Baltic Business Research

Summary:                                                                                                                        The Sharp Fall of Trade Finance: A real G-20 issue

The global financial crisis continues to turn down growth in most emerging economies. Many problems have been adressed so far. One issue, however, has been neglected by both economists, major parts of the press and other discussants: the dramatically deteriorated conditions for cross-border trade finance and, consequently, for exports to particularly emerging markets.

Noting that world exports of goods amounted to as much as 16 000 billion USD in 2008; the damage from restrained credit conditions to world trade is  considerable. Just 1% of lost exports as a consequeence of substantially lower credit exposure means a loss of 160 billion in export income. The real loss should be more than this. Furthermore, it seems to be very realistic to assume that the financing of exports to emerging countries has been hit particularly sharply.

The World Bank suggested recently a 50 billion dollar special fund for trade finance.  This would certainly be a first step to improve the unfortunate situation of trade finance. As many governments as possible should develop national programs, too, for the revival of ordinary trade finance to emerging economies. Above all, the consolidation of the banking systems must remain the primary objective. This has, unfortunately, started to be somewhat underestimated in the general discussion about the necessary sizes of fiscal stimulus packages.   

Looking at these negative – mostly neglected or unknown – consequences of the global meltdown, there should be no doubt that the time for more concrete financial action by most G-20 countries has come. Many emerging countries have already been affected very strongly by the accelerating global crisis that followed after the American subprime crisis.

—————-

1. Många negativa effekter av den rådande globala finans- och tillväxtkrisen har så här långt blivit föremål för diskussioner och förbättringsförslag. En viktig aspekt har dock hittills inte ägnats större uppmärksamhet – bankernas starkt tilltagande ”trade finance”-restriktioner.

2. I vårt exempel avses med ”trade finance” finansieringsbehov av ett företags export. Enligt världshandelsorganisationen WTO uppgick världens varuexport under 2008 till 16 000 miljarder  USD (och tjänsteexporten till 3500 miljarder USD). I år torde världshandeln sjunka med cirka 10%. Man anar att 1% i förlorad varuexport p g a fördyrad eller omöjiggjord bankfinansiering knappast kan ses som en överdrivet pessimistisk kalkyl. Förmodligen handlar det om ännu större belopp.

3. Av dessa 16 000 miljarder USD – beroende på definition och klassificering – gick mer än en tredjedel till ”emerging markets” eller utvecklingsländer. Dessa ökade sin varuimport under åren 2000-2008  med i genomsnitt ansenliga 15%  – och utvecklades för många exportföretag till de mest expansiva och lovande marknaderna.      

4. Det är ett faktum att 90% av all gränsöverskridande export behöver någon form av finansiering, det vill säga att andelen kontantbetalningar ligger på endast 10%. Handelsfinansiering (trade finance) är således ett helt ofrånkomligt smörjmedel i den globala handelsmotorn. När denna för närvarande p g a bankernas egna, nyformulerade kreditrestriktioner enbart kan gå på tre cylindrar istället för – som vanligt – på fyra, ter det sig lätt att inse att världshandeln och många exportländer drabbas av ytterligare ett stort hinder för nya order och produktion. Samtidigt hämmas nödvändig modernisering i många ”emerging markets” och utvecklingsländer genom vikande import.

5. Problemet är stort trots existerande statliga exportgaranti- och exportkreditinstitutioner. Dessa försöker visserligen ofta spela en anticyklisk roll i sin verksamhet  – men kan givetvis inte i större krislägen ge kompensation för bankernas reducerade riskbenägenhet. 

6. Man bör således inte överskatta statens direkta roll i finansieringen av den gränsöverskridande handeln. Merparten av ”trade finance”-aktiviteterna är koncentrerad till privata banker. Relativt få av många privata kreditinstitut dominerar denna marknad, som har till huvuduppgift att se till att exportörerna får in sina pengar av de utländska köparna.  

7. Många analytiker betraktar det ovan beskrivna fenomenet som en teknalitet – eller känner inte ens till det. Detta är en allvarlig brist. Den idag undermåliga exportfinansieringen är ett stort problem i världsekonomin och borde kunna tas upp i fler sammanhang än vad som är fallet.

8. De vanligen exportgaranterande och importfinansierande – och många gånger problemtyngda – bankerna är kanske inte rätt forum för att i det aktuella läget själva intensifiera debatten kring den alltför försiktigt hanterade ”trade finance”-verksamheten. Världshandelsorganisationen WTO försöker så gott det går. WTO:s ställning är dock – felaktigt nog – inte tillräckligt stark för att med full kraft kunna framföra nödvändiga synpunkter och krav på förbättrad gränsöverskridande handelsfinansiering. 

9. Det krisdrabbade USA  – ”subprime”-krisens ursprungsland – skulle via ett mer konstruktivt arbete inom WTO:s ramar kunna bidra till det globala återuppbyggnadsarbetet, exempelvis i förhandlingar om handelsliberaliseringar och ett mer uttalat stöd för bättre handelsfinansiering.

10. Slutsatsen ligger nära till hands att G20-forumet borde utgöra ett viktigt forum för att ge de idag otillräckligt beaktade globala exportfinansieringsflaskhalsarna erforderligt stöd genom både ord och handling. Men det är vikigt att poängtera att problemet i första hand måste ses som en funktion av det dåliga hälsotillståndet inom det finansiella systemet. Dessvärre har diskusionen på senare tid fått för mycket slagsida åt stimulansmiljarderna i olika konjunkturprogram. Fortfarande gäller dock den kända tågordningen: Konjunkturen kan inte komma igång utan normaliserad finanssektor. Detta trots att många politiker försöker sina väljare att tro att egen utgiftsyra utgör den främsta källan till bättre tider. För den sakens skull kan det emellertid mycket väl finnas områden för statliga tillväxtinsatser som lämpar sig speciellt väl under rådande lågkonjunktur.