Baltic Business Research

”Ekonomer har ansvar för krisen” löd rubriken till en läsvärd artikel (SvD 22/10) av f d vice riksbankschefen m m, Thomas Franzén. Jag delar i stort sett hela innehållet av hans frispråkigt framförda synpunkter. Dylikt debattmod behövs. Hans analys leder mig dock till några kompletteringar och en avvisande kommentar. Franzéns slutsatser är befogade om bland annat otidsenligt höga avkastningskrav, lågräntepolitikens negativa effekter, analytiskt negligerande av kapitalmarknadernas hotade funktionssätt i krissituationer och penningpolitikens verkliga uppgifter.

Jag håller dock inte med Franzén, när han påstår att ekonomerna har en ”kollektiv” skuld för den alltjämt pågående stora obalansen på finansmarknaderna och det alltför länge gällande stödet för lågräntepolitiken. Termen ”kollektiv” skuld är för generell – och bekräftar behovet av tillämpning av psykologi på finansmarknaderna och i kommunikationsvärlden.

Jag vågar dock påstå att den pågående penningpolitiska krisen har förstärkts av ej tillräckligt analyserade psykologiska faktorer. Flertalet ekonomer och alltför många journalister upptäckte inte – eller ville inte upptäcka – att det amerikanska ”centralbankslabbet” med sina enorma obligationsköp förr eller senare skulle skapa enorma problem på obligationsmarknaden och således för sparare/pensionärer i stora delar av världen (förstärkt via efterföljande centralbanker såsom Bank of Japan, ECB, och Riksbanken). I Tyskland påtalades detta bekymmer däremot i ett tidigt skede, med Bundesbanks chef Jens Weidmann i spetsen. I nästan samtliga andra EU/EMU-länder dominerade emellertid det mer kortsiktiga synsättet, vilket också den från amerikanskt håll influerade ECB-chefen Mario Draghi hade fallit för.

Sedan var det för finansmarknadsekonomerna bara att ”följa med”, i linje med vad initierade forskare betecknar som flockmentalitet. Denna flockmentalitet stöddes dessutom av kortsiktigt orienterade artiklar i pressen. Alltför länge fokuserade flertalet penningpolitiska artiklar – med få undantag – på frågan om Riksbankens, ECB:s eller Fed:s nästa beslut skulle bli oförändrad eller sänkt ränta. Rubriker såsom ”Vad gör Super Mario?” dominerade. Kritiska röster med ett mer långsiktigt synsätt märktes inte eller kom inte till tals, vilket i sin tur också påverkade det stora antalet – men inte ”kollektivt” – godtrogna finansmarknadsekonomer.

Idag har vi fortfarande en oberoende svensk centralbank – men endast ett fåtal penningpolitiska forskare. Kanske ligger framtiden också i vidgad penningpolitisk forskning utanför Riksbanken!

Slutsatsen är således att finansmarknaderna kräver mer psykologisk analys i många olika sammanhang. Hit hör också faktorer som framkallar ett visst beteende. Allmänheten och finansmarknadsekonomer borde erbjudas mer öppna och bättre tillgängliga diskussionsfora för avvikande uppfattningar – och detta i ett tidigare skede än hittills, inte först när krissymptomen redan tydligt är på plats. Idag kan det gälla till exempel frågan vad penningpolitiken fortfarande kan åstadkomma om systemrelevanta europeiska banker verkligen skulle hamna i ett akut krisläge med externt handlingsbehov.

Den skadliga kortsiktigheten i penningpolitiken måste reduceras. Från konsensus avvikande slutsatser behöver inte vara felaktiga, vilket de senaste tio åren visat med all tydlighet.

Hubert Fromlet
Senior Professor of International Economics, Linnaeus University