Rektorsbloggen

Den 2 september presenterades en kulturkanon för Sverige. En utgångspunkt för historieintresse är alltid vad man i samtiden fruktar mest och hoppas på inför framtiden.

Utredningen menar: ”Sverige är i dag präglat av en stor splittring rörande tillit, trygghet, social sammanhållning och gemenskap. I detta läge finns behov av att tydliggöra och tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet, som en gemensam referensram för både nya och etablerade medborgare.”

Betänkandet innehåller en kommenterad och tänkvärd lista på både konstformer och samhällsfenomen. Den har skapat en livgivande diskussion där många fler förslag kommer på vad läsarna menar är betydelsefulla delar av det svenska kulturarvet som format vår tid.

I en traditionell historiekanon skulle jag säga att det rått enighet om Gustav Vasas formativa roll: han slängde ut danskarna, tågade in i Stockholm, enade landet, reformerade kyrkan och införde ett ärftligt kungahus. I betänkandet dyker Vasa upp som bibelöversättare, som slottsherre till Gripsholm och att invigningen av Stadshuset i Stockholm skedde 23 juni 1923 för att hylla 400 år sen intåget i Stockholm och mytologisk grund till Vasaloppet. 

Jag vill inte rehabilitera Gustav Vasa som riksbyggare, utan peka på betydelsen av Dackefejden 1542–43 som protesterade mot attacker mot hävdvunna rättigheter till jord- och skogsbrukande, handel, skatter och kyrkotraditioner. Det största upproret i Sveriges historia och ett inbördeskrig som vanns av Vasa först efter storskaligt utländskt stöd och ett Machiavelliskt svekfullt beteende från kungen. Men skälet till att detta småländska uppror bör finnas med i kanon är de djupa lärdomar det gav till den svenska nationen och dess politiska kultur. 

De kommande århundradena präglades överheten av en skräck för en ny Dackefejd. Bondemilisen avväpnades och bygderegementen inrättades. Länsindelningar som utfördes var ägnade att splittra allmogens förmåga att enas.

Samtidigt öppnades allt fler kanaler för att kunna fånga upp och förhandla motsättningar innan de nådde tröskeln för uppror. En framväxande riksdag med bonderepresentation, möjligheten att klaga till kungs genom suppliker (ett kommissionsväsende som undersöker och åtgärdar missförhållanden), en institutionell ordning med rättsinstanser på häradsnivå med överklagande till hovrätt och högsta domstol. Och ett framväxande lokalt självstyre som länge gav breda befolkningslager en erfarenhet av gemensamt ansvarstagande och än i dag har sin plats i regeringsformen vid sidan av det parlamentariska statsskicket.

Detta är den historiska grunden för det som på 1900-talet blir till en svensk modell med pragmatiska överenskommelser som grund för den politiska kulturen snarare än högstämda utopier i motsättning.

Skulle nu betänkandet bli mer framgångsrikt om det hade med Dackefejden i sin katalog?

Forskning vid Göteborgs universitet visar att det finns en tydlig kraft för utbildning som positiv kraft för demokratisk kultur. Allt utbildning stärker demokratiska värderingar, och högre utbildning gör det i högre grad. Men när skillnaderna blir för stora så eroderar den demokratiska kulturen ändå.

I världen är det ett faktum och den hotbilden tycks utredningen urskilja även för Sverige. Även om kulturen och kulturinstitutionerna är viktiga för Sverige så kan de inte ensamma fixa sammanhållningen. 

Det är en läxa som vi lär av Sveriges historia – och ännu bättre om Dackefejden får vara med!

/Rektor Peter Aronsson