Blogginlägget är skrivet av projektets praktikant Anton Andersson, student vid Göteborgs universitet.
Som studerande på Liberal arts-programmets femte termin ingår ett halvår av praktik. Min praktik blev i forskningsprojektet Mapping Lived Religion. Jag har nu under en hel termin spenderat min tid med att arbeta i projektet. Det har varit en spännande och väldigt lärorik period, där jag har fått använda mig av mina tidigare erfarenheter från mitt program Liberal arts och även fått lära mig nya saker inom projektet.
När jag började med databasen fick jag i framför allt i uppgift att mata in data från medeltida brev från Diplomatarium Fennicum. Detta är något som jag aldrig hade gjort tidigare, och jag hade definitivt inte jobbat med någon liknande databas. Jag hade ett möte med min handledare Terese Zachrisson och Johan Åhlfeldt som programmerar databasen. Jag fick en lärorik genomgång om hur den fungerade och hur allting hängde ihop när olika brev och texter läggs in. I början kändes det som väldigt komplicerat, med många saker att hålla koll på. Men efter att ha jobbat med det mycket i början så kom det ganska naturligt hur det gick till. Jag började lära mig och kunde ta mig an fler brev, och brev som blev mer komplicerade. Jag fick även utanför det försöka mig på att översätta vissa latinska texter till engelska eftersom jag läst flera kurser i latin under mitt program.
Arbetet som jag har fått ta störst del av är att lägga in dessa medeltida brev i databasen. Jag har fått gå in på Diplomatarium Fennicums hemsida för att sedan hitta ett brev som jag fått identifieringsnumret för av min handledare och sedan har jag läst igenom brevet för att lägga in det i databasen och kategorisera de kultmanifestationer brevet innehåller. Jag har också fått försöka hitta vilka personer som finns i breven, vem som har gjort vad, och om det är en t.ex. en donation. Jag har även fått försöka att ta reda på vilken plats brevet är skrivet ifrån osv. I vissa fall fanns det mesta redan inlagt i databasen, så jag bara kunde mata in dem. Men i andra fall kanske inte personen var inlagd och då har jag fått försöka söka mig fram för att hitta till exempel om det var en adlig person i någon känd släkt och vilka föräldrar och barn personen kan ha haft i det fall de förekommit i brevet. Detta gällde även för platser. De vanligaste platserna, som Åbo i Finland, där många brev utfärdats, har redan varit inlagda och jag kunde enkelt mata in dem. Men ibland kunde det gälla mindre sockenkyrkor och då har jag fått ta reda på information kring den här kyrkan, om den finns kvar eller om den har förstörts på något sätt, för att sedan lägga in den informationen i databasen så att kultmanifestationerna kan kopplas till den platsen i databasen.
Jag har även fått ge mig på lite latinska texter som jag fick översätta i början. Jag gjorde några stycken och blev ganska stolt över mina översättningar, men ju fler jag gjorde desto större och mer komplicerade blev de och jag kände att min kompetens från programmet inte riktigt sträckte mig så långt som att översätta källtexter på medeltida latin. Detta eftersom vi till stor del bara har studerat antikt latin från Rom, vilket skiljer sig en del i från det latin som jag skulle översätta från breven. Men det var en rolig utmaning och jag lyckades bra med de kortare texterna. Efter ett tag fann jag dock donationsbreven mer intressanta och jag började bygga upp en mycket större förståelse för de olika viktiga familjerna i framförallt Egentliga Finland och Åland, där jag kunde hitta spännande kopplingar och se deras inflytandet i dessa områden. Jag fick se en vardag inom medeltidens helgonkult som jag aldrig hade fått möjligheten att ta del av om jag inte hade börjat praktisera i detta projektet eller valt att jobba mer med just de här breven.
In the collection of the regional museum of Kymenlaakso in South-Eastern Finland, a late-medieval wooden sculpture of Virgin Mary with her child is registered as “the Madonna of Lavansaari”. The sculpture is 94 cm high. The Virgin is crowned and holds the child on her left arm, and they both are facing forward. The child is holding an irregular semi-round object that may have represented a bunch of grapes or a pomegranate. The Virgin has lost her right hand, and the child’s feet are missing below the ankles. The sculpture’s back is flat, which indicates that it has originally been attached on a supporting structure such as a tabernacle shrine. The sculpture has lost its original polychromy and been re-painted at some point, probably in the seventeenth or eighteenth century. Much of that later polychromy is lost as well, but the figures’ skin (including their eyes) is painted in dark pink, and the Virgin’s clothes have remnants of red, white and green in their folds.
The sculpture has not been discussed or investigated thoroughly, but is mentioned briefly by the art historian K.K. Meinander (1908), who estimates the sculpture to be a North German work from the late fifteenth century.[1] This is the only known medieval sculpture surviving from the evacuated Karelian region. In the museum, which is located in Kotka and represents the Finnish region of Kymenlaakso, it is also the only object related to the medieval cult of saints in Finland.
Wooden sculpture from Lavansaari church. Photo: Regional Museum of Kymenlaakso.
According to the collections database of the museum, the sculpture had belonged to the parish church of Lavansaari, which was on the large island of Lavansaari on the coast of Karelia in South-Eastern Finland. The medieval population on the island was Swedish-speaking, but since the 1630s it was inhabited by Finnish-speakers until 1939, when Soviet Union forced the entire population to leave the island. After the war, the island has been Soviet and then Russian territory. The church was destroyed by Russians at some point after the evacuation.[2] In August 1940, the sculpture was deposited in the museum, while officially belonging to the national church administration.[3]
According to a history book by the local writer Vaalimo Hannula, the sculpture was in the church of Lavansaari until it was removed during a renovation or redecoration in 1787.[4] Where the sculpture was since then until it was evacuated and deposited in the Kymenlaakso museum in 1940 is unknown, but typically medieval sculptures were stowed away in bell towers, attics, or sacristies after having been removed from the actual church space.
A more difficult question is where the sculpture had been before the 1780s. The church of Lavansaari was built in 1783, and thus couldn’t be the original location for the medieval sculpture. Hannula claims that the sculpture had been donated to an earlier chapel on Lavansaari by another nearby parish, Koivisto.[5] However, Koivisto is not necessarily a more credible medieval location for the sculpture, considering that the first known church in Koivisto was supposedly built in the mid-sixteenth century, soon after the Protestant Reformation, and the sculpture clearly belongs to the Catholic Middle Ages.
In Lavansaari, local folklore in fact suggests that there had been an earlier, small wooden chapel built by either Spanish or English seafarers that ended up there by accident. For a long time, the wind wouldn’t turn for them to be able to continue their voyage, and while waiting, they built a chapel. As soon as it was ready, the sailors finally got a tailwind and sailed away. Their chapel was, as one version of the story goes, built from the parts of their shipwrecked boats, but placed on unreliable ground: the sand gave way, and the chapel gradually sank and fell.[6] In another version, the chapel fell as soon as a cross was placed on top of it.[7] Hannula has a more specific explanation: the church met its fate due to excessive cutting of forests around it. With no more trees keeping the quicksand in place, the sand rose and covered the church during a storm, and this caused the church to collapse. When other storms later lifted the sand around the old church place and revealed bones from old graves nearby, local people imagined a more dramatic story of villagers having died in the collapsing church.[8] There is no proof of the veracity of these stories, but they are clearly based on the local experience of the dry quicksand that is typical of large areas on Lavansaari. Archaeological excavations have been made in Lavansaari, but only some early iron-age structures or materials have been found.[9]
Stories of stranded seafarers were undoubtedly popular on the island, but they also bring to mind the stories of medieval sculptures or altarpieces miraculously carried by waves to churches. Local folklore has attributed this kind of provenance to the altarpiece of Kalanti/Nykyrko church in Finland,[10] but other similar stories are known from Sweden as well as Central Europe.[11] The story of the sinking chapel in Lavansaari does not include any sculptures, but one can always speculate. If there was some truth in the story of the seafarers, could they have brought the sculpture with them? In the Middle Ages, sculptures were routinely bought or commissioned to Finnish churches from Tallinn or Lübeck, for instance, and brought by boat across the Baltic Sea.[12] According to the story, Lavansaari was not the sailors’ intended destination, but they could have been on their way to Viborg, for instance, or Vehkalahti, which was the mother parish for Lavansaari earlier. In any case, if Lavansaari was populated in the Middle Ages, it probably did have a small chapel for religious gatherings. Another plausible explanation to the sculpture’s presence in Lavansaari is that it was moved from a nearby medieval church at some point after the Reformation, perhaps from relatively nearby Karelian churches in Kivennapa, Viipuri, or Vehkalahti. In any case, the presence of the medieval sculpture in the Karelian archipelago is unusual. In the Mapping Saints database, I first tagged it to an “Unknown place in Karelia”, but ended up creating an “uncertain” place on the map for the lost chapel in Lavansaari.
Archival sources:
SKS = The Finnish Literature Society: archives of oral tradition. Paikallistarinat: Uskonto (Local stories: Religion)
Regional museum of Kymenlaakso: collections database (thanks to chief curator Vesa Alén for help)
[1] Meinander 1908, 353. His estimate is repeated in e.g. Nordman, Carl Axel 1964, Medeltida skulptur i Finland. Helsingfors: Finska fornminnesföreningen, 641; Hyvönen, Heikki 1997, Karjalan luterilaisten kirkkojen esineistön kehitys ja erityispiirteitä. Rinno, Soile & Minna Laukkanen (toim.) 1997, Karjalan luterilaiset kirkot ja seurakuntien pyhät esineet. Etelä-Karjalan taidemuseon julkaisuja 18:1a, Jyväskylä, 312; Hiekkanen, Markus 2007, Suomen keskiajan kivikirkot. Helsinki: SKS, 612 (note 63).
[2] Koponen, Paavo 1999, Karjalan kirkkokummut. Helsinki: Tammi, 98–99.
[3] Snäll, Aila 1997, Siirtoseurakuntien esineistön sijoitus ja kirkkohallituksen toimenpiteet. Rinno, Soile & Minna Laukkanen (toim.) 1997, Karjalan luterilaiset kirkot ja seurakuntien pyhät esineet. Etelä-Karjalan taidemuseon julkaisuja 18:1a, Jyväskylä 1997, 501–540, 530.
[9] Edgren, Torsten 1992, Lavansaaren Suursuonmäen röykkiöhaudat. Suomen Museo 1992: 5–20.
[10] Valkeapää, Leena 2016, Tietämisen tavat: Uskomustarinat ja tutkimus Kalannin alttarikaapin äärellä. Tahiti, 6(3). (https://tahiti.journal.fi/article/view/85629); see also Räsänen, Elina & Leena Valkeapää 2021, Sukupuolten tulkintoja ja “venäläisiä tyyppejä” – Kalannin alttarikaapin varhaisesta tutkimushistoriasta. Suomen Museo–Finskt Museum, 120, 5–31. (https://journal.fi/suomenmuseo/article/view/110143).
[11] Meinander, K.K. 1908, Medeltida altarskåp och träsniderier i Finlands kyrkor. Helsingfors, 341.
[12] On medieval art trade contacts between Finland and the countries south of the Baltic Sea, see e.g. Von Bonsdorff, Jan 1993, Kunstproduktion und Kunstverbreitung im Ostseeraum des Spätmittelalters. Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistys.; Leskelä, Ilkka 2016, Trade and the known world: Finnish priests’ and laymen’s networks in the late medieval Baltic Sea region. Tuomas M.S. Lehtonen and Linda Kaljundi (eds.),Re-forming texts, music, and church art in the early modern north. Amsterdam: Amsterdam University Press, 69–96.
The start of another (Gregorian calendar) year provides a fitting opportunity to present an important source for the cults of saints in the medieval period: the Calendars. These perpetual timekeepers were full of information about, among other things, the months and days of the years, important liturgical celebrations, the “golden numbers” used to calculate Easter, and saints’ feast days. Calendars were included in other works, such as liturgical books, chronicles, annals, and treatises.[1] Regarding the cults of saints, they provided instructions as to the observation and liturgical rank of saints’ feast days.
Fr 27557 (Mi 666, Mi753) – 15th-century Calendar fragment for January in use in the Linköping Diocese
For the earliest period, that is from the 12th to the 14th centuries, the Swedish Calendar material is fragmentary. However, for the end of the medieval period, entire liturgical works, such as printed breviaries and missals, still survive and include complete calendars. This way of organizing the year was valid until just prior to the Reformation. In order to chart the development of saints’ days, the early calendar fragments, in combination with the printed works, are important. Once a part of over 6000 manuscripts – from theological treatises to liturgical books – it is, in fact, lucky that these mutilated codices survived at all. These volumes were considered obsolete in the ecclesiastical reforms which occurred in the wake of Martin Luther’s reformation and, in the Nordic countries, were collected in order to be re-purposed.
Thus, as one of the consequences of the Reformation in the Nordic countries, these discarded manuscripts were re-used, among other things, as parchment covers on account books or binding reinforcements. In itself, re-using the parchment was not unusual in the medieval period as parchment, being costly and valuable, for worn-out books was often re-purposed in some way.[2] In Sweden, it was King Gustav Vasa who made this particular decision to re-use the pages as wrappers for his accounts. The practice was then later continued by his sons. In fact, nearly all of the accounts of the Chamber Archives are bound in old church books.[3] These included pages from liturgical books including their accompanying calendars.
Before discussing the calendars further, it is important to give a brief overview of the work that has been done identifying and cataloguing the parchment fragments. The systematic collection and re-use of these parchment leaves meant that they were preserved in the Swedish National Archives (Riksarkivet and Kammararkivet) and, eventually, in Helsinki in the Senate Archives and then in the National Library of Finland (Helsinki University Library). In Sweden, by 1930, Antonie (Toni) Schmid (1897-1972) began cataloguing and collating the fragment material about which the National Librarian Isak Collijn (1875-1949) had originally written an account. Oloph Odenius was Schmids assistant in the cataloguing endeavour from the 1950s and he continued her work after she left the archives.[4] Their project was re-vitalized in 1995 by Jan Brunius (Swedish National Archives), together with Gunilla Björkvall (Stockholm University) and Anna Wolodarski (National Library of Sweden). Over the next decade, the MPO-project (Medeltida PergamentOmslag, or medieval parchment covers) aimed to complete Schmids Catalogus Codicum Mutilorum (CCM) – i.e. catalogue of mutilated manuscripts – and catalogue the fragments in a database that is now available online: the Database of Medieval Parchment Fragments.
As for the material preserved in Finland, it is estimated that the fragments once comprised 1500 volumes. After Finland was annexed by Russia in 1809, the documents related to Finnish and Russian territories formerly belonging to Sweden were moved to the Senate Archives. From the mid-19th century, a process of removing the medieval parchment fragments from the account books and tax records began. This collection was then moved to what was then called the Helsinki University Library, now the National Library of Finland. The first attempt to systematically catalogue the material was started in the early 20th century by Toivo Haapanen (a musicologist), who was interested in the liturgical material. A church historian, Aarno Maliniemi, studied the calendar fragments around the same time.[5] However, it was first in the 1970s that Anja Inkeri Lehtinen commenced the next step in the cataloguing of the fragment material, in particular the theological and legal texts. After this, a number of scholars actively catalogued various categories of material in the 1980s and 1990s, for example Ilkka Taitto’s research into the antiphonaries. Finally, in the early 21st century, Tuomas Heikkilä led a project focussing on literary culture, rather than on specific book categories. One of the results of this project was a catalogue of previously uncatalogued fragments and the beginnings of a digital research database of the fragments.[6] The resulting database was the first released in the Nordic countries. More recently, work on the fragments has also been published by, among others, Jaakko Tahkokallio, Ville Walta, and Jesse Keskiaho. The resulting catalogue and digital images of the Fragmenta Membranea Collection are available online in the Fragmenta membranea database: http://fragmenta.kansalliskirjasto.fi .
As part of this project, I am studying the development of saints’ feasts in the Ecclesiastical Province of Uppsala by analyzing the addition and removal of feasts in the Calendar fragments. Using digital methods to compare and map the calendars, these results will be compared to the final version of the liturgical year that was established in the printed Calendars before the Reformation. More on this part of the project will be the subject of my next blog-post.
[2] This occurred in all three kingdoms Denmark, Norway, and Sweden. An overview of research on the fragments in Norway and a digitized catalogue can now be found online, here: https://fragment.uib.no/ . For Denmark, see, e.g. Åslaug Ommundsen & Tuomas Heikkilä (eds.), Nordic Latin Manuscript Fragments: The Destruction and Reconstruction of Medieval Books (Routledge, 2017).
[3] Jan Brunius, “Medieval manuscript fragments in the National Archvies – a survey”, in Jan Brunius (ed.), Medieval Book Fragments in Sweden (The Royal Academy of Letters, History and Antiquities, 2005).
[4] For more info see, “Antonie (Toni) E M Schmid” (by Jan Brunius) in Svenskt biografiskt lexikon (1917-): https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/6390 and Jan Brunius, “Foreword” in Jan Brunius, From Manuscripts to Wrappers: Medieval Book Fragments in Swedish National Archives (Skrifter utgivna av Riksarkivet 35, 2013).
Viborgs slott med Sankt Olofs torn. Foto: Anders Fröjmark 2019
De geografiska gränserna för vårt projekt är den gamla svenska kyrkoprovinsens gränser. Längst i öster gränsade den till det ryska området. Här, på en strategisk plats där kommunikationsvägarna drar fram över Karelska näset, reser sig sedan 1293 borgen Viborg. Dess mäktiga torn gavs namnet Sankt Olofs torn. Sankt Olof är alltså det första helgon vi möter i Viborg. Sankt Olof var gärna anlitad som beskyddare när det svenska riket och den svenska kyrkoprovinsen befäste sina positioner i gränsområdena. Också den 1475 anlagda Sankt Olofsborg i Savolax, vid dagens Nyslott/Savonlinna, är ett vittnesbörd om detta.
I skydd av det kraftfulla tornet, och i mer eller mindre symbiotisk samexistens med borgen, växte staden Viborg fram. Här anlades en stadskyrka med betydande dimensioner, och här – vid den katolska världens gräns – grundade också de båda ledande tiggarordnarna, franciskanerna och dominikanerna, konvent. Naturligtvis vördades ordnarnas helgonförklarade grundare, Sankt Franciskus och Sankt Dominicus, av sina respektive ordnar. Vid stadskyrkan, som hade Jungfru Maria och Sankt Olof som sina skyddspatroner, grundades flera prebendor under medeltidens lopp, inte minst av hövitsmän på borgen. En prebenda var en altarstiftelse med en anställd präst, som skulle läsa mässor för grundaren och hans eller hennes familj, och för alla kristnas själar, som det heter i en av stiftelseurkunderna. Tack vare olika urkunder vet vi att stadskyrkan i Viborg hade prebendor och altaren till bland andra följande helgons ära: Erik den helige och hans följeslagare Sankt Henrik, Anna, Erasmus, Johannes Evangelisten, Johannes Döparen, Maria Magdalena och Katarina av Alexandria.
Sankt Olof sågs som en mäktig beskyddare av borgen och staden, men kunde inte förhindra att Viborg, efter att i över fyrahundra år framgångsrikt ha motstått alla anfall, intogs av ryssarna under det Stora Nordiska kriget 1710. Nu började en ny tid i Viborgs historia, och helgonkulten fick en ny skjuts när rysk-ortodoxa trosbekännare blev ett mer dominerande inslag. De nya kraftfulla befästningsverk som anlades på borgens västra sida, med udden riktad mot svenskarna, fick namnet Kron Sankt Anne. Skyddshelgonet är valt med tanke på att Anna var namnet på den då regerande kejsarinnan i Ryssland.
Redan tidigare hade Viborg varit en kosmopolitisk stad. Det förblev den under tsarväldet, och särskilt efter att den 1811 hade förts till Storfurstendömet Finland. Ett känt talesätt är, att i denna stad talade man fem språk: svenska, tyska, ryska, finska och jiddisch. De svensk- och tyskspråkiga Viborgborgarna var vanligen lutheraner och delade församlingskyrka. Även denna kyrka, grundad 1793 och invigd 1799, är känd under helgonnamn: Petri-Paulikyrkan. Ursprungligen hade man tänkt sig att den skulle heta Sankta Katarina efter kejsarinnans namnhelgon, men kejsarinnan avled under byggnadstiden, så i stället valde man den nye kejsaren Pauls namnhelgon.
Staden hade även en katolsk församling. Dess kyrka var från 1802 inrymd i det medeltida före detta Riddarhuset på den vackra Vattenportsgatan, och församlingens skyddshelgon var Sankt Hyacinthus. Hyacinthus, på polska Jacek, var en berest och lärd polack som gick in i dominikanorden 1220, efter att ha mött ordensgrundaren själv i Rom. Han var därefter verksam i Polen och Ukraina, samt enligt en obestyrkt tradition också i Norden. Han kanoniserades 1594.
Viborgs 1900-tal bjöd på svåra öden, och detta har också gått ut över de här nämnda kyrkorna. Dominikankyrkan och den gamla stadskyrkan är i ett sorgligt tillstånd. Peter-Paulskyrkan var lager- och klubblokal under sovjettiden, men fungerar nu åter som luthersk kyrka. Sankt Hyacinthus upphörde som kyrka 1939 och har därefter använts för olika ändamål, bland annat som utställningslokal.
Viborgs dominkankyrka blev efter reformationen den finska landsförsamlingens kyrka. Kyrkan omdanades i klassisk stil under ledning av den kände arkitekten Carl Ludvig Engel. I dag är den en ruin. Foto: Anders Fröjmark 2019
Jag avslutar dock där jag började, i den mäktiga borgen. I dag är där inrymt ett välskött och sevärt museum. Jag fick en rundvisning av den unge museichefen Alexej Melnov, som också pekade på en Sankt Olofsikon i rysk stil i trapphuset. Sankt Olof är ju, påpekade han, inte bara ett katolskt utan också ett ortodoxt helgon.
Fotnot: Projektet Kartläggning av religion i vardagen – medeltida helgonkulter i Sverige och Finland inkluderar även de socknar – inklusive Viborg – på Karelska näset som i dag tillhör Ryssland. Även de kommer att ha en plats i vår databas.
Mapping Lived Religion: Medieval cults of saints in Sweden and Finland is a five-year, digital humanities project that aims to build a comprehensive, online database that will provide users with access to data from cultural heritage collections (including new material digitized in collaboration with the Swedish National Historical Museums and the Swedish National Heritage Board) and previous research results through the principles of linked data. In this project, digital methods will be used to answer specific research questions centred around the concept of medieval “lived religion”, studying its expression in the material and textual sources related to the cults of saints
The project members are:
Dr. Sara Ellis Nilsson, Linnaeus University
Professor Lena Liepe, Linnaeus University
Associate Professor Anders Fröjmark, Linnaeus University
Dr. Terese Zachrisson, University of Gothenburg
Johan Åhlfeldt (Research Engineer), Centre for Digital Humanities, University of Gothenburg
Recent Comments