Baltic Business Research

Quantitative easing (QE) har blivit ett omdiskuterat inslag i modern penningpolitik sedan Fed började med ett sådan inriktning år 2014. Egentligen är detta fenomen inget nytt i aktiv centralbankspolitik – men själva tidpunkterna för tillämpningen av QE och de i flera omgångar utökade enorma volymerna av en del centralbankers obligationsköp framstod likväl som nyhet och som överraskande.

Fed i USA, ECB och Bank of Japan framkallade så här långt många rubriker avseende QE, här hemma givetvis också Riksbanken. Mest kritiska är nog de tyska rösterna mot QE och lågräntepolitiken, till stor del beroende på spararnas starka lobby. Det inkluderar också oroliga tyska pensionärer. Lätt tilltagande skepsis kan numera också skönjas i Sverige.

Inget ”QE”-land har så här långt kommit tillbaka till en normaliserad penningpolitik – med tydligt eller helt
bantade obligationsportföljer i centralbankerna. Därför är det för tidigt att i dagsläget utvärdera QE mer
omfattande. Speciellt svårt ter det sig att göra mer långsiktiga ekonomiska och finansiella konsekvensanalyser.

Det verkar dock föga tveksamt att centralbanker som varit ute tidigt och kraftfullt med QE-insatser – åtminstone teoretiskt – har en bättre chans att lyckas än de tidigare mer velande centralbankerna.

Därför borde USA ligga bäst till vid en QE-utvärdering, säkerligen före eurolänđerna och framför allt före Japan, troligen också före Sverige. I vart fall tycks USA klart vara på väg mot mer normala förhållanden vad gäller BNP, inflation och arbetslöshet – och Japan ha misslyckats.

Ett mer definitivt svar låter dock vänta på sig!

Slutsats: QE kan endast framstå som ett penningpolitikt instrumentalternativ, när ytterligare räntesänkningar blivit omöjliga. Det lär nog dröja, innan en ny, sådan global runda eventuellt kommer att inledas. Under tiden finns det mycket att utreda.