governments, the IMF, EBRD, EIB, ECB, etc. Western/Northern  (European) banks having direct ownership should be committed to avoid unnecessary credit crunches in emerging European countries. And as I said already in the early years of this decade: An early or premature entry into EMU of a new EU-member state (NMS) does not solve any fundamental macroeconomic imbalances. This message should be sent much louder to those NMS politicians who now are pushing strongly for EMU membership as soon as possible.

——————

1.  Det var inte längesen reformländerna i Östeuropa framkallade ett starkt engagemang hos investerare i väst och i viss mån även i Asien. Investeringsintresset gällde både produktion och mer kortsiktiga finansiella placeringar. Idag klassas samma typ av länder som den av finanskrisen kanske värst drabbade regionen. Detta är dock en sanning med modifikation.

2. Det gäller att inse att krisen i de relativt nya marknadsekonomierna inte enbart – och i vissa fall ej särskilt mycket – kan skyllas på den globala tillväxtkrisen. Naturligtvis försvagar krisen i väst och öst reformländernas exportmöjligheter. Detta faktum förklarar dock inte tidigare irrationella utlåningsökningar, den på sina ställen rent av vansinniga kreditexponeringen i utländsk valuta, den i en rad länder alltför tidiga valutalåsningen och den alltför snabba försämringen av konkurrenskraften, mestadels framkallat av fleråriga stora löneökningar.

3.  Utländska banker – i synnerhet svenska och österrikiska – uppförde sig tyvärr alltför naiva eller resultatgiriga i de nord- och sydosteupeiska länderna. Detta trots att det fanns erfarenheter från svenska misslyckanden med utlandslån (i CHF), från den svenska bankkrisen i början av 1990-talet och från en del asiatiska länders utlandslåneexponering före finanskrisen 1997/1998. Likväl höll minnet inte ens ett helt årtionde. Varför? Det vore intressant att få mer konkreta svar med hjälp av den psykologiska forskningen.    

4.  Minst lika oerfaren var man i en rad NMS avseende modern och ändamålsenlig penning- och valutapolitik. Enligt min uppfattning borde sedelfondländerna (Estland, Litauen och Bulgarien) , det ensidigt eurokopplade Lettland, övriga NMS och övriga europeiska emerging markets fått mer rådgivning från europeiska institutioner och analytiker än vad som varit fallet under de senaste åren, när man betraktade främst de nya EU-länderna som nästintill självgående. Denna miss ökar EU:s, EBRD:s och andra institutioners moraliska åtagande att inte lämna de relativt nya europeiska demokratierna och marknadsekonomierna i sticket.

5.  Det vore dock direkt felaktigt att nu dra alla europeiska reformländer/NMS över en kam. Tjeckien till exempel har klarat sig rätt bra, framför allt genom en bättre avvägd penningpolitik, vilken inte gjort räntearbitrage med utlandet lika intressant som i andra reformländer. Euroländerna Slovenien och Slovakien ligger också mycket bättre till än genomsnittet, av allt att döma även Polen. Problemen för ERM II-länderna Estland, Lettland, Litauen och sedelfondlandet Bulgarien har det skrivits mycket om på senare tid. Läget är också riktigt risigt för Ukraina och Ungern, vilka tillsammans med Lettland och Vitryssland redan fått IMF-hjälp. Troligen blir Rumänien nästa land i denna skara.

6. I sak var det dock rätt att EU:s regerings- och statschefer i början av mars avvisade kravet på ett stort räddningspaket för hela den europeiska reformregionen (vilket för övrigt de mindre drabbade NMS inte heller ville ha). Individuella landlösningar är att föredra. Det bör också gälla IMF:s åtgärdskrav som motprestation för likviditetshjäpen. Förhoppningsvis kommer IMF ihåg sina misstag från hanteringen av Asienkrisen.

7.  Individuella landlösningar är också nödvändiga för att undvika en generalisering av landriskvärderingarna – och därmed av synen från de utländska investerarnas sida. Vi noterar redan – precis som i Kina – ett starkt avtagande utländskt intresse från de utländska direktinvesterarnas sida. Då vore det ännu sämre om riskbedömningarna också generaliserades. En dylik risk är dock uppenbar för närvarande. 

8.  En påminnelse om 1990-talets Japankris: Utvecklingen under Japans finanskris visar tydligt, hur en negativ statsfinansiell utveckling kan skena iväg under en finanskris och simultan recession. Enligt EU försämras till exempel Lettlands offentliga skuld från 16% av BNP år 2008 till 42,9% under 2010. Budgetförsämringar kan gå fort. Det gäller för reformländerna att komma ihåg detta enkla faktum. Annars kan den pågående ekonomiska krisen bli ännu mer långdragen.   

9.  Ryssland icke att förglömma. Här framstår inte minst den politiska utvecklingen som ett spännande inslag. President Medvedev försöker för närvarande att presentera sig för omvärlden som liberal motpol till sin mångåriga mentor Putin. Det kan rekommenderas att följa upp denna intressanta utveckling så noggrant som möjligt. 

10.  Apropå makroekonomi: Vissa ekonomiska samband håller i alla tider. Varken bankledare eller större delen av analytikerna har på senare år brytt sig särskilt mycket om ihållande stora bytesbalansunderskott i de europeiska reformländerna. Mer fundamentalt tänkande ekonomer vet att en sådan ihållande utveckling förr eller senare måste resultera i en valutakris eller liknande. Ekonomer vet också att tillfälliga eller artificiella inflationsnedgångar i en ekonomi med strukturella inflationsproblem ej kan skapa förutsättningar för en fast valutakurs – och därmed inte heller för ett EMU-inträde (se till exempel Fromlet. 2002. ”The Euro Moves East”. Financial & Economic Review. Number 4, pp 153-187 ). Begrips detta faktum åtminstone nu, både i politik- och banksfärerna?