Mapping Saints

Anders Fröjmark, Linnéuniversitetet

 

 

De geografiska gränserna för vårt projekt är den gamla svenska kyrkoprovinsens gränser. Längst i öster gränsade den till det ryska området. Här, på en strategisk plats där kommunikationsvägarna drar fram över Karelska näset, reser sig sedan 1293 borgen Viborg. Dess mäktiga torn gavs namnet Sankt Olofs torn. Sankt Olof är alltså det första helgon vi möter i Viborg. Sankt Olof var gärna anlitad som beskyddare när det svenska riket och den svenska kyrkoprovinsen befäste sina positioner i gränsområdena. Också den 1475 anlagda Sankt Olofsborg i Savolax, vid dagens Nyslott/Savonlinna, är ett vittnesbörd om detta.

I skydd av det kraftfulla tornet, och i mer eller mindre symbiotisk samexistens med borgen, växte staden Viborg fram. Här anlades en stadskyrka med betydande dimensioner, och här – vid den katolska världens gräns – grundade också de båda ledande tiggarordnarna, franciskanerna och dominikanerna, konvent. Naturligtvis vördades ordnarnas helgonförklarade grundare, Sankt Franciskus och Sankt Dominicus, av sina respektive ordnar. Vid stadskyrkan, som hade Jungfru Maria och Sankt Olof som sina skyddspatroner, grundades flera prebendor under medeltidens lopp, inte minst av hövitsmän på borgen. En prebenda var en altarstiftelse med en anställd präst, som skulle läsa mässor för grundaren och hans eller hennes familj, och för alla kristnas själar, som det heter i en av stiftelseurkunderna. Tack vare olika urkunder vet vi att stadskyrkan i Viborg hade prebendor och altaren till bland andra följande helgons ära: Erik den helige och hans följeslagare Sankt Henrik, Anna, Erasmus, Johannes Evangelisten, Johannes Döparen, Maria Magdalena och Katarina av Alexandria.

Sankt Olof sågs som en mäktig beskyddare av borgen och staden, men kunde inte förhindra att Viborg, efter att i över fyrahundra år framgångsrikt ha motstått alla anfall, intogs av ryssarna under det Stora Nordiska kriget 1710. Nu började en ny tid i Viborgs historia, och helgonkulten fick en ny skjuts när rysk-ortodoxa trosbekännare blev ett mer dominerande inslag. De nya kraftfulla befästningsverk som anlades på borgens västra sida, med udden riktad mot svenskarna, fick namnet Kron Sankt Anne. Skyddshelgonet är valt med tanke på att Anna var namnet på den då regerande kejsarinnan i Ryssland.

Redan tidigare hade Viborg varit en kosmopolitisk stad. Det förblev den under tsarväldet, och särskilt efter att den 1811 hade förts till Storfurstendömet Finland. Ett känt talesätt är, att i denna stad talade man fem språk: svenska, tyska, ryska, finska och jiddisch. De svensk- och tyskspråkiga Viborgborgarna var vanligen lutheraner och delade församlingskyrka. Även denna kyrka, grundad 1793 och invigd 1799, är känd under helgonnamn: Petri-Paulikyrkan. Ursprungligen hade man tänkt sig att den skulle heta Sankta Katarina efter kejsarinnans namnhelgon, men kejsarinnan avled under byggnadstiden, så i stället valde man den nye kejsaren Pauls namnhelgon.

Staden hade även en katolsk församling. Dess kyrka var från 1802 inrymd i det medeltida före detta Riddarhuset på den vackra Vattenportsgatan, och församlingens skyddshelgon var Sankt Hyacinthus. Hyacinthus, på polska Jacek, var en berest och lärd polack som gick in i dominikanorden 1220, efter att ha mött ordensgrundaren själv i Rom. Han var därefter verksam i Polen och Ukraina, samt enligt en obestyrkt tradition också i Norden. Han kanoniserades 1594.

Viborgs 1900-tal bjöd på svåra öden, och detta har också gått ut över de här nämnda kyrkorna. Dominikankyrkan och den gamla stadskyrkan är i ett sorgligt tillstånd. Peter-Paulskyrkan var lager- och klubblokal under sovjettiden, men fungerar nu åter som luthersk kyrka. Sankt Hyacinthus upphörde som kyrka 1939 och har därefter använts för olika ändamål, bland annat som utställningslokal.

 

Jag avslutar dock där jag började, i den mäktiga borgen. I dag är där inrymt ett välskött och sevärt museum. Jag fick en rundvisning av den unge museichefen Alexej Melnov, som också pekade på en Sankt Olofsikon i rysk stil i trapphuset. Sankt Olof är ju, påpekade han, inte bara ett katolskt utan också ett ortodoxt helgon.

 

Fotnot: Projektet Kartläggning av religion i vardagen – medeltida helgonkulter i Sverige och Finland inkluderar även de socknar – inklusive Viborg – på Karelska näset som i dag tillhör Ryssland. Även de kommer att ha en plats i vår databas.