Rektorsbloggen

I veckan fattade EU och Storbritannien beslut om hur man ska gå vidare med den oväntade, och av många oönskade, skilsmässan. Jag var i tisdags med andra svenska universitet på brittiska ambassaden för överläggningar med organisationen Universities UK om hur vi ska fortsätta att utveckla våra många samarbeten till fördel för kunskaps- och samhällsutveckling.

Mötet väcker återigen tankar om hur värden vi kan ta för givna kan sopas bort över en natt. Långa investeringar i förtroende för samhällsbärande institutioner blir inte bara osynliga utan symboler för ett sviket samhällskontrakt då de inte övertygar om att de bidrar till medborgarnas framtid. Plötsligt riktas besvikelsen mot de som faktiskt på avgörande sätt bidragit till ett gott liv och vägvalen blir till självskadebeteende på samhällsnivå.

Kunskapsbildningens viktiga roll

I mitt senaste stora forskningsprojekt ledde jag forskning som studerade de europeiska nationalmuseernas förmåga att fånga nationernas problem och stolthet till en relevant ram för samhandling (www.eunamus.eu). Den skiftar stort. Tyskland tillhör de framgångsrika och Grekland de som misslyckats. Mönstret är tydligt. Skapandet av moderna museer är inte bara samtida med universiteten, de är syskon som kunskapsinstitutioner. Kunskapsbildning, öppna för offentligheten, med relevans för politikens förutsättningar lägger grunden för kloka beslut och ett förnuftigt samtal. De bidrar till en kulturell konstitution som när den är av hög kvalitet och relevans lägger basen för en hållbar och verksam politisk konstitution.

Hur väl står sig de akademiska systemen sett i detta perspektiv? Har vi en tillräckligt hög kvalitet och relevans exempelvis i Sverige och i Storbritannien? Svaret är ja, men inte utan förbehåll. I Storbritannien var universiteten till 100 procent emot Brexit och ytterst få såg kantringen komma och det brittiska universitetssystemet är satt under större politisk och ekonomisk press än det svenska. Vi känner igen överraskningen i förlorad tillit till det öppna samhällets institutioner i fler länder. Uppenbarligen var det stora grupper som inte såg sambandet mellan en internationellt livaktig och mångsidig akademi och en positiv samhällsutveckling. Detta trots att man i Storbritannien har varit bättre på att lyfta starka och mångsidiga exempel på universitetens betydelse i samverkan med näringsliv, för välfärd, offentlighet och civilsamhälle.

Sju gånger tillbaka på en satsad krona

En liknande brist i synlighet på sambanden mellan universitetets roll och samhälle signaleras i Sverige och behöver mötas innan klyftan vidgats. Hur ser invånarna och företagarna i Linnéregionen på Linnéuniversitetets roll i samhället? Ser man hur vårt universitet har bidragit till att utveckla regionen vad gäller tillväxt och attraktivitet?En stor undersökning av europeiska universitet visar att varje insatt krona ger sju gånger tillbaka i ekonomisk tillväxt. Har vi tydligt kunnat visa detta samband och motivera att vårt universitet får samma förutsättningar som storstädernas? Svaret är nej, inte tillräckligt framgångsrikt och det måste förändras. Annars finns en risk att våra prestationer, som kräver betydande bidrag från det offentliga, företag och privatpersoner inte fortsätter att samlas med den kraft som behövs för den fortsatta utvecklingen. Det är inte självklart att svenska universitet i allmänhet och Linnéuniversitetet i synnerhet får tillräckligt underlag för att kunna utveckla sin roll framöver.

Viktigt visa hur vi bidrar till en bättre framtid

Här finns en stor uppgift för universitet: Vi behöver bli bättre på att synliggöra hur vår verksamhet redan nu bidrar till samhällsutvecklingen och hur vi i framtiden kan bidra ännu mer. Vår framstående forskning, våra utmanande utbildningar, våra alumner och samarbetspartners, och våra medarbetare, både i deras arbete på universitetet och i externa uppdrag, är en fantastisk resurs. Bara genom att vara relevant för fler och större delar av samhället och med kraft synliggöra dessa insatser, så kan den osäkerhet som globalisering och teknikutveckling för med sig, omvandlas från rädsla, misstro och självskadebeteende till välgrundad framtidstro som frigör människors möjligheter att förverkliga sina egna livsmål och bidra till ett hållbart samhälle.

Vi ska göra vår läxa, men klarar det inte själva. Vi behöver stöd från politiker, myndigheter, kulturinstitutioner, media, näringsliv, medborgare och studenter för det fortsatta arbetets framgång. Jag kommer att återkomma med mer konkret inbjudan om olika sätt att delta i framtidsbygget.

 

Knowledge institutions of the future and the societal contract

This week, the European Union and Great Britain decided on how to proceed with the unexpected and, in the eyes of many people, undesirable separation. Last Tuesday, I visited the British embassy together with other universities for deliberations with Universities UK on how we can continue to develop our numerous collaborations to the benefit of knowledge and societal development.

This meeting once again raises questions about how values we take for granted can be swept away overnight. Long-term investments in confidence in strong societal institutions are not only made invisible but become symbols of an abandoned societal contract since they have not managed to convince citizens that they contribute to their future. All of a sudden, the disappointment is aimed at those who have actually, in a critical way, contributed to a good life and the crossroads become self-injury behaviour at societal level.

The important role of knowledge formation

In my latest large research project, I led a research team that studied the European national museums’ ability to capture the problems and pride of the nations into a relevant framework for coaction (www.eunamus.eu). This ability varies a lot between countries. Germany is among the successful ones and Greece is among those who have failed. The pattern is clear. The establishment of modern museums is not only concurrent with the universities, they are knowledge institution siblings. Both contribute to knowledge formation, are open to the public, of relevance for political conditions and form the basis for making wise decisions and engaging in a reasonable dialogue. They contribute to a cultural constitution which, when it is of a high quality and relevance, forms the basis for a sustainable and active political constitution.

How well do the academic systems keep up from this perspective? Do we have a sufficiently high quality and relevance in, for instance, Sweden and Great Britain? The answer is yes, but not without reservation. In Great Britain, 100% of the universities opposed Brexit and very few of them were able to predict the upheaval. The British higher education system is also under greater political and economic pressure than the Swedish one. We can see the surprise of lost trust in the institutions of the open society in a number of countries. Apparently, large groups of people did not see the connection between an internationally active and diverse academy and a positive societal development. This despite the fact that the Brits have been better at presenting strong and diverse examples of the importance of collaboration between universities and the industry for well-being, public sector and civil society.

Seven times the money for each spent Swedish crown

A similar lack of visibility for the connection between the universities’ role and society is signaled in Sweden and needs to be met before the crack widens. How do inhabitants and companies in the Linnaeus region view Linnaeus University’s role in society? Is it clear how our university has contributed to the development and growth of the region and made it more attractive? A large survey of European universities shows that for every Swedish crown invested, universities give seven times the investment back in economic growth. Have we been able to demonstrate this connection clearly and motivate that our university should be given the same conditions as the universities in the big cities? The answer is no, not successfully enough, and this must change. Otherwise there is a risk that our performance – which requires significant contributions from the public sector, companies and individuals – will not continue to gather the strength needed for the continued development. It cannot be taken for granted that Swedish universities in general and Linnaeus University in particular will receive enough funding to be able to continue to develop its role in the future.

Important to show how we contribute to a better future

The university has a large task ahead of it: We must become better at highlighting how our activities already directly contribute, and can contribute even more in the future, through prominent research, challenging educations, our alumni, our collaboration partners, and our members of staff when working at the university as well as when working on collaborations and commissions not part of their appointments. Only by being relevant to more people and to a larger part of society, and by vividly visualising these efforts, can the insecurity brought about by globalisation and technological development be transformed from fear, distrust and self-injury behaviour into a well-founded belief in the future that liberates people’s opportunities to realise their own life goals and contribute to a sustainable society.

We have to do our homework, but we cannot do this alone. We need the support from politicians, authorities, cultural institutions, media, the trade and industry, citizens and students in order for the future work to be successful. I will get back to you with a more concrete invitation on different ways to take part in our building the future.