Rektorsbloggen

Historia används för att skapa gemenskap. Delade erfarenheter bygger tillsammans en grund för att kunna skapa en gemensam framtid. Då behöver det som hänt bearbetas. Allt från våra förebilder, stolta ögonblick som inspirerar oss men lika viktigt våra misstag, missförhållanden och konflikter.

En närmare kännedom om familjens historia, föreningens, företagets, staden, bygden, det egna landet eller mer avlägsna trakter kan lägga grunden för ett klokt och även varmt och engagerat ansvarstagande.

En sådan gemensam historia skapas inte av sig självt. Det kräver kunskapsbildning där akademin har en central roll, en fri offentlighet med öppet utbyte och kritisk debatt (litteratur, media, kulturinstitutioner), en gemensam skola, medborgare och beslutsfattande på alla nivåer som klokt förmår ta intryck och hantera både den verkliga samhällsutvecklingen och historien som bär den.

Men det behöver inte sluta väl. Om inte allt detta goda är på plats och arbetar så kan historia istället användas för att med förenklande lögner, ond vilja och propaganda mobilisera hat till splittring och krig. Vi ser runt oss hur auktoritära krafter och regimer förmår göra detta också i vår tid. Det finns ingen säker plats utan vår kunskap och allas goda engagemang.

En nationaldag är en symbol för detta. 6 juni som dag pekar mot tre viktiga händelser under olika år som skedde just denna dag. Såväl valet av Gustav Vasa till kung 1523 som drottning Kristinas abdikation 1654 och datum för antagande av landets regeringsform 1809 och 1974. Vårt lands samlade uttryck för en gemensam demokratisk ordning.

Gustav Vasa kröntes för 500 år sen. Han lade, som sina kolleger i Europa, grunden för nationalstater med stark centalmakt som sedan dess skapat en kraftfull förmåga till samhandling.

Samhandling är den mänskliga artens mest kraftfulla egenskap och som skiljer oss från andra djur. Den kan försätta berg. Bokstavligen. Den skapar förutsättning för det jag nämnde inledningsvis och den verkar på många nivåer – från det mest privata i familjelivet till världspolitiken i FN. Nationen blev kraftfullt förstärkt från Vasas tid med en ökad beskattning, makt över kyrkan, förmågan till försvar mot yttre fiender. Detta skedde inte utan protest, i synnerhet gjorde folket i våra bygder här i Småland uppror mot att traditionella rättigheter kördes över, löften inte hölls och centralmakten expanderade på de lokala rättigheternas bekostnad. Dackefejden handlade om just det och slogs ner brutalt med löftesbrott och militärmakt. Gustav Vasa agerade med hård hand likt en Macciavelli, säkrade sin makt och avskaffade valmonarkin för en arvsmonarki. Han avväpnade folket och försvagade faktiskt Småland genom att så småningom splittra oss i tre län.

Men arvet från Dackefejden dog inte. Statsmakten lärde sig att priset för att inte lyssna är högt. För högt. Vi fick en nationell utveckling som in i vår egen tid varit särskilt välutrustad med verktyg för att förhandla. Riksdagen med något så ovanligt som en representation också av vanliga bönder redan på 1500-talet, domstolar med folkligt deltagande, sockensjälvstyre som blev det lokala kommunala självstyret. Kommissioner och utredningar som lägger bästa tänkbara grund för beslut efter remisser – där berörda får tycka till innan beslut fattas. Rätten att få sin sak prövad en gång till genom överklagande.

Ja, ni hör, allt detta som också kan göra samhället långsamt när problem är akuta, är på sikt en kraftfull styrka för en fredlig och god utveckling. Det är ett arv inte från Vasa – men förmågan att lära av inbördeskriget mellan Vasa och Dacke – och minnet av kostnaderna!

Utmaningar att möta med ansvarstagande och uppfinningsrikedom saknas inte i dag heller. Vi klarade den svåra globala pandemin otroligt mycket bättre genom både nationell mobilisering och globalt samarbete i akademin. De utmaningar världen ser nu vad gäller alltför ojämnt fördelade rikedomar, förgiftning av mark och sjö, galopperande klimatkris kan bara mötas med kunskap – och förmåga till klok samhandling.

Nationen är en avgörande instans för att mobilisera kunskap, förebilder, kritisk diskussion för bästa ansvarstagande. Men det räcker inte. Vasa kunde inte ensam regera och det kan inte regeringen heller. Alla nivåer från lokalsamhälle över EU till FN måste hänga ihop och bidra. I min universitetsvärld är bidraget att ingå i ett öppet vetenskapligt system med forskning, utbildning och samverkan som förser samhälle och människor med ny och bästa kunskap som alla kan dra nytta av.

Under historiens lopp har människor dessbättre rört på sig, flyttat och tagit med sig sitt kunnande i smide, glasblås, medicin och odling. Många kom till, det då på många områden efterblivna, Sverige redan under 1600- och 1700-tal.

Under 1800-talet gjorde vaccinet, freden och potäterna (Tegnér) att fler barn överlevde – men ekonomin var ännu inte frigjord för att klara försörjningen av alla nya överlevare. Då reste inte minst smålänningarna över haven för att söka sin framtid och bidrog till att bygga Amerika. Under Sveriges snabba modernisering efter 1945 har vi välkomnat både arbetskraftsinvandring och blivit en fristad för asylsökande. Detta för med sig nya impulser till samhället, men innehåller också ett ansvar att införliva de nya krafterna i ett ständigt föränderligt samhälle och historieskrivning. Detta görs inte av sig själv. Historien finns där inte bara. Det är vårt ansvarstagande för de arv vi fått som avgör hur bra framtiden blir.

I Kalmar med sitt välhållna Vasaslott och statyer över Gustav, står denna del av det nationella arvet främst. I Växjö talar vi med större stolthet om Dacke – som faktiskt intog Kronobergs slott – till skillnad från danskarna som faktiskt aldrig lyckades med samma bedrift.

I mitt tal har jag velat lyfta att det är genom den lärdom och sätt att balansera motsättningar som kampen mellan centraliserande statsmakt och frihetskrävande krafter i samhället övergått i de många förhandlingar som bygger det goda samhället. En stark gemensam historia måste hela tiden förändras för att vara relevant och användbar på riktigt.  Att vårda och aktivera detta arv sker inte av sig själv. Det kräver ständigt ny kunskap, vår klokskap och vårt engagemang.

Mångsidigheten, komplexiteten i livet och världen är så stor att kulturen, sången, skönheten är nödvändig för livet. Jag vill avsluta med några strofer ur Harry Martinssons Aniara för att understryka kraften i den känsla kulturen förmår fördjupa och göra levande, inte minst i dessa tider – som lider mot sommarens höjdpunkt, midsommar och den till naturen knutna eller rent av projicerade kärleken. Naturens roll i en lycklig och vemodig svensk estetik är mycket stor, nationaldagen är som det vore en tanke nära midsommar.

Blommorna lyfta ur marken

ett levande flaggspel som vaggar.

Fjärilar dansa med gula

slöjor kring tistelns taggar.

Humlorna brumma i gräset

där stråskuggan marken rutar.

Sval leker sommarvinden

i lättrörda vallmoklutar.

Flyktig är lyckan – en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

 

Ett fyrfaldigt leve för Sverige!