In English below.

I denna gudomliga tid, hänryckningens tid enligt Esaias Tegner, fylls naturen, kroppen och sinnet med dofter, färger, primörer, växtkraft.

Samtidigt är fonden mörk, kontrasterna blir skarpare än på länge: krig, klimatkris, ökande klyftor, minskad tilltro till demokratins värden och institutioner.

Hur ser vår förmåga ut att möta framtiden i Sverige?

Kalmar är verkligen en lämplig plats att tänka kring frågan i lite längre tidsperspektiv idag. På denna plats känns det rätt att lyfta några historiska exempel på fruktbart lärande.

En nation behöver bearbeta sina trauman, svårigheter, men också skapa en gemensam förståelse. Det kan göras bättre eller sämre. Ibland sker det till det bättre: det skapas en rikedom ur mångfalden med ökad tillit och kreativitet som resultat.

Ibland dessvärre med ökad fientlighet och aggressivitet som utfall. Det senare har vi många historiska exempel på med förhistorien till världskrigen och idag Ryssland som aktuella, men jag ska ge tre korta goda exempel på historiskt lärande med anknytning till Kalmars roll i nationen.

1 Från Kalmarunion till Dackefejd. 

Kalmarunionen 1397 försökte ena Skandinavien i en också då orolig värld med Hansan som främsta utmanare – men det ledde till en lång period av vad vi bör kalla skandinaviskt inbördeskrig.

Gustav Vasa steg sedermera i land på Stensö 31 maj 1520 för att ena landet och valdes till kung 6 juni 1523. En generation senare har smålänningar lett en revolt, ett inbördeskrig mot konungen som alltmer uppfattades som en tyrann. Lärdomarna av detta blev betydande och positiva…

Sverige lärde sig av Dackefejden: för att undvika inbördeskrig fungerar inte enbart våld. Det krävs kunskap om förhållanden i landet, om motsättningar och dialog med legitima beslutsformer för att undvika krig.

Sverige utvecklade en mycket modern byråkrati, tidig statistik men också dialog mellan styrande och folk, förmåga att slita tvister med rättsväsende, kommissioner och lokalt självstyre samt en riksdag där även allmogen, bönderna ingick redan från 1600-talet.

Denna rädsla för en ny Dackefejd ledde till fler förhandlingar, lite tungrott, men med ofta välavvägda och legitima beslut.

Föreställningen om en potent befolkning som överheten gör bäst i att lyssna på bidrog till att 1789 inte blev året för en blodig revolution i Sverige utan en del i nedmonteringen av adelns privilegier och 1917 inte blev revolution utan startskott för den radikala demokratiseringen och parlamentarismen.

2 Skandinavismen.

Även om Kalmarunionen blev inledningen på en månghundraårig historia av vad som kan kallas Skandinaviska inbördeskrig så upphörde de eviga krigen mellan Danmark och Sverige radikalt under 1800-talet. Trycket från växande stormakter Tyskland och Ryssland bidrog.

Fiendskapen ersattes av en idé om en gemensam nordisk kultur som skulle värnas och inte tillät våld mellan brödrafolk. En kulturell gemenskap förstärktes med akademiskt utbyte, ekonomiskt samarbete och socialt utbyte. Vi kunde bland annat därför undvika militära lösningar på allvarliga konflikter vid unionsupplösningen och Ålandskrisen.

Föreställningen om en delad nordisk kultur växte ut till en nordisk samverkan som hade en första höjdpunkt efter andra världskriget, före EU-inträdet och ett lågvattenmärke under pandemin.

Det finns anledning att tro att när vi ånyo utsätts för utrikespolitiskt hot så kan denna gemenskap stärkas igen.

3 Rikedom i mångfald – ett Skansen för var tid.

Det finns skillnader och konflikter i varje land – hur stora kan de bli innan de hotar den nationella och politiska gemenskapen? Hur kan skillnaderna bli till en källa för kreativitet, mångfald och rikedom? När skapar de motsättningar som hotar sammanhållningen?

För 150 år sen samlades föreställningar om en delad historia också till folkliga förställningar med Skansen, våra länsmuseer, Svenska turistföreningen, Nils Holgerssons underbara resa.

In i vårt eget århundrade nya lager av brett berättande med Astrid Lindgren och Moberg. Man dolde inte skillnader, men gjorde dem levande och samtidigt till delar i en gemensam berättelse.

 

Vår tid har samma behov av nya föreställningar på historisk grund som samlar upp landets befolkning och gör dem till delar i en berättelse som förmår skapa både tillit och kreativitet inom och mellan folk och stat.

Det är förstås inte bara föreställningar som behövs, även om de är viktiga, utan de måste leda till riktiga lösningar på riktiga problem: omställning, försörjning, trygghet.

Nu får vi åter ”hjälp” av både hållbarhetsfrågor och Ryssland att se värdet av uppslutning mellan människor, politik, akademi och näringsliv men också nordisk och europeisk gemenskap, vi ser nödvändigheten av grön omställning, ta vara på mer av vår mat och produktion i närområdet.

Allt har sin tid – det är sant. Men förmågan att hålla mer en en tanke levande samtidigt är viktigare än någonsin – och se till att det bästa inte blir det godas fiende. Kortsiktiga lösningar får inte motverkar långsiktiga mål (vi är ofta mer överens om de senare än de förra).

Men för att avslutningsvis knyta an till min inledning med kontrasterna mellan njutning av helgdagens gåvor och de stora hot som omger oss. Ja, vi måste få och kunna ta till oss bägge! Idag njuta, hämta kraft och glädje för att imorgon när vardagen åter inträder kunna ge vårt bästa – tillsammans.

Tack för uppmärksamheten.

 

Ceremonial speech by Vice-chancellor Peter Aronsson at Swedish National Day celebrations, Larmtorget, Kalmar, 6 June 2022

In this divine time – the time of rapture according to Esaias Tegner – nature, our bodies and our senses are filled with scents, colours, primaries, vigor.

At the same time, the backdrop is dark, the contrasts have become sharper than in a long time: war, climate crisis, increasing gaps, reduced trust in the values and institutions of democracy.

How well equipped is Sweden to meet the future?

Kalmar truly is a suitable place to contemplate on this issue from a somewhat longer perspective of time. In this place, it feels right to lift some historical examples of fruitful learning.

A nation must process its traumas and difficulties, but also create mutual understanding. This can be done in a better way or in a worse way. Sometimes it results in improvement: a richness is created from the diversity with increased trust and creativity as the result.

Unfortunately, at other times, the outcome is increased hostility and aggressiveness. We have seen many historical examples of the latter, from prehistory, via the World Wars to the Russia of today. However, I will present three good examples of historical learning with connection to the role of Kalmar in our nation.

1 From the Kalmar Union to Dackefejd.

In 1397, the Kalmar union tried to unite Scandinavia in what was, just like now, a turbulent world, where the Hanseatic League was the main challenger – but this resulted in a long period of what we should refer to as a Scandinavian civil war.

Later on, Gustav Vasa stepped ashore on Stensö on 31 May 1520 to unite the country and was elected king on 6 June 1523. A generation later, the people of Småland had led an uprising on the king who, more and more, was considered a tyrant. The knowledge acquired through turned into something significant and positive…

Sweden learnt something from Dackefejden: in order to avoid civil war, one cannot use only violence. Knowledge about the conditions in the country is required, about grudges, and dialogue with legitimate decision forms to avoid war.

Sweden developed into a very modern bureaucracy, early statistics, but also dialogue between rulers and people, ability to settle disputes at court, commissions and local self-rule, as well as a Parliament in which also peasants were included as early as the 17^th century.

This fear of a new Dackefejd, led to more negotiations, somewhat cumbersome, but often with well-weighted and legitimate decisions.

The idea of a potent population to which the rulers better listen, contributed to 1789 becoming the year not for a bloody revolution in Sweden but instead part of the deconstruction of the nobility’s privileges. It also contributed to 1917 not becoming the year for a revolution but instead a starting point for radical democratisation and parliamentarism.

2 Scandinavism.

Even though the Kalmar Union became the introduction of a period of several hundred years of what can be called Scandinavian civil wars, the eternal wars between Denmark and Sweden ended abruptly in the 19^th century. The pressure from growing great powers like Germany and Russia was a contributing factor here.

Enmity was replaced by an idea about a common Nordic culture that should be safeguarded and did not permit violence between sister nations. A sense of cultural community was strengthened through academic exchange, financial cooperation, and social exchange. There, we could, among other things, avoid military solutions to serious conflicts at the dissolvement of the union and the Åland crisis.

The perception of a shared Nordic culture developed into a Nordic collaboration that reached its first high after World War II, a second one before our entry into the EU, and a low during the pandemic.

The is reason to believe that when we are once again exposed to foreign policy threats, this sense of community can be strengthened once more.

3 Richness in diversity – a Skansen for each time period.

There are differences and conflicts in all countries – how big can they become before they threaten the national and political community? How can differences be turned into a source of creativity, diversity and richness? When do these differences create opposition that threatens unity?

150 years ago, perceptions of a shared history were also included in popular perceptions like Skansen, our county museums, the Swedish Tourist Association, Nils Holgersson’s wonderful journey through Sweden.

Into our own century with new layers of broad storytelling with Astrid Lindgren and Moberg. Differences were not hidden; they were made vivid and parts of common story.

Our time has the same need for perceptions on historical grounds that can bring together the country’s population and make them parts of a story that can create both trust and creativity within the people as well as between the people and the state.

Of course, not only perceptions are required, even though they are important, but they must also lead to actual solutions to actual problems: conversion, supply, safety.

Once again, “thanks to” both sustainability issues and Russia, we can see the value of coming together, as humans, in politics, in academia and industry, but also in a Nordic and European community. We see the need for a green conversion, make the most of our food and production locally.

Everything has its own time – that is true. But the ability to keep more than one thought alive at the same time is more important now than ever – and to make sure that what is best does not become the enemy of what is good. Short-term solutions must not counteract our long-term goals (we often agree to a greater extent on the latter than the former).

To conclude, I would like to refer back to my introduction with the contrasts between enjoying the holiday treats and the great threats surrounding us. Yes, we must be permitted and be able to take in both! Today, we enjoy ourselves, gather energy and joy so that, tomorrow, when the reality of our everyday lives return, we can do our very best – together.

Thank you for your attention.