Baltic Business Research

Till sist har vi fått en minidiskussion här hemma om Riksbankens penningpolitik. Vissa debattörer skulle vilja se ett snart slut på QE-politiken,
d v s Riksbankens obligationsköp. Andra tycker – som jag själv – att det åter borde införas ett band för inflationsmålet, säg 1-3%. Sedan finns det experter som lutar sig mot uppfyllandet av ett inflationsmål i det medellånga perspektivet (”in the medium term”, såsom i Nya Zeeland).

Jag själv har sedan en tid tillbaka efterlyst mer forskning kring den förda penningpolitikens mer långsiktiga effekter. En del frågor tas inte alls upp i debatten – eller enbart fragmentariskt. Hit räknas till exempel centralbankernas respektive Riksbankens mandat. Min bestämda uppfattning är centralbankernas mandat och instrument numera har tänjts för mycket. Amerikanska centralbanken Federal Reserve har förmodligen använt sig av QE-i rätt ögonblick, även om den på slutet blev för omfattande. Ökningen av Feds balansomslutning blev gigantisk, idag cirka fem gånger större än 2008. Japans centralbank Nippon Ginko verkar endast initialt ha åstadkommit viss framgång – utan att ha lyckats få bort de egentliga grunderna till Japans sedan lång tid tillbaka lätt deflatoriska utveckling. Och den Europeiska Centralbanken väntar alltjämt på konkreta tecken på att KPI-inflationen hamnar nära målet ”strax under 2%”.

Det har visat sig att centralbankernas punktmål och ”fine-tuning policy” hittills inte givit önskvärt resultat. Detta ter sig inte så märkligt, eftersom centralbankerna själva inte åstadkommit särskilt träffsäkra inflationsprognoser (vilket är förståeligt). Istället har en del centralbanker fått obekväma eller rentav alltför tunga obligationsinnehav i bagaget. Vissa centralbanker har till och med blivit aktiva på aktiemarknaden och beträtt områden som centralbanker vanligen inte sysslar med. Och den svenska Riksbanken använder penningpolitiken aktivt i valutaförsvagande syfte – en förvisso tveksam väg för att försöka få upp inflationen mer varaktigt.

Riksbankens penningpolitik med den beskrivna valutapolitiska inriktningen sker dock mer eller mindre utan intellektuell granskning eller mothugg från forskning och utåtriktade bankekonomer – precis som om de flesta medlemmarna i denna ekonomkår aldrig verkar hört talas om vad forskningen definierar som ”impossibility trinity”. Med detta menas – efter exempelvis Flemings och Mundells men också Obstfelds och Krugmans forskning – att en centralbank inte kan klara tre målsättningar samtidigt, det vill säga

• ett inflationsmål
• ett valutamål
• fria kapitalrörelser över gränserna.

Forskning har dessutom visat att en rad finansmarknadskriser under de senaste 20 åren förorsakades just av ambitionen att klara samtliga tre mål samtidigt. Nu är det visserligen inte riktigt sant att Riksbanken har ett regelrätt växelkursmål – trots att man öppet eftersträvar en svag krona. Dock arbetar Riksbanken rent praktiskt för en relativt svag krona.

Riksbanken vill med andra ord inte se någon nämnvärd appreciering (förstärkning) av kronan inom överskådlig tid. I mer djupgående, neutrala analyser skulle nu kunna utredas, hur nära Riksbanken kommit – eller kanske kommer – ovan nämnda ”impossibility trinity”. Jag vill inte påstå att det finns ett akut hot från denna ”omöjlighetsfront” – men saknar inte minst en akademisk diskussion kring frågan.

Sverige har numera en oberoende centralbank som kan – bortsett från vissa anpassningbehov till de internationella förutsättningarna – föra en självständig penningpolitik. Inte minst detta faktum borde vara skäl nog till mer djupgående penningpolitisk forskning och diskussion. Visserligen har jag ibland gått mot Lars Svenssons slutsatser – men han är idag mig veterligen Sveriges enda professor med penningpolitik som huvudsakligt forskningsområde. Lars Svenssons stora forskningsmeriter står utom allt tvivel. Men vem mer är idag på hemmaplan i närheten av hans penningpolitiska forskningskompetens -bortsett från Lars Jonungs mer historiskt grundade studier?

Det facto ingen – så vitt jag kan se. Det finns visserligen ytterligare några forskare här hemma som partiellt eller sporadiskt sysslar med penningpolitik. Det räcker dock inte för att skapa en stark intellektuell motpol till Riksbankens egen forskning. Och bankekonomerna sysslar idag inte med penningpolitikens mer fundamentala förutsättningar.

Hur många ekonomer från forskning eller bankverksamhet tar till exempel upp centralbankernas – inklusive Riksbankens – överbelastning? Centralbanker påverkar idag mycket mer än den framtida inflationsutvecklingen, till exempel genom QE-och lågräntepolitiken

-hushållssparandet (avkastning och risker)

– framtida pensioner (avkastning och belopp för individer)

– inkomstfördelning (ojämnare) och

– kapitalmarknadens funktionssätt (aktier och obligationer med ofta felaktig prissättning ).

Det gäller till exempel att få veta mer om hur stora effekterna på de enskilda hushållen skulle kunna bli genom lågränte- och QE-politiken. Kan dessa möjliga effekter bli så pass påtagliga att de inte längre tillhör centralbankernas verksamhetsområde utan bör vara hemma i en regerings ”mål- och policylåda”? Kan möjligen centralbankernas oberoende hotas på längre sikt?

Även dessa sistnämnda, idag förbisedda frågeställningar bör framkalla mer penningpolitisk diskussion och forskning, inte minst här hemma.

Slutsats: Sverige behöver en penningpolitisk debatt- och forskningsoffensiv!