Baltic Business Research

Deflation – det vill säga en längre period med sjunkande konsumentpriser (KPI) i ekonomin – har på senare år målats upp som ett förfärligt hot mot sund tillväxt och finansiell stabilitet av många experter på finansmarknaderna. Kostnaderna för KPI-deflation bedöms således fortfarande som höga.

Vanligtvis är minnet på finansmarknaderna relativt kort. Ett undantag är dock den Stora Depressionen på andra sidan Atlanten och Europa för cirka 85 år sedan. Fallende konsument- och tillgångspriser under denna tid lever alltjämt i de moderna finansmarknadsaktörers minnen – och därmed rädslan för deflation.

Vid ett bredare perspektiv förefaller dock verkligheten kring deflationens skadeverkningar se något annorlunda ut. I en ny analys av Bank for International Settlements (BIS, ”centralbankernas centralbank”) – där också Riksbanken är medlem – kommer den kompetente chefekonomen Claudio Borio och hans kolleger fram till några intressanta slutsatser (”The Costs of Deflations: A Historical Perspective”, BIS Quarterly Review March 2015).

BIS-ekonomerna testade inte minst sambandet mellan deflation och tillväxt för 38 länder under de senaste 140 åren. De finner ingen stark koppling mellan dessa två parametrar – bortsett från erfarenheterna som härrör från den Stora Depressionen.

Borio och hans kolleger hittade dock ett starkare samband mellan deflation på tillgångsmarknaderna -i synnerhet avseende fastigheter – och ett lands tillväxt. Det negativa samspelet mellan hög privat skuldsättning och deflation på fastighetsmarknaden framgår också av undersökningen.

Vad skulle dessa slutsatser kunna betyda för svenskt vidkommande?

Det svenska inflationsmålet ifrågasätts inte, enligt min tillämpade tolkning av Borios analys. Jag själv finner alltjämt att inflationsmålets ankarfunktion för pris- och lönebildningen är – och förblir – viktig här hemma. Riksbanken bör dock vara medveten om att eventuell deflation på tillgångsmarknaderna kan utgöra ett större hot mot ekonomin och även mot ett framtida stabilt uppfyllande av inflationsmålet än några månader med negativa eller endast lätt positiva KPI-förändringar – åtminstone så länge deflationspessimism inte sprider sig hos hushall och företag.

Det är dessutom viktigt att öka kunskaperna kring drivkrafterna bakom alltför låg inflation eller lätt deflation. Precis som Riksbanken bör utreda grundligt orsakerna till eventuellt ånyo stigande inflation under de kommande kvartalen eller rentav åren. En sådan utveckling behöver inte automatiskt ses som ett positivt resultat av den för närvarande förda, extremt expansiva penningpolitiken.