Sjuksköterskestudenter utomlands

Ni hao!

Tiden går snabbt här i Fuzhou och vi har insett att vi hamnat i någon slags vardagslunk. Första helgen gick snabbt. Hängde med Lina och Hanna från lördag till söndag. Lördagen spenderades på vårt ”mall” där vi bland annat drack efterlängtat kaffe (varav en person i gänget upptäckte att det blev resans sista, då det resulterade i ett långt besök på en hål-toalett). På lördagskvällen gick vi till vårt stammisställe på gatan, där vi nu fått lite rutin. Kvällen avslutades i vår lägenhet med färsk ananas, Skipbo och Carola. Spelade även några efterlängtade rundor Gin Rummy.

I söndags mötte vi upp Hannas och Linas studentkompis och pojkvän och åkte till en mysig marknad (Seven Alleys) i närheten. Invigde stadens nybyggda tunnelbana (öppnades i januari) där det för en gångs skull var lugnt och skönt. Den lugna stämningen försvann dessvärre då vi klev in i ”den gamla staden” där marknaden ligger. För första gången under vår tid här sken solen (= fler än oss som ville njuta). På marknaden fanns massor av små och mysiga butiker med saker som är typiska för Kina och Fuzhou. Vi fick testa olika slags snacks (eller ”snake” som studentkompisen uttalade det, vilket gjorde oss något nervösa): den obligatoriska ”fiskbollen” (Kinas nationalrätt) och dumplings som enligt Frida både luktade och smakade kattmat (vilket gjorde att Emma och Elin tyckte det var ganska skönt att kunna skylla på att vi inte kan äta kött respektive mjöl). Vi besökte även ett café där vi drack kaffe, färskpressad juice och te. Den mysiga dagen avslutades med att en i sällskapet fick en spottloska i håret. Detta råkade också vara den person som har lite fobi mot slem och saliv (vilket gör det ganska skönt att vara ifrån lungavdelningen).

Under måndagen började vi gå på hjärtavdelningen. Om lungavdelningen var kaos, är inte detta något i jämförelse. På avdelningen trängs 86 patienter (!) med massor av sjuksköterskor, läkare och studenter tillsammans med alla anhöriga som ständigt hälsar på (ungefär tre anhöriga på en patient). På morgonen träffade vi vår första sjuksköterska som är en kille. Det tog inte mer än några sekunder förrän vi hade blivit hembjudna till honom på middag (hans kompis är visst kock). Så, dit ska vi på torsdag. Förutom detta hade vi en kort genomgång av avdelningens vanligaste sjukdomar. Sedan gick vi in i sjukhusets kallaste rum, vilket inte underlättade av att både fönster var öppet och AC var på. Tydligen tycker staten i Kina att det inte ska finnas någon värme på sjukhusen (vilket förklarar det tidigare nämnda att patienterna ligger med sina egna kläder och jackor i sängarna). Våra vita rockar har därför nu fått sällskap av fleecetröjor och långkalsonger.

Vi fick under dagen även vara med på studenternas examination i HLR. Mini-Anne hade här blivit utbytt av en docka med märklig frisyr, trasig mun och näsa och med ett huvud som hängde på sniskan. Sättet att utföra HLR skilde sig från det vi har lärt oss. Att kontrollera säkerhet, antal kompressioner och inblåsningar var överensstämmande, men utöver att lyssna och se hur patienten andas, kände man även pulsen på halsen. Det var också viktigt att mäta ut var händerna skulle placeras vid kompressionerna. Vad vi förstod mätte man under revbenen och upp mellan brösten. Något vi blev lite snopna över och som också skiljer sig en hel del från Sverige är att läraren gav hård kritik till sina studenter, inför allas ögon och öron.

Efter lunch var det ”english corner” som anordnas (”i teorin”) en gång i månaden på sjukhuset, för sjuksköterskor som har ett intresse av att utveckla sin engelska. Vi blev redan under introduktionen tillsagda och inbjudna till att uppträda på detta evenemang och ”göra någonting svenskt”. Planen var att berätta lite om vår midsommartradition och sjunga och dansa kring stången. Blev inte särskilt besvikna när detta glömdes bort och vi istället pratade om dagens tema: diabetes. Alla sjuksköterskor hade med sig olika powerpoints och redovisade var och en. Även här var det ”öppen kritik” inför alla (vilket gjorde oss lite illa till mods). När dagen tog slut tog vi oss ut på en kvällstur med tre av sjukhusets sköterskor. Första stoppet var ett bageri som sålde mini-sockerkakor (Frida och Emma mulade fyra var). Sedan gick vi vidare till en restaurang som serverade stans bästa milk tea. Denna gång slapp vi slajmet. Efter detta tog vi oss till ett behandlingscenter. Vi kom in i ett rum som var helt inrett i lila, med massor av sängar och lustiga apparater. Helt plötsligt låg hela gänget nerbäddade med halvt nerdragna byxor och trosor (det är ju också ett sätt att lära känna sina nyfunna vänner). Behandlingen ingår i konceptet ”meridian therapy” och vi fick plattor med stenar placerade i ett bälte runt magen, kopplade till en apparat som tryckte ihop magen och gav stötar. Syftet var att få ingång matsmältningen. Trots att det faktiskt låter lite obehagligt, lyckades hela sällskapet somna gott. Väntar fortfarande med spänning på att något revolutionerande ska ske med magen.

När vi hade knäppt byxorna, fått i oss lite kinesiskt te och guava tog vi oss till sista stoppet för dagen: en restaurang med ”hot pot”. Här hade vi inga bekymmer av att inte veta vad vi stoppar i oss, dels på grund av att vi hade engelsktalande vänner med oss, och dels på grund av att vi inte behövde titta i menyn. Menyn låg nämligen i olika akvarium. Levande. Maten tillagades av oss själva (eller rättare sagt en av sjuksköterskorna) och innehöll: alla sorters fisk och skaldjur. Musslor, havsräkor, kräftor, snäckor och fiskskinn och en penisliknande fisk. När vi ganska sent på kvällen kom hem såg vi fram emot en varm dusch då vi luktade både fisk och stekos blev vi sådär glada av att upptäcka att varmvattnet var slut. Då vi inte ville kontakta vaktmästaren för tredje gången hoppade vi in i det kalla, men var ändå rätt nöjda när vi gick och lade oss efter vår hittills bästa dag.

Idag har vi ÄNTLIGEN fått göra lite praktiskt på avdelningen. Tagit blodtryck, venprov och satt PVK. Har också pratat om journalsystemen och tagit emot nya patienter. En person i sällskapet har även lyckats slarva bort sin telefon, och också hittat den. Inom dessa fem minuter hann en sjuksköterskestudent på avdelningen ringa två samtal till olika personer på sjukhuset, och nästan polisen. Vi blir alltså väldigt väl omhändertagna.

Nu ska vi dricka öl, te och spela kort.

Elin, Emma och Frida

Så här ser avdelningens läkemedelskoppar ut. Varje patient har fyra koppar med olika färger som beskriver vilken tid på dygnet läkemedlet är avsett för.

Ni hao! (Hej!)

I söndags kom vi äntligen, efter en två dygn lång resa, fram till Fuzhou. Resan gick fint, trots tio timmars väntan i Frankfurt (skipbo och öl räddade oss). Redan på Fuzhous flygplats stötte vi på vad som skulle komma att bli vårt största hinder: språket. Efter några smått kaotiska minuter hamnade vi på en buss som tog oss till vårt område. Vi blev väldigt glada och lättade när Terry, vår kontaktperson, stod och väntade på oss (hade inte fått tag i henne och väntade oss att hamna mitt ute i ingenstans utan hjälp). Efter det blev vi visade till vår lägenhet. En stor trea, nära stadens huvudgata. Blev glada när vi såg att vi hade egna rum och stora sängar. Mindre glada när vi skulle lägga oss och upptäckte att sängen saknar madrass. Eller har madrass, gjord av trä. Efter första natten sover vi alla tre som packade sillar i den skönaste sängen. Rätt bra, för det är kallt om natten. Förutom planksängar är lägenheten helt okej, efter lite städning.

Igår (måndag) mötte vi upp Terry för att fixa ett kinesiskt simkort. Något som i Sverige skulle ha tagit cirka en minut tog här cirka en timme. Det är lite så det går till här verkar det som. Det går inte så snabbt (vilket passar en viss person i sällskapet…). Efter detta gick vi till ett stort supermarket och handlade. När vi berättade för Terry att vi hade tänkt att laga egen mat på kvällarna blev hon chockad: ”Vet ni hur man kokar ris!?”. När vi senare upptäckte hur billigt det är att äta ute (det billigaste målet vi har ätit hittills kostade tio kronor) förstod vi.

När klockan blev halv tre gick vi till sjukhuset (Fujian medical hospital) som ligger bara fem minuter från lägenheten. Dagen började med introduktion. Vi blev bjudna på kinesiskt te, och kinesiska äpplen som två personer sprang in med under tiden. Fick även våra (några storlekar för stora) vita rockar som vi kommer att bo i de kommande veckorna. Introduktionen gavs på en mycket knagglig engelska där siffror och mycket annat blev fel (vilket blev lite komiskt pga. att vi kunde se powerpointen samtidigt). Stackaren som höll i introduktionen blev rättad av en äldre dam och stämningen blev lite konstig. Men det fina är att alla verkligen försöker och vill prata med oss, även om det blir lite tokigt ibland. Vi känner oss väldigt välkomna och uppskattade (alla säger att de tycker att vi är söta också, vilket är upplyftande då vi än så länge gått runt i vindjacka och vit rock).

Efter introduktionen gick vi upp till lungavdelningen, där vi ska vara denna vecka. Där fick vi träffa vår handledare, Ji Xiaoyan. Väldens snällaste och mest omtänksamma människa. Hon har gett oss mat och berättade idag att hon hade legat och tänkt på oss klockan tre i natt, hur hon kunde förbättra sin engelska och göra det så bra för oss som möjligt. Trots språkbarriärer fungerar det bra, även om allt tar lite extra tid. Översättningsappen går varm (likaså kroppsspråket).

Idag började vi klockan halv nio och har under hela dagen haft ”sjukdomslära” och diskuterat de vanligaste sjukdomarna på avdelningen. Under lektionen ringde Ji Xiaoyan och beställde ”milk tea”. Gott tänkte vi, började surpla och upptäckte att muggen inte bara innehöll te utan även ”pudding” (slajm) och jordnötter. Lite läskigt, men gott! Vi har under dagarna också pratat mycket om likheter och skillnader mellan Kina och Sverige. Vi märkte redan vid sjukhusets entré igår att skillnaderna är stora. Det doftar inte rent och ”sjukhus” som i Sverige, utan andra dofter som kanske inte är så inbjudande. Och alla människor. Det går snabbare att ta trapporna (sju våningar upp) än att stå och vänta på en hiss. Hygienen är alltså något som skiljer sig mycket från Sverige. Vi fick igår lära oss att ”det är viktigt att tvätta händerna innan och efter arbetspasset”. Handskar har vi knappt sett skymten av, och handsprit tycks ”torka ut händerna” och verkar inte användas särskilt mycket. Läkemedel blandas utan handskar och vill en gå på toaletten under arbetspasset ligger den mitt i kontorets kärna. Ett hål i marken och inget toalettpapper eller sprit. Bara tvål. Något vi också tänkt en del på är att vissa delar på sjukhuset är så outvecklade, och andra väldigt i framkant. Detta blev tydligt idag när vår handledare skulle visa oss patientrummen. Patienterna ligger i sina vanliga kläder, har många anhöriga hos sig som tar med sig mat som äts i både rum och i korridor. Detta tillsammans med den tidigare nämnda bristfälliga hygienen gjorde oss förvånade när vi fick se hur sjuksköterskorna kan läsa av patientens identitet och läkemedelslista: genom en modern telefon som kan läsa av QR-koder.

Vi kände redan efter första kvällen att vi hade mycket att berätta, och känner att det trots det långa inlägget finns mycket kvar. Det får bli nästa gång. Nu har vaktmästaren varit här. Igen. Första gången var det duschmunstycket som flög av, och idag var det toaletten som inte ville spola. Det går bra för oss! Nu blir det film i trippelsäng.

Xiexie och Ni hao! (Tack och Hej!) // Elin, Emma och Frida