Baltic Business Research

Den tyska valrörelsen har bytt karaktär under de senaste dagarna. Socialdemokraternas (SPD:s) kanslerkandidat Martin Schulz har bytt strategi och gått över till attack, mestadels på personlig nivå mot förbundskansler Angela Merkel. Förmodligen sker så med tanke på att SPD som aktuell partner i regeringskoalitionen också har ett direkt ansvar för Tysklands utveckling under de senaste åren. Angela Merkel reagerar som vanligt lugnt på det skärpta tonläget.

I stort sett verkar tyskarna nöjda med utvecklingen under de senaste åren trots vissa besvikelser och bakslag – och därmed med koalitionsregeringen, det vill säga unionspartierna och socialdemokraterna. Tungt positivt väger exempelvis den enorma förbättringen på arbetsmarknaden med den lägsta arbetslöshetskvoten på mer än 25 år – inklusive skapandet av oväntat många reguljära jobb inom socialförsäkringssystemet. Fram till år 2025 vill CDU/CSU till och med åstadkomma full sysselsättning, vilket motsvarar en arbetslöshetskvot under 3 procent. En sådan framgång ligger dock inte enbart i tyskarnas egna händer utan beror givetvis också i hög grad på den mycket (osäkra) internationella utvecklingen. Vidare har också Tyskland – liksom flertalet moderna ekonomier, inklusive den svenska – drabbats av en allt ojämnare inkomstfördelning. Framstegen på utbildningsystemets innehåll ter sig också modesta, för att inte tala om den helt otillräckliga upprustningen av flertalet tyska skolor och skollokaler.

Påfallande i denna valrörelse är att tyskarna inte tänker särskilt inkomstorientrat eller kortsiktigt i sina önskemål om reformer och förbättringar. Klassisk (kortsiktig) keynesiansk tillväxtpolitik är det inte frågan om. Vad flertalet tyska väljare mest efterlyser är mer immateriella eller mer indirekta inkomstförstärkningar, uttryckt i allmänt välmående, trygghet, genomförbara lösningar av flyktingsproblemet och höjd moral, etik i samhället (företagen) samt förbättrad utbildning och pensionsutveckling.

Långsiktigt tillväxtfrämjande åtgärder efterlyses uppenbarligen via förbättringar av utbildningssystemets innehåll och lokaler. SPD vill till och med införa gratistjänster för all utbildning, från Kita (dagis) till högskolan. CDU/CSU och andra viktiga partier påtalar i sin tur också betydelsen av intensifierade satsningar på utbildning men utan direkt larmkänsla. Merkel själv har dessutom under hela året visat ett stort intresse för digitaliseringen, till exempel också i början av innevarande år vid ett Sverigebesök med anledning av invigningen av German Swedish Tech Forum, initierat av IVA och Tysk-Svenska Handelskammaren.

CDU/CSU poängterar i sitt framtidsprogram inte enbart behovet av ett fungerande välfärdssystem men också av tryggt välmående – något som tyskarna verkligen efterlyser. Socialdemokraterna har självfallet liknande målsättningar. Välmående innebär bland annat en trygg vardag, god etik i samhället (governance), rättvisa, miljövård (bilar), en genomförbar migrationspolitik och positiv framtidstro (också med hänsyn till den framtida pensionsutbetalningsförmågan). Dessa och en del andra faktorer kan betecknas som immateriella – immateriella faktorer som lanseras utan alltför stora diskrepanser mellan förslagen frånCDU/CSU:s och SPD:s sida.

Sammantaget handlar framtidsprogrammen från främst CDU/CSU, SPD och FDP (Liberalerna) mycket om s k utbudspolitik, det vill säga en strategisk ekonomisk-politisk strategi med inriktning på  bättre strukturella villkor för företag och hushåll och därmed den långsiktiga BNP-tillväxten. Det finns delvis olika prioriteringar i den aviserade ekonomiska politiken men utan djupgående fundamentala skillnader mellan de två största partierna.

Många vetenskapligt väl underbyggda områden finns i de traditionella partiernas valprogram såsom ny tillväxtteori med humankapitalbildning i fokus, institutionell ekonomi och beteendeekonomi. Det är i princip positivt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Tyskland som land mår bra (makroekonomiskt) – men inte alla tyskar (mikroekonomiskt). Många av CDU/CSU:s och SPD:s reform-och förändringsplaner på pappret bör bedömas som både motiverade och riktiga efter en närmare granskning.

Den stora frågan är dock, i vilken utsträckning dessa planerade och många gånger teoretiskt lovande reform- och förändringsplaner kommer att kunna genomföras. Tolkningen av kanslerkandidaterna Merkel och Schulz och deras förmodade förmåga att genomföra sina valprogram på de viktigaste punkterna kommer att påverka valresultatet för CDU/CSU och SPD nämnvärt vid valet till förbundsdagen den 24 september. I detta avseende kan man till och med prata om personval: Merkel eller Schulz?

Hubert Fromlet