Baltic Business Research

Det sägs alltjämt i olika versioner att en (självutnämnd) Kinaexpert efter första studieresan till Kina gärna skriver en bok om detta fascinerande land. Efter andra resan blir det dock endast en utförlig artikel – och efter tredje resan till Mittens rike i bästa fall en liten sammanfattning.

Jag finner att denna skämtsamma episod mycket väl beskriver svårigheten att göra mer genomtänkta Kina-analyser. Kina är ännu idag ett gåtfullt analysobjekt. En dylik känsla fick jag dock inte, när jag läste alla kommentarer i samband med sommarens akuta finanskris. Helt plötsligt dök de alla upp, dessa tidigare gömda Kinaexperter. De gjorde sina tolkningar och trendframskrivningar av Kinas akuta kris och ekonomi precis som om de inte hade sysslat med något annat under de senaste åren eller årtionden. Inte minst företag med verksamhet i Kina bör akta sig för att ta till sig alltför tvärsäkra externa uttalanden om världens näst största ekonomi.

Själv har jag mer eller mindre dagligen analyserat Kinas ekonomi och besökt Kina otaliga gånger i mer än 20 år. Ändå skulle jag aldrig vilja beteckna mig som en fullfjädrad Kinaexpert. Tvärtom, jag upptäcker hela tiden nya frågor utan (säkert) svar. Ibland känner jag vanmakt, speciellt när det gäller forskning som jag vill bygga på kinesisk statistik.

Svårt att analysera Kinas ekonomi
Varför är då Kina-analyser så svåra? I korthet kan räknas upp följande förklaringar:

¤ Statistiken – inte minst – är i många sammanhang opålitlig.

¤ Mycket statistik som vi är vana vid existerar överhuvudtaget inte.

¤ Kinas enorma storlek gör det svårt att åstadkomma representativa mätningar för hela landet.

¤ Dagens Kina är annorlunda än gårdagens; det gör det ofta svårt att tillämpa historiska jämförelser.

¤ Transparensen i ekonomin – och samhället i stort – är mestadels bristfällig.

¤ Framför allt i vår del av världen råder en påtaglig flockmentalitet i Kina-bedömningarna.

De ovan nämnda bristerna förklarar väl, varför det ter sig svårt att ens ha en någorlunda korrekt bild av det ekonomiska dagsläget (och således ännu mindre om framtiden). Det som slår mig, när jag analyserar BNP-tillväxtsiffrorna för det gångna kvartalet är det faktum, att dessa resultat i stort sett alltid ar väldigt nära eller till och med exakt i linje med den officielle målsättningen. Inget avancerat land i världen klarar en sådan bedrift. Varför skulle jättelandet Kina klara detta?

Det betyder med andra ord att vi inte heller vet om Kina för närvarande verkligen ligger i linje med den för 2015 eftersträvade 7-procentiga BNP-tillväxten – en siffra som för övrigt exakt nåddes under det första halvåret i år (och även under det andra kvartalet 2015). En sådan precision får åtminstone mig att häpna. Jag frågar mig självfallet, hur de verkliga tillväxtsiffrorna såg ut på senare tid. Är Kina de facto i närheten av en recession enligt det kinesiska synsättet – tidigare ”definierat” som en BNP-tillväxt kring 3-4 procent? Ett sådant ekonomiskt tillväxtförhållande skulle förvisso vara kritiskt för Kina, av sociala och besläktade arbetsmarknadspolitiska skäl. Officiellt vill nog inte kineserna se en BNP-ökning som underskrider 6 procent – om inte en sådan tillväxtförsvagning beror främst på långsiktigt positiva strukturreformer. Jag återkommer till denna punkt.

Nervös politisk ledning
Vad som troligen kan hävdas med fog och rätt är att Kinas viktigaste politiska ledare blivit synligt nervösa under de senaste veckorna. En lång rad tillväxtförstärkande eller (försök till) orodämpande åtgärder har vidtagits på sistone: minidevalveringar, offentliga aktieköp, börsstopp, räntesänkningar, lägre kassakvoter för bankerna mm. Härav följer med stor sannolikhet att Kinas faktiska tillväxtkurva för närvarande ligger under den tidigare för 2015 aviserade målsättningen.

Är detta så farligt, bör man fråga sig. Kanske – men inte nödvändigtvis. Låt oss börja med den positiva tolkningen. Teoretiskt kan den pågående tillväxtförsvagningen ses i en uppmuntrande dager. Men finns det en större skillnad mellan teori och verklighet?

Nu blir analysen genast svårare. För att kunna gå vidare måste vi ta oss tillbaka till november 2013. Då sammanträde Centralkommitténs s k Tredje Plenum med de något tidigare utsedda nya politiska ledarna i spetsen. Syftet med denna viktiga sammankomst var att enas om en lovande strategisk väg framåt – preciserat med hjälp av 60 relativt konkreta, mestadels ekonomska och sociala målsättningar fram till år 2020, många med positiva och tydligt marknadsorienterade förändringar. I dokumentet sägs till och med att marknadsekonomin framöver skulle spela en ”avgörande roll ”i utvecklingen av den kinesiska ekonomin.

Så långt är allt väl. Men redan kort tid efter lanseringen av detta framtidsdokument kom jag osökt till slutsatsen att denna – konceptuellt – relativt positiva framtidsorientering innehöll rätt många målkonflikter, d v s att olika uppräknade ekonomiska, sociala, institutionella och miljöorienterade förändringar hamnat i direkt konflikt med varandra. Det luktar en del framtida målkompromisser och (en viss) urvattning av viktiga målsättningar för Kinas välmående på längre sikt. Självfallet bör denna urvattning minimeras.

Hur som helst, reformpaketet från det Tredje Plenumet innebär – vid konsekvent uppläggning och med strukturreformer i fokus – en synlig nedtrappning av tillväxten jämfört med de tvåsiffriga BNP-ökningarna i början av detta årtionde. Dock är det meningen att reformplanerna utan artificiell tillväxtstimulans ska bygga bättre förutsättningar för långsiktigt hygglig tillväxt. På papperet förvisso en lovande strategi!

Officiellt efterlyst: bättre tillväxtkvalitet
Därför vill jag upprepa vad jag framfört tidigare i en del artiklar: Kina och världen kan gott leva med en viss nedtrappning av BNP-tillväxten under de kommande åren – men bara om man i Mittens rike verkligen samtidigt kan åstadkomma vad kineserna själva kallar ”a better quality of growth”, till stor del innehållande en mer utvecklad servicesektor plus vad företags-representanter eller -ekonomer beskriver som märkbara uppflyttningar i produkternas förädlingskedja (”more value added”) samt en bättre miljö.

Detta skulle i praktiken leda till mer konkurrenskraftiga produkter på speciellt exportmarknaderna, en bättre utbyggd servicesektor, koncentration på nödvändiga och meningsfulla investeringar och en större andel av hushållskonsumtionen i Kinas BNP – och samtidigt en ny tillväxtmodell som kan ersätta den gamla med alltför stark tillväxtfokusering på export och investeringar.

Om det nu vore så väl att den pågående tillväxtförsvagningen i huvudsak berodde på strukturreformer med mer marknadsekonomi, utslagning av icke konkurrenskraftiga företag och mer miljöorienterad tillväxt, skulle myndigheterna ändå kunna påstå att man investerar i en bättre framtid.
Men sker så? Förmodligen inte tillräckligt. För att svara på denna fråga, erfordras en del s k interdisciplinärt tänkande – och forskning i samma gränsöverskridande riktning.

Tvärvetenskaplig analys och forskning behövs
Begränsade makroekonomiska resonemang i linje med de flesta analyser från finansmarknadernas sida räcker inte. Interdisciplinärt betyder i detta sammanhang att ekonomiska bedömningar också måste förses med relativt djupgående sociala, politiska, psykologiska och kulturella tankegångar, scenarier och sannolikhetsbedömningar.

Hur brukar kineser bete sig vid vissa typer av problem? Hur långsiktigt tänker man? Hur kommer en – eventuellt – alltför kraftig och ihållande tillväxtförsvagning att påverka Kinas exekutiva ledning? Får man tappa ansiktet? Kan tillväxtförsvagningen till och med bli ett besvärligt problem för den högsta ledningen med åtföljande maktkamp? När kommer eftersläpande institutioner äntligen att fungera bättre – och visa mer transparens? Hur kommer vi att märka av sådana efterlängtade framsteg (om de kommer)? Vem informerar berörda företag med kommersiella intressen i Kina om reformplanernas aktuella situation? Vem uppmärksammar och rapporterar konsekvent om ekonomisk-politiska förändringar? Hur ska dessa ”matas in” i såväl den makroekonomiska och den praktiska företagsorienterade verksamheten?

Reformisternas position
Och till sist en föga diskuterad, i denna text redan antydda fråga: Är det kanske en politisk konflikt på gång mellan anhängarna av mer kortsiktig ”muddling through” och de strukturvänliga, mer fundamentala reformisterna i partiledningen. Sommarens utveckling i Kina ger blandade signaler. Med andra ord: Hur uthålligt kan reformkursen hållas? Kommer den att drabbas av en alltför negativ tempoförlust p g a de uppenbarligen pågående tillväxtproblemen?

Här finns enligt min mening den verkliga källan till potentiell Kina-oro framöver. Sommaren turbulens på börserna i Shanghai och Shenzen med de globala smittoeffekterna samt de egentligen föga skräckinjagande minidevalveringarna fokuserar alldeles för ytligt på de viktigaste frågorna om Kinas utveckling på något längre sikt.

Summa summarum: Kina kan helt enkelt inte analyseras på samma sätt som vi är vana vid avseende exempelvis USA:s, Tysklands eller Sveriges ekonomi. Förståelsen för Kinas ekonomiska framtid måste baseras på mycket fler byggstenar. Detta fenomen beaktas dock sällan i flertalet aktuella uttalanden och analyser kring Kinas ekonomi.