Rektorsbloggen

In English below

Är vår vision en inspirerande och uppfordrande riktningsgivare för lärosätet, eller en plattityd som alla håller med om? Eller ännu värre ­– en politiserad och ideologisk ram ovärdig ett universitet? Hur ska ett universitet försvara en forskargrupps val av teorier – och samtidigt hålla öppet för omprövning och inte stelt nöja sig med tidigare val?

Kring de här viktiga frågorna pågår en lågintensiv diskussion där exempel från Linnéuniversitetet blivit till slagträ i krönikor och debattforum. Exemplet som används är snävt hämtat från den beskrivande inledningen av en utlysning av en professur i design med konstnärlig inriktning, men har fått symbolisera ett högskolesystem i förfall.

Det kan vara dags att säga något om hur jag ser på såväl rektors som universitetets roll i dessa frågor.

1. Jag menar att Sverige har ett mycket framgångsrikt högskolesystem som lägger en god grund för både studenter som skapar sin framtid, de akademiska lärarnas gärning och en kunskapsbaserad kreativitet i näringsliv och offentligt liv. Detta kan tas till vara ännu bättre och är värt en utvikning i sig. Här kommer jag begränsa mig till att beröra de inledande frågorna om visionärt riktningsgivande och hur teoretiska vägval bland medarbetare ska bemötas av ledningen.

2. Universitetet ska vara en plats som ger utrymme för akademisk frihet. Det är fastslaget i  högskolelagen (HL). Det betyder med nödvändighet att rektor – eller andra chefer – inte lägger sig i de val av problem, teorier och metoder som forskare och lärare väljer att pröva. Den prövningen sker i kollegiala sammanhang genom kritisk granskning och alternativ. En tillräcklig bredd och öppenhet garanteras av fritt sanningssökande, tydliga normer för akademisk redlighet och en gränssättande apparat när oredlighet uppträder. En rektor är ytterst ansvarig för att skapa förutsättningar för detta akademiska ekosystem. Vi både upprätthåller och vårdar detta vid Linnéuniversitetet, något som helt nyligen prövats av UKÄ och som godkänt Linnéuniversitetet (ännu så länge som enda universitet) för sitt system för både utbildnings- och forskningskvalitet! Enskilda forskares fria val av forskningsinriktningar utgör ett universitets kärna. Det är viktigt att skilja på att när vissa typer av perspektiv beskrivs vara rådande inom en institution är det en beskrivning, en varudeklaration, av miljön. Vid själva anställningen gäller anställningsordningen och där värderas inga valda inriktningar före andra, det är enbart allmänna akademiska skickligheter och meriter som utgör underlag för det aktuella anställningsbeslutet. Det är en ordning, principer och förutsättningar, som inte ges särskilt mycket utrymme i debatten.

3. Visionen Vi sätter kunskap i rörelse för en hållbar samhällsutveckling är fastställd och antagen av Universitetsstyrelsen. I den meningen utgör visionen ett dokument för inriktning som ska genomsyra hela verksamheten. Således syns den också i rekryteringsannonser. Vi har valt andra uttryck än innovation, nyttiggörande, kreativitet för att vidga perspektiven och uppgiften. Att både skapa ny kunskap och ge den vidare till studenter, andra akademiker i olika världsdelar och nyttiggörare som behöver redskap för omställning kräver mer än de invanda formaten. Världen står inför flera stora samhällsutmaningar. Att nyttja forskarnas arbete till att ta hand om dessa utmaningar är helt avgörande för vår gemensamma framtid och den ambitionen omfattas dessbättre av akademier globalt. Det är ett arbete som måste göras tillsammans, inom och mellan universiteten mellan forskare och personer från stödverksamheten och externt tillsammans med de som arbetar med aktuell samhällsutmaning. Forskarsamhället använder sin tid till att ta fram nya rön men all den här nya kunskapen måste sättas i rörelse och det arbetet är krävande och helt avgörande för världens fortsatta utveckling. Mötesplatser behöver skapas där forskare från olika discipliner kan få inspiration till att svara på viktiga frågor på nya sätt. Forskning som behandlar våra samhällsutmaningar börjar ofta men får inte stanna vid publiceringar i tidskrifter med få läsare utan behöver sättas i rörelse.  Linnéuniversitetets vision – att tillsammans sätta kunskap i rörelse för en hållbar samhällsutveckling – är angelägen och krävande!

Detta är därför varken flackt eller ideologistyrt. Vi kan stödja oss både mot Magna Charta Observatoriet och andra globala överenskommelser som strävar mot ett Öppet vetenskapligt system – och dessbättre mot Sveriges grundlag, 1 kapitlet, paragraf 2 – läs den gärna. Det är ett arbete med högt ställda krav i linje både med en akademisk tradition som är äldre än staten och i linje med nu gällande grundlag och samtidens akuta behov. Det är varken flum eller hemsnickrade ideologier, däremot en fast grund för ett kunskapsbaserat framtidshopp.

————————–

We set knowledge in motion for a sustainable societal development

Does our vision provide an inspiring and challenging guiding direction for the university, or is it just a platitude that everyone agrees with? Or even worse – a politicised and ideological frame unworthy of a higher education institution? How should a university defend a research team’s choices of theories – while at the same time remaining open to reconsideration and not just rigidly sticking to previous choices?

There is a low-intensity discussion going on around these important questions, where an example from Linnaeus University has become a weapon in columns and debate forums. The example is specifically drawn from the descriptive opening section of a job ad for a professorship in design, but it has come to be used as a symbol of a higher education system in decay.

It is high time I said something about how I see the roles of both the vice-chancellor and the university in all this.

1. I believe that Sweden has a highly productive higher education system that provides a solid foundation for students building their future; for the work carried out by academic teaching staff; and for creativity in business and public life. This is something that we can make even better use of – something that is in itself worth elaborating on. In the following, I will, however, only discuss the first questions – the ones about providing a visionary guiding direction and how the university management should respond to staff members’ theoretical choices.

2. The university should be a haven for academic freedom. This is clearly stipulated in the Higher Education Act, which necessarily means that the vice-chancellor – or other senior staff – cannot interfere with what problems, theories, and methods researchers and teachers choose to explore. Such choices are instead assessed in collegial settings, through critical examination of different alternatives. Freedom of inquiry, clear standards for academic integrity, and an efficient system for dealing with academic misconduct guarantee sufficient breadth and openness. A vice-chancellor is ultimately responsible for creating the best possible conditions for this academic ecosystem. We both uphold and nurture this at Linnaeus University – this has been established by the Swedish Higher Education Authority, who recently reviewed and approved our system for educational and research quality assurance. So far, Linnaeus University is the only university that has received this approval. Individual researchers’ free choice of research directions constitutes the core of a university. It is important to understand that when certain types of perspectives are said to dominate the environment at a certain department, this is a description – a product declaration – of the environment, which must not be mistaken for preferences in an actual recruitment process; in the latter case, the university’s appointment procedures apply, and no chosen directions are valued above others. General academic skills and qualifications serve as the only basis for any employment decision. This is something that is not given much space in the debate.

3. Our vision – We set knowledge in motion for a sustainable societal development – has been ratified and approved by the University Board. This means that our vision is a guiding direction that should pervade activities at all levels – as such, it is also included in any recruitment ads. We have chosen to express our vision in terms other than “innovation”, “utilisation”, and “creativity”, so as to broaden the perspectives and our mission. To be able to both create new knowledge and pass it on to students, other scholars across the globe, and facilitators who need tools for transition, we need more than platitudes. The world is facing a number of major societal challenges. It is absolutely essential that we use research to address these challenges and protect our common future; fortunately, this ambition is shared by scholars globally. This must be a joint effort, both internally within and between universities, involving researchers as well as administrative staff, and externally, between universities and external agents working with the relevant societal challenge. The research community spend their time generating new findings, but all this knowledge must be set in motion – something that is challenging, while at the same time absolutely pivotal for the continued development of the world. We need to create forums for researchers from different disciplines to be inspired to address important issues in new ways. Research tackling societal challenges is often communicated through publications in journals with few readers. While this is a start, it must not be the final stop; rather, this kind of research must be set in motion. Linnaeus University’s vision – to jointly set knowledge in motion for a sustainable societal development – is both urgent and challenging!

In summary, our vision is neither shallow nor ideologically driven. We can fall back on the Magna Charta Universitatum as well as on other global agreements aiming towards an open academic system – and, even better: on the Swedish Instrument of Government, Chapter 1, Article 2, which I encourage everyone to read. Our efforts are guided by high standards, in line with both an academic tradition that is older than the state, Sweden’s current constitution, and the urgent needs of today. They are neither fluff nor homemade ideologies; rather, they are a solid foundation for hope for the future based on knowledge.