Baltic Business Research

För några månader sedan fick jag frågan av en student om inriktningen av USA:s ekonomiska politik, och i vad mån det finns en kortfristig och en mer långsiktig tillväxtpolitik. Förvisso intressanta frågor.

För det första är ekonomisk politik i USA vanligen kortsiktig – med fokus på främst BNP-tillväxten och arbetsmarknaden under de kommande kvartalen. Normalt har denna politik en keynesiansk prägel, speciellt i tider med otillfredsställande tillväxtutsikter. I sådana situationer brukar budget- och utgiftsdisciplin inta en mer sekundär roll. Den s k efterfrågepolitiken framstår som viktigast.

För det andra har utbudspolitik – med sina mer långsiktigt tillväxtfrämjande inslag – mer eller mindre blivit ett främmande ord på andra sidan Atlanten. Senast var det Reagan-administrationen med David Stockman och Arthur Laffer i den intellektuella toppen som lyckades föra en utbudsorienterad ekonomisk politik. Det hände på 1980-talet, när USA verkligen behövde ekonomiskt-politiskt nytänkande mot bakgrund av de då existerande ekonomiska obalanserna. Numera är utbudspolitik dock ett (nästintill) förbjudet ord i världens största ekonomi, även i den akademiska debatten.

I Europa, Kina och även Japan pratas däremot relativt mycket om den mer långsiktiga tillväxten och nödvändig strukturpolitik. Statsmakterna (re-)agerar för att förbättra eller upprätthålla tillväxtpotentialen, om än otillräckligt och utan att nämna ordet ”utbudspolitik” (”supply side policy”). Detta gäller också för Sveriges vidkommande, där det bedrivits en hel del utbudspolitik sedan krisen på 1990-talet utan att begreppet ”utbudspolitik” tagits i någon politikers mun – troligen för att det var Ronald Reagan och Margaret Thatcher som tillämpade utbudspolitik mest konsekvent, i vissa sammanhang förvisso för konsekvent.

Nu finns det emellertid mycket forskning som bekräftar att utbudspolitik är helt nödvändig för att klara en god ekonomisk utveckling på något längre sikt. USA är dock numera ett land som saknar helt strategiskt tillväxttankande på federal politisk nivå. Bakom denna ekonomisk-politiska passivitet finns känslan och övertygelsen att staten inte kan eller inte bör detaljstyra den mer långsiktiga makroekonomiska tillväxten. Man tror snarare att ekonomiska drivkrafter – och i förlängningen BNP-tillväxten – bör byggas upp underifrån och med så mycket egendynamik och så lite statlig inverkan som möjligt, d v s att tillväxt ska frodas naturligt från mikro via idéer och innovationer till makro (vilket principiellt inte är fel; dock kan statsmakterna alltid förbättra de mikroekonomiska förutsättningarna för långsiktig tillväxt; se till exempel Världsbankens årliga rapport ”Doing Business”).

Kanske finns i botten en uppfattning som inte minst Alan Greenspan stod för under hans glansdagar, det vill säga att statsmakternas eller en centralbanks viktigaste uppgift normalt är att undvika dåliga beslut med fatala konsekvenser.

Frågan är idag om den kommande amerikanska presidenten kommer att klara en dylik politik som främst ska förhindra ekonomiska olyckor. Hittills har jag inte upptäckt någon som helst ekonomisk-politisk ansats hos presidentkandidaterna med intentionen att aktivt och strategiskt verka för god långsiktig tillväxt. I princip finns mer eller mindre ingen federal ekonomisk politik med långsiktig inriktning.

Kanske är en amerikansk ekonomisk politik som förhindrar ekonomiska olyckor det bästa vi kan hoppas på efter presidentvalet i november. Troligen kommer inte heller finansmarknaderna att kräva mer än så av den ekonomiska politiken i Vita Huset och på Capitol Hill (i vart fall om mycket negativa överraskningar uteblir).