Fragments of a Year: Saints’ Feasts in Swedish and Finnish Medieval Calendars (Part I)

Wednesday, January 15th, 2020

Sara Ellis-Nilsson, Linnaeus University

Part I: the Sources

The start of another (Gregorian calendar) year provides a fitting opportunity to present an important source for the cults of saints in the medieval period: the Calendars. These perpetual timekeepers were full of information about, among other things, the months and days of the years, important liturgical celebrations, the “golden numbers” used to calculate Easter, and saints’ feast days. Calendars were included in other works, such as liturgical books, chronicles, annals, and treatises.[1] Regarding the cults of saints, they provided instructions as to the observation and liturgical rank of saints’ feast days.


January calendar fragment with feast days from Linköping Diocese

Fr 27557 (Mi 666, Mi753) – 15th-century Calendar fragment for January in use in the Linköping Diocese


For the earliest period, that is from the 12th to the 14th centuries, the Swedish Calendar material is fragmentary. However, for the end of the medieval period, entire liturgical works, such as printed breviaries and missals, still survive and include complete calendars. This way of organizing the year was valid until just prior to the Reformation. In order to chart the development of saints’ days, the early calendar fragments, in combination with the printed works, are important. Once a part of over 6000 manuscripts – from theological treatises to liturgical books – it is, in fact, lucky that these mutilated codices survived at all. These volumes were considered obsolete in the ecclesiastical reforms which occurred in the wake of Martin Luther’s reformation and, in the Nordic countries, were collected in order to be re-purposed.

Thus, as one of the consequences of the Reformation in the Nordic countries, these discarded manuscripts were re-used, among other things, as parchment covers on account books or binding reinforcements. In itself, re-using the parchment was not unusual in the medieval period as parchment, being costly and valuable, for worn-out books was often re-purposed in some way.[2] In Sweden, it was King Gustav Vasa who made this particular decision to re-use the pages as wrappers for his accounts. The practice was then later continued by his sons. In fact, nearly all of the accounts of the Chamber Archives are bound in old church books.[3] These included pages from liturgical books including their accompanying calendars.

Before discussing the calendars further, it is important to give a brief overview of the work that has been done identifying and cataloguing the parchment fragments. The systematic collection and re-use of these parchment leaves meant that they were preserved in the Swedish National Archives (Riksarkivet and Kammararkivet) and, eventually, in Helsinki in the Senate Archives and then in the National Library of Finland (Helsinki University Library). In Sweden, by 1930, Antonie (Toni) Schmid (1897-1972) began cataloguing and collating the fragment material about which the National Librarian Isak Collijn (1875-1949) had originally written an account. Oloph Odenius was Schmids assistant in the cataloguing endeavour from the 1950s and he continued her work after she left the archives.[4] Their project was re-vitalized in 1995 by Jan Brunius (Swedish National Archives), together with Gunilla Björkvall (Stockholm University) and Anna Wolodarski (National Library of Sweden). Over the next decade, the MPO-project (Medeltida PergamentOmslag, or medieval parchment covers) aimed to complete Schmids Catalogus Codicum Mutilorum (CCM) – i.e. catalogue of mutilated manuscripts – and catalogue the fragments in a database that is now available online: the Database of Medieval Parchment Fragments.

As for the material preserved in Finland, it is estimated that the fragments once comprised 1500 volumes. After Finland was annexed by Russia in 1809, the documents related to Finnish and Russian territories formerly belonging to Sweden were moved to the Senate Archives. From the mid-19th century, a process of removing the medieval parchment fragments from the account books and tax records began. This collection was then moved to what was then called the Helsinki University Library, now the National Library of Finland. The first attempt to systematically catalogue the material was started in the early 20th century by Toivo Haapanen (a musicologist), who was interested in the liturgical material. A church historian, Aarno Maliniemi, studied the calendar fragments around the same time.[5] However, it was first in the 1970s that Anja Inkeri Lehtinen commenced the next step in the cataloguing of the fragment material, in particular the theological and legal texts. After this, a number of scholars actively catalogued various categories of material in the 1980s and 1990s, for example Ilkka Taitto’s research into the antiphonaries. Finally, in the early 21st century, Tuomas Heikkilä led a project focussing on literary culture, rather than on specific book categories. One of the results of this project was a catalogue of previously uncatalogued fragments and the beginnings of a digital research database of the fragments.[6] The resulting database was the first released in the Nordic countries. More recently, work on the fragments has also been published by, among others, Jaakko Tahkokallio, Ville Walta, and Jesse Keskiaho. The resulting catalogue and digital images of the Fragmenta Membranea Collection are available online in the Fragmenta membranea database: .

As part of this project, I am studying the development of saints’ feasts in the Ecclesiastical Province of Uppsala by analyzing the addition and removal of feasts in the Calendar fragments. Using digital methods to compare and map the calendars, these results will be compared to the final version of the liturgical year that was established in the printed Calendars before the Reformation. More on this part of the project will be the subject of my next blog-post.



[1] See also, Kathleen Doyle and Cristian Ispir, “Medieval Calendars” (British Library, 2019),, Accessed 2020-01-04.

[2] This occurred in all three kingdoms Denmark, Norway, and Sweden. An overview of research on the fragments in Norway and a digitized catalogue can now be found online, here: . For Denmark, see, e.g. Åslaug Ommundsen & Tuomas Heikkilä (eds.), Nordic Latin Manuscript Fragments: The Destruction and Reconstruction of Medieval Books (Routledge, 2017).

[3] Jan Brunius, “Medieval manuscript fragments in the National Archvies – a survey”, in Jan Brunius (ed.), Medieval Book Fragments in Sweden (The Royal Academy of Letters, History and Antiquities, 2005).

[4] For more info see, “Antonie (Toni) E M Schmid” (by Jan Brunius) in Svenskt biografiskt lexikon (1917-):  and Jan Brunius, “Foreword” in Jan Brunius, From Manuscripts to Wrappers: Medieval Book Fragments in Swedish National Archives (Skrifter utgivna av Riksarkivet 35, 2013).

[5] Tuomas Heikkilä, “Research on parchment fragments”, The National Library of Finland Bulletin 2012. 2012. Accessed: 2020-01-14. See also, the collection description:

[6] Heikkilä, “Research on parchment fragments”,


Helgon i Viborg

Monday, October 28th, 2019

Anders Fröjmark, Linnéuniversitetet


Viborgs slott med Sankt Olofs torn. Foto: Anders Fröjmark 2019


De geografiska gränserna för vårt projekt är den gamla svenska kyrkoprovinsens gränser. Längst i öster gränsade den till det ryska området. Här, på en strategisk plats där kommunikationsvägarna drar fram över Karelska näset, reser sig sedan 1293 borgen Viborg. Dess mäktiga torn gavs namnet Sankt Olofs torn. Sankt Olof är alltså det första helgon vi möter i Viborg. Sankt Olof var gärna anlitad som beskyddare när det svenska riket och den svenska kyrkoprovinsen befäste sina positioner i gränsområdena. Också den 1475 anlagda Sankt Olofsborg i Savolax, vid dagens Nyslott/Savonlinna, är ett vittnesbörd om detta.

I skydd av det kraftfulla tornet, och i mer eller mindre symbiotisk samexistens med borgen, växte staden Viborg fram. Här anlades en stadskyrka med betydande dimensioner, och här – vid den katolska världens gräns – grundade också de båda ledande tiggarordnarna, franciskanerna och dominikanerna, konvent. Naturligtvis vördades ordnarnas helgonförklarade grundare, Sankt Franciskus och Sankt Dominicus, av sina respektive ordnar. Vid stadskyrkan, som hade Jungfru Maria och Sankt Olof som sina skyddspatroner, grundades flera prebendor under medeltidens lopp, inte minst av hövitsmän på borgen. En prebenda var en altarstiftelse med en anställd präst, som skulle läsa mässor för grundaren och hans eller hennes familj, och för alla kristnas själar, som det heter i en av stiftelseurkunderna. Tack vare olika urkunder vet vi att stadskyrkan i Viborg hade prebendor och altaren till bland andra följande helgons ära: Erik den helige och hans följeslagare Sankt Henrik, Anna, Erasmus, Johannes Evangelisten, Johannes Döparen, Maria Magdalena och Katarina av Alexandria.

Sankt Olof sågs som en mäktig beskyddare av borgen och staden, men kunde inte förhindra att Viborg, efter att i över fyrahundra år framgångsrikt ha motstått alla anfall, intogs av ryssarna under det Stora Nordiska kriget 1710. Nu började en ny tid i Viborgs historia, och helgonkulten fick en ny skjuts när rysk-ortodoxa trosbekännare blev ett mer dominerande inslag. De nya kraftfulla befästningsverk som anlades på borgens västra sida, med udden riktad mot svenskarna, fick namnet Kron Sankt Anne. Skyddshelgonet är valt med tanke på att Anna var namnet på den då regerande kejsarinnan i Ryssland.

Redan tidigare hade Viborg varit en kosmopolitisk stad. Det förblev den under tsarväldet, och särskilt efter att den 1811 hade förts till Storfurstendömet Finland. Ett känt talesätt är, att i denna stad talade man fem språk: svenska, tyska, ryska, finska och jiddisch. De svensk- och tyskspråkiga Viborgborgarna var vanligen lutheraner och delade församlingskyrka. Även denna kyrka, grundad 1793 och invigd 1799, är känd under helgonnamn: Petri-Paulikyrkan. Ursprungligen hade man tänkt sig att den skulle heta Sankta Katarina efter kejsarinnans namnhelgon, men kejsarinnan avled under byggnadstiden, så i stället valde man den nye kejsaren Pauls namnhelgon.

Staden hade även en katolsk församling. Dess kyrka var från 1802 inrymd i det medeltida före detta Riddarhuset på den vackra Vattenportsgatan, och församlingens skyddshelgon var Sankt Hyacinthus. Hyacinthus, på polska Jacek, var en berest och lärd polack som gick in i dominikanorden 1220, efter att ha mött ordensgrundaren själv i Rom. Han var därefter verksam i Polen och Ukraina, samt enligt en obestyrkt tradition också i Norden. Han kanoniserades 1594.

Viborgs 1900-tal bjöd på svåra öden, och detta har också gått ut över de här nämnda kyrkorna. Dominikankyrkan och den gamla stadskyrkan är i ett sorgligt tillstånd. Peter-Paulskyrkan var lager- och klubblokal under sovjettiden, men fungerar nu åter som luthersk kyrka. Sankt Hyacinthus upphörde som kyrka 1939 och har därefter använts för olika ändamål, bland annat som utställningslokal.


Viborgs dominkankyrka blev efter reformationen den finska landsförsamlingens kyrka. Kyrkan omdanades i klassisk stil under ledning av den kände arkitekten Carl Ludvig Engel. I dag är den en ruin. Foto: Anders Fröjmark 2019

Jag avslutar dock där jag började, i den mäktiga borgen. I dag är där inrymt ett välskött och sevärt museum. Jag fick en rundvisning av den unge museichefen Alexej Melnov, som också pekade på en Sankt Olofsikon i rysk stil i trapphuset. Sankt Olof är ju, påpekade han, inte bara ett katolskt utan också ett ortodoxt helgon.


Fotnot: Projektet Kartläggning av religion i vardagen – medeltida helgonkulter i Sverige och Finland inkluderar även de socknar – inklusive Viborg – på Karelska näset som i dag tillhör Ryssland. Även de kommer att ha en plats i vår databas.