Ärade medmänniskor, medborgare, medarbetare och vänner till akademin. 

Denna lite irreguljära välkomsthälsning är påkallad av den dramatiska situationen med krig i vårt närområde och behovet av att uppträda både engagerat och anpassat men rollsäkert och långsiktigt också i denna nya krissituation – och samtidigt samlas igen till Akademisk högtid!

Linnéuniversitetets vision är att verkligen sätta kunskap i rörelse för en hållbar samhällsutveckling.

Linnéuniversitetet samlar sina kompetenser för att möta samhällsutmaningarna. Vi har omfattande professionsutbildningar (sjuksköterskor, lärare, socionomer, ingenjörer) men också stort utbud av fristående kurs som öppnar för livslångt lärande.

Vårt första mål är att ge studenter hos oss brantast möjliga lärkurva ­– och vi lyckas rätt bra med detta till gagn för både individ och samhälle! Vi har särskilda styrkor inom grön och blå hållbarhet – skog och hav, nya material och digitalisering, men också inom utbildning i en föränderlig värld – och dessvärre så aktuellt idag – hur man möter utmaningar för demokratin.

Vi fortsätter att orientera oss i den samtida stora världen på olika sätt.

Vi har signerat Magna Charta Universitatum som samlar lärosäten globalt till försvar både för akademisk frihet och ansvaret att bruka resultaten för att bidra till en hållbar värld och deltar i arbete med UNESCO/IAU och EUA.

I Declaration Of Research Assessment lovar vi att ta forskningens resultat och betydelse på allvar och inte enbart lita på bibliometriska uppgifter. Vi bygger en Öppen vetenskap som ger bästa tillgång till kunskap åt alla.

Nytt för året är att vi ingår i samarbete med Lärosäten Syd och går in på andra året i uppbyggnaden av ett europeiskt universitet inom ramarna för EUniWell tillsammans med Köln, Leiden, Nantes, Birmingham, Florens, Semmelweis i Budapest och precis utvidgat med Murcia i Spanien.

Men.

Kriget i Ukraina – eller kanske snarare Kriget i Europa – fyller nyhetsflödet och snart vår vardag. Hur och varför kan man då fira akademisk högtid? Kan eller bör man känna glädje under sådana omständigheter? Även jag har brottats med den frågan. Mitt svar har tre delar:

1. Vi är alla, som i min hälsning, både Medmänniskor, medborgare, medarbetare. I våra liv hänger detta ihop – men det betyder inta att vi agerar på samma sätt i de olika rollerna, utan vi har olika plikter, arbetssätt och möjligheter.
2. Akademins är att fortsätta att vara en plats för kunskapsbaserat framtidshopp – det är viktigare än någonsin att synliggöra och hylla både de principerna och upprätthålla praktikerna.
3. För att göra detta behövs också våra tydliga och högtidliga ceremonier och fester som tydliggör upplysningens ideal, hyllar de som gjort särskilda insatser och ger kraft och lust att fortsätt arbetet.

Som rektor är det min uppgift att fortsätta leda en kunskapsbildning som på bästa sätt kan bistå i de utmaningar som nu fått kriget i Ukraina adderat till en lång lista av svåra problem.

Utmaningarna kan verka övermäktiga.

Låter man dem bli det så har de destruktiva krafterna vunnit, hoppet lämnar oss och förtvivlan är en farlig ledstjärna.

Förmågan till samarbete är mänsklighetens främsta egenskap för framgång. Det gäller på alla nivåer från den privata sfären över arbetsplatsen, nationen till global samverkan. När den är kunskapsbaserad får den full kraft.

Kraft kan vara förödande eller befriande.

Förödande i en oansvarig exploatering av natur och människor eller med vilja till våldsam mobilisering till krig, men oftare genom oförutsedda konsekvenser, som i bruket av fossilbränslen över lång tid – utan ond vilja men med förödande konsekvenser delvis på grund av bristande kunskaper.

Men samarbetet har potential att vara befriande och nyskapande: dramatiskt som i de globala samarbetena för att ta fram vaccin eller mer långsiktigt verkande institutioner som säkrar mänskliga rättigheter.

Det sista exemplet pekar på att kunskap är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en god framtid.

Förmågan att göra kloka val, handla omdömesgillt i komplexa frågor kräver också insikter i etik och förmågan att tillsammans omsätta dessa efter situation och läge.

Vi söker i vår tid ofta tröst i de vetenskapliga och tekniska framstegen, men jag vill slå ett slag för traditionens giltighet och värde. Den våldsamma tekniska utvecklingen lurar oss ibland att tro att världen och människan i allt står inför en ny situation. Det är då givande att återvända till det moderna tänkandets första giganter.

Att kunna göra detta är en förmån tillgänglig för oss, samtidigt en påminnelse om den kanske mest betydelsefulla uppfinningen i världshistorien: skriftspråket.

Jag har under pandemin själv haft glädje av en amatörmässig återkomst till grundtexter av Platon och Aristoteles efter ungdomsårens inledande filosofistudier. Det som slår an mest är hur långt de redan kommit i begreppsbildning och resonemang om hur staten bör styras, ungdomen fostras och vad som bör räknas som gott handlande.

Hur likartade de dilemman är som filosoferna då försöker reda i. Att de är slitstarka betyder inte nödvändigtvis på brist på framsteg, men definitivt att vi inte har lämnat frågorna bakom oss vilket mänskligheten i högmod ibland trott.

Platon noterar i Staten följande kring träning och lärande:

”kroppsliga ansträngningar kunna tvångsvis påläggas en människa, utan att de göra hennes kropp sämre, men ingen kunskap, som påtvingas en människa, blir varaktig…. Du får således ej, min bäste vän, med våld leda barnen in på vetandets vägar, utan göra det liksom på lek. Därigenom blir du ock bättre i stånd att se, vad var och en av naturen går för.”

Aristoteles vägledning för det rätta handlandet framhåller förmågan att väga vad som är rätt att göra givet situationen, omdömet, som viktigare än den stela regelstyrningen. Men även han lägger utgångspunkten i strävan efter Eudaimonia, lycka, strävan efter ett hållbart tillstånd av välgång eller välbefinnande, och noterar hur avgörande förmågan till vänskap och tillit är för det goda livet.

Långt från kriget kan man tycka – men så var det inte för klassiska tidens greker som fortsatte sitt inflytelserika tänkande om hållbart människo- och samhällsblivande mitt i en mycket krigisk och formativ tid och lade grunden för akademins etos.

Detta kulturarv bär vi vidare, aktualiserar och förnyar!

Åter till där vi står nu!

Idag högtidlighåller vi framför allt de individer som tagit ett avgörande steg: 31 forskarstuderande promoveras till doktorer. 26 akademiska lärare installeras till professorer, förtjänta stipendiater, prismottagare och hedersdoktor.

Detta är möjligt tack vare och gagnar alla studenter medarbetare och det omgivande samhälle som idag samlas för att hylla akademin som kraft för ett allsidigt människoblivande och ett hållbart samhällsbygge.

Nu samlas vi till Akademisk högtid för att hylla alla som gjort insatser i detta arbete!

 

Ceremony speech by vice-chancellor Peter Aronsson at Linnaeus University’s Academic Ceremony on Friday 25 March 2022

Honourable fellow human beings, citizens, colleagues and friends of academia.

This somewhat unusual welcome greeting is called for due to the dramatic situation with an ongoing war in our part of the world and the need to show both commitment and adaptation while remaining steady in our roles with a long-term view also in this new crisis situation – and, once again, gather for our Academic Ceremony!

Linnaeus University’s vision is to truly set knowledge in motion for a sustainable societal development.

Linnaeus University musters up all its competence to meet the societal challenges. We offer extensive professional education and training (nurses, teachers, social workers, engineers) but also a broad selection of single-subject courses, which opens up for lifelong learning.

Our first goal is to give our students the steepest possible learning curve – and we are succeeding quite well with this, to the benefit of both individuals and society! We have special strengths within green and blue sustainability – forest and sea, new materials and digitalisation, but also within education in a changing world and – which unfortunately is very topical today – how to meet the challenges facing democracy.

We continue to orient ourselves on the contemporary world stage in a number of ways.

We have signed Magna Charta Universitatum which brings together higher education institutions globally in defense of both academic freedom and the responsibility to utilise the results to contribute to a sustainable world. We also collaborate with UNESCO/IAU and EUA.

In Declaration of Research Assessment we pledge to take research results and the significance of research seriously and not only trust bibliometric data. We build Open Science that will offer the best access to knowledge for everyone.

New for this year is that we have entered a collaboration with Lärosäten Syd. We also enter the second year of taking part in the build-up of a European university within the framework of EUniWell together with Cologne, Leiden, Nantes, Birmingham, Florence, Semmelweis in Budapest, and, the latest member, Murcia in Spain.

However.

The war in Ukraine – or perhaps rather the war in Europe – fills our newsfeed and soon our everyday lives. How and why can we then celebrate our Academic Ceremony? Can or should one feel joy under such circumstances? Also I have wrestled with this question. My answer contains three different parts:

1. All of us, as I said in my welcome greeting, are fellow human beings, citizens and colleagues. In our lives, these roles are linked together – but it does not mean that we act the same way in the three different roles, instead we have different duties, ways of working, and possibilities.
2. The role of academia is to continue to be a place for knowledge-based hope for the future – it is more important than ever to both celebrate these principles and to maintain the practices.
3. In order to do this, we also need our distinct and grand ceremonies and celebrations that exemplify the ideals of enlightenment, celebrate those who have made special contributions, and provide strength and joy to continue our work.

As vice-chancellor, it is my task to continue to lead a knowledge creation that in the best way possible can contribute in meeting the long list of challenges to which the war in Ukraine has now been added.

The challenges may seem insurmountable.

If we allow them to be, then the destructive forces have won, hope leaves us and despair is a dangerous guiding star. The ability to collaborate is the foremost characteristic behind human success. This applies at all levels, from the private sphere and the workplace to national and global collaboration. When this collaboration is knowledge-based it gains full strength.

Strength can either be devastating or liberating.

Devastating in the form of irresponsible exploitation of nature and people or the will for violent war mobilization, but more often through unpredicted consequences, like the use of fossil fuels over a long period of time – without evil intent, but with devastating consequences partly due to lack of knowledge.

However, collaboration also has the potential to be liberating and innovative: dramatically, like in the global collaborations to develop vaccines or the more long-term work at organisations that work to protect human rights.

The last example points out that knowledge is a necessary but not sufficient prerequisite for a good future.

The ability to make wise choices and act based on sound judgement in complex issues also requires ethical insights as well as the ability to put this into practice together, based on the situation.

In our time, we often seek comfort in the scientific and technological advances, but I would like to stand up for the validity and value of tradition. Sometimes, the incredibly rapid technological development fools us to believe that the world and the human race is facing a completely new situation. At such times, it can be good to return to the first giants of modern thinking.

Being able to do this, is a benefit that we enjoy, but also a reminder of perhaps the most important invention in the history of humankind: the written language.

During the pandemic, I have found joy in returning to an amateur reading of texts by Plato and Aristotle after my initial philosophy studies as a young man. What strikes me the most is how far they had come in their concept creation and reasoning on how the state should be governed, youth be fostered and what are considered good actions.

How similar the dilemmas that philosophers tried to solve at that time were. The fact that they linger does not necessarily mean that there has been a lack of progress, but definitely that we have not left these questions behind us, which humanity, in pride, sometimes have thought.

In Republic, Plato notes the following concerning exercise and learning:

“bodily efforts could be forced on a human being, without making her body worse, but no knowledge, that has been forced on a human being, will last…Thus, you must not, my dear friend, use violence to lead children into the paths of knowledge, but instead do it as if at play. In this way, you will also become more capable to see, what each and everyone by nature is capable of”.

Aristotle’s guidance concerning correct actions stresses the ability to weigh what is correct based on the situation and your judgement as more important than the rigid governing by rules. However, also he uses as his point of departure the strive for Eudaimonia, happiness, the strive for a sustainable condition of prosperity or wellbeing, and notes how decisive the ability for friendship and trust are for the good life.

Far from the war, one may think – but this was not the case for the Classical Greeks who continued their influential thinking on sustainable human and societal becoming in the midst of a very war-filled and formative era and established the basis for the ethos of academia.

We carry this cultural heritage with us today, actualise it and renew it!

Back to where we are right now!

Today, above all, we celebrate the individuals who have taken a decisive step: 31 doctoral students are conferred their doctoral titles. 26 academic teachers are installed as professors, well-deserving scholarship holders, recipients of awards and honorary doctors.

This is possible thanks to, and benefits, all students, members of staff, and the surrounding community who have gathered here today to celebrate academia as a force for an overall human becoming and a sustainable societal construction.

We have now gathered for our Academic Ceremony, to celebrate everyone who has contributed in this work!