Malin har gjort sin praktik i Nkinga

09:45 by

Mina förväntningar

Mina förväntningar inför denna resa var blandade – jag såg fram emot det oerhört mycket då denna resa är något jag drömt om länge. Jag var beredd på att jag skulle få vara med om jobbiga fall, till exempel barn som är mycket sjuka och folk som dör i sjukdomar jag aldrig sett förr. Nu hade jag hört mycket och läst många reseberättelser om hur det var just i Nkinga och hade därför en ganska klar bild i huvudet av hur det skulle vara här. Många har sagt att man har mycket fritid, långa ibland rastlösa kvällar.

Jag hade en mycket positiv bild av Tanzania som land – vänliga människor, fin natur, varmt. Dock var jag inställd på att få se mycket misär och fattigdom.

Hur det blev

Mina förväntningar stämde ganska bra överens med hur det faktiskt var, dock inte på alla punkter.

De långa rastlösa kvällarna har vi inte sett mycket av, det finns mycket att göra om man tar tag i det! Vi har blivit bortbjudna till grannar, sömmerskan m.fl., bjudit in sjuksköterskestudenterna och andra på sjukhuset. Här är alla mycket gästvänliga och tycker det är väldigt kul när vi tar kontakt med dem. Vi har även fördrivit tiden med att träna (det finns ett ”gym” på sjukhuset), gå långa promenader i den underbara naturen och plugga.

Första söndagen gick vi i kyrkan och blev välkomnade inför hela byn – vilket var en riktigt härlig upplevelse! Tack och lov hade vi Lars-Göran, en svensk läkare, med oss som kunde presentera oss på swahili.

De andra helgerna har vi spenderat på olika sätt, bland annat en tur på safari och en weekend i Nzega, som är närmsta stad. Vi har även varit i Nkinga, gått på marknaden i byn och umgåtts med våra nya vänner. Jag rekommenderar både safari och Zanzibar varmt, det var helt underbara upplevelser båda två!

Sjukhuset

På sjukhuset fanns det olika avdelningar som vi var några dagar var på: medicin, kirurgi, förlossning och pediatrik. Det fanns även en hiv-mottagning, mödrahälsovårdsmottagning, operation och öppenvårdsmottagning som hade olika inriktningar. På sjukhusområdet fanns det även en tandläkarmottagning, men där var jag inte mer än på besök.

Vi fick möjligheten att åka ut med det mobila teamet, vilket var en häftig upplevelse. Vi åkte då ut till små byar där vi verkligen fick se det ”riktiga” Afrika. Vi träffade människor som aldrig hade sett en vit människa förr och ibland kunde det bli stor uppståndelse kring oss. De ropade ”mzungo” vart vi än gick (betyder vitingar). Med det mobila teamet vaccinerade vi barn, undersökte gravida kvinnor och vägde barn.

När vi kom till sjukhuset var det redan 21 andra svenskar där. Det var läkare, sjuksköterskor, tandläkare, tandhygienister och studenter av alla slag. Det var kul att det var fler svenskar här att umgås med, men samtidigt inte det optimala på sjukhuset då vi upplevde att den tanzaniska personalen inte hade resurser eller ork till att ta hand om oss allihop. Det gäller att fråga mycket och vara framme när det händer något. Det är upp till dig själv hur mycket du kommer att få göra. Det fanns dock många som istället pressade oss att göra saker vi inte är utbildade för, till exempel förlösa ett barn helt själv. Vi upplevde att personalen inte tänkte på konsekvenserna på samma sätt som vi gör i Sverige; här tänker de istället att det gör ingenting om man gör fel då det är bättre än att inte göra något alls.

Det vi blev mest chockade över var behandlingen av patienterna. Privat är den tanzaniska befolkningen överlag mycket trevliga och gästvänliga, men så fort vi kom innanför sjukhusets dörrar så förändrades det. Vi har varit med om mammor som blivit utskällda och slagna under förlossning, döda barn som viras in i ett lakan och läggs på en hylla i samma rum där en annan kvinna föder barn, personal som svarar i telefon och skrattar högt under pågående kejsarsnitt (där barnet dessutom var dött). Hygienrutinerna var rent ut sagt fruktansvärda och vi blev utskrattade många gånger när vi tog på handskar och förkläden för att bädda sängar eller liknande.

Vad jag har med mig hem

Jag har med mig hem minnet av mitt livs (hittills) bästa och mest lärorika resa. Jag har lärt känna ett underbart land, fått nya afrikanska och svenska vänner, och fått känna på hur det är att vara gäst i ett annat land. Vi har blivit väl omhändertagna på alla sätt och vis och jag har fått en större förståelse för de från en annan kultur som kommer till Sverige. Detta är något jag alltid kommer att ha med mig som sjuksköterska.

Jag har även fått perspektiv på livet och på hur bra vi faktiskt har det i Sverige. Jag har njutit av varje dag i detta land och är helt säker på att jag en gång kommer att åka tillbaka för att stanna en längre period.

Tips till andra studenter

Ta med:

Sårrengöring, kompresser för eget bruk

Kaviar, mjukost eller liknande. Man blir trött på att äta endast sylt på mackan i 5 veckor!

Pannlampa, mycket användbart då det är strömavbrott ofta.

Plastpåsar som kokerskan kan frysa in bröd i.

Stänkskydd för ögon, om du vill stå nära patienten på op.

Ballonger och andra presenter: Barnen på avdelningen förväntar sig gåvor varje gång man kommer dit.

Köp mobilt internetmodem innan du kommer till Nkinga, närmaste stad är Shinyanga. Det räcker med att köpa själva modemet så kan du köpa simkort och registrera det i Nkinga. Var beredd på att ha en stor portion tålamod bara..

Plugga gärna lite swahili innan du åker, du kommer ha oerhört stor användning av det. De vanligaste fraserna lär man sig snabbt, men det kan vara bra att kunna lite över det då tanzanierna uppskattar det väldigt mycket och man får en helt annan kommunikation med patienterna.

Jag rekommenderar utan tvekan att åka då det är en upplevelse för livet som jag aldrig skulle vilja vara utan. Du kommer att växa som människa och sjuksköterska! Det har varit en helt fantastisk tid och det var med sorg i hjärtat vi åkte hem. Det är värt varenda krona!!

Comments are closed.