Sjuksköterskestudenter utomlands

Helgen blev lugn med mesta dels shopping på schemat. Oförskämt billigt så det blir farligt för plånboken. Vår snälla extra mamma som vi nu börjat kalla henne som jobbar på boendet vi bor har agerat chaufför, allt för att hon vill att vi ska komma fram säkert. Under lördagkvällen fick vi även uppleva utelivet i dubbel mening. Vi åkte tillsammans med en från International office samt hans bror för att få se hur de spendera helgkvällarna. Det var en slag blandning av en storpark eller gård med inhängnad och stora säkerhetsgrindar. Där inne fanns såväl en pool, en scen, en stor gräsyta och en bar. Hit kom så väl kompis gäng som familjer för att spendera lördagkvällen. Det blev en jätte trevlig men kort kväll innan vi åkte tillbaka till boendet.

På måndagens schema stod det Krüger National Park så 03.45 ringde klockan för att komma dit i tid. Vi kom framme till grindarna vid 07.00 och då började vårt stora äventyr. Det var international office som ordnat med chaufför och logistik medan vår koordinator ordnat med logi. Vi hade nämligen tur att hennes dotter och svärson jobbade i national parken på ett utav de alla olika campsen. Då det egentligen var fullbokat i hela parken för övernattning fram till februari möjliggjorde detta att vi kunde få övernatta hos dem. Förutom jag, Frida och koordinatorn Friddah var även chauffören som kört oss till Funduzi Lake helgen innan med samt en ifrån international office och en annan student. I och med att vi gått upp så tidigt allihopa fick vi turas om att sova och hålla utkik efter alla djuren. Vi fick se så väl elefanter, zebror, krokodiler, giraffer, bufflar, gnuer, flodhästar ja allt man kan tänka sig. Pricken över i blev när vi dessutom lyckades se en leopard vilket betydde att vi sett 3 av The Big Five(elefant, buffel, leopard, lejon och noshörning). Nu återstod bara lejon och noshörning! Turen gick igenom parken med små stopp på de olika campsen som fick utlokaliserade med så väl övernattning men även pooler för dags besökare, så vi borde tagit med badkläderna så vi kunnat svalka oss i den extrema värmen.

Efter att köpt med oss take away från ett av campsen gick färden slutligen till Pafuri Border Camp vilket var stället Friddahs dotter med make bodde och arbetade. Detta var ett camp som låg precis vid gränsen till Mocambique och bara några kilometer från gränsen till Zimbabwe. Vi bestämde oss snabbt för att delta i så väl ”Sunset Drive” som ”Morning Drive”. Vi hann därför bara snabbt in med väskorna innan det bar av ut på savannen igen i en riktig safaribil enbart vi och vår guide. Det var en otroligt mäktig upplevelse att få komma så nära djuren, se solnedgången och lika så den fantastiska månsken som fullmånen gav. Tanken var att vi skulle köra fram för att kunna se Crooks Corner vilket är den plats där Syd Afrika, Zimbabwe och Mocambique möts, men icke sa nicke. Här stod mer än 10 elefanter och hade kvällsmat vilket inte var optimalt för oss att köra in och störa. Vi fortsatte därför längs med floden där vi såg både krokodiler och flodhästar, sen smög sig mörkret på. Den vanliga safarin övergick därmed i mörker safari med varsin stor ficklampa. Vår uppgift var att försöka urskilja reflexerna av djurens ögon som ljuset gav och då framförallt kattdjuren som gepard, lejon, leopard m.m.. Det var lättare sagt än gjort… Otaliga mängder med impalas(en antilop), zebror, gnuer och bufflar men inga kattdjur så långt våra ögon kunde se. Till slut stannade guiden istället mitt på en av broarna över floden, slog av motorn och släckte alla lampor och det kan bara förklaras med WOW! Tystnade men samtidigt alla de fantastiska djurläten man hör från alla olika håll, stjärnhimlen och månskenet som lyser upp naturen som om det nästan snarare vore gryning. På vägen tillbaka lyckades Frida med något som sägs vara näst intill omöjligt nämligen att se något som sägs vara en blandning av ett kattdjur men liknar mer en lite björn. Det var ett väldigt skyggt djur som därför brukar vara otroligt svåra att hitta, med andra ord var vi mycket nöjda med vår safari.

Därefter var det snabbt hem för lite mat innan vi kastade oss på sängarna, 04.45 ringde klockan igen för att åka iväg på vår ”morning drive”. Ännu en gång fick vi uppleva vilken kyla Afrika faktiskt kan ha och att åka runt i mörker med våra ficklampor för att ytterligare försöka hitta kattdjur gjorde oss mindre road då ALLA djur verkade sova som stockar. Först när solen gått upp vid halv 6 tiden började de första djuren kika fram och lika så de värmande strålande. I den fantastiska soluppgången upptäcker Fridas otroliga spanarögon denna gång en fläckig hyena bara meter ifrån oss. Sen drog morgonen igång, elefanter som åt frukost, babianer som var igång och bråka, vårtsvin som sprang runt och runt och återigen en helt fantastisk miljö som nästan tog andan ur en. Vi stannade även till för att lära oss mer om platsen vi befann oss på och de välkända Baobab träden. Pafuri Border Camp var tidigare endast ett uppehållsställe för immigranter som kom över gränsen för att jobba i gruvan nere i Johannesburg för att utvinna guld. Här gjordes alltså passkontroller och första urgallringen av eventuella nyanställningar. De som gick vidare fick sedan påbörja vandringen ut ur parken till närmsta staden där tåget sedan tog dem till Johannesburg. Innan de däremot kom fram till den staden var ett stop vid Baobab Tree Hill, där vi alltså stannade till under vår morgon safari. När vi står där i lugnan ro kommer det en elefant ut på vägen bara några meter ifrån oss. Han blev lika chockad som vi och började med en gång bete sig uppjagat och vi fick snabbt order om att genast hoppa in i bilen. Med andan i halsen försöker vi kasta oss på men elefanten var minst lika rädd han och försvann innan vi ens hann in.

Väl tillbaka från vår safari la vi oss vid poolen, dock återigen utan badkläder men i solskenet för att ta igen lite av all den sömn vi missat. Innan vi skulle bege oss hemåt gjorde först ett stopp vid gränsen. På några få minuter hade vi promenerat från Syd Afrika in i Mocambique vilket kändes som att vi åkte flera årtionden tillbaka i tiden. Här var husen bara några kvadratmeter stora, byggda med lera och halm. De enda stora byggnader som fanns var gamla affärer som dock blivit förstörda under ett krig. Barn kom bärandes på dunkar med vatten och de vuxna hade precis flått en ko. Detta var som en bekräftelse på hur många tror att hela Afrika fortfarande ser ut och är. För exempel bara deras bensinmack som var ett litet skjul med bensin upphällda i dunkar. Vi fick veta att det var en väldigt liten by som hade väldigt stränga lagar och regler och därför inte utvecklats så mycket. Det de försörjde sig på var att brygga öl, något vi däremot inte smakade på.

När vår chaufför kom och hämtade oss fick vi veta att precis när de släppt av oss dagen innan hade de enbart kommit ut till vägen igen och då sett så väl en lejonhona som hennes 3 lejonungar, gissa om avundsjuka. Men på något vis är det ju även charmen med det hela, de befinner sig i det fria och i sin naturliga miljö vilket gör att antingen har man turen att se dem eller helt enkelt inte. Vi får helt enkelt komma tillbaka!

På vår väg tillbaka passade vi på att bocka av några andra sevärdheter som vi allihopa kunde enas om borde skett tidigare då det kändes stressigt och lite inpressat. Men vi fick besöka den stora Nandomi Dam vilket är en stor dam som byggs av vattnet från floden som rinner igenom hela regionen. För oss som kommer från Sverige med mycket sjöar kanske det kan kännas konstigt med en sådan uppståndelse över lite vatten men efter denna vecka kan vi förstå dem. Med den extrema torka som råder överallt blir alla dessa vattendrag och då speciellt denna stora och mäktiga dam som ett vattenhål fast för människorna. Vi fortsatte därefter vidare till den Botaniska trädgården vilket var som en resa till regnskogen. Stora träd med lianer, frodig grönska och häftiga grodor, ett ställe vi mer än gärna besökt igen med mer energi i kroppen och även vid en annan årstid då det skulle både grönska och blomma ännu mer.

Efter dessa intensiva dagar var vi som slutkörda och att komma tillbaka till Vevisa Lodge är vi bor var efterlängtat. Det var bara till att ladda om batterierna för den sista dagen på sjukhuset.

Efter långa dagar, mycket intryck och trötthet har vi inte orkat med att skriva något här. Så nu får ni höra om vår onsdag. Som vi längtade till dagen med stor D då vi äntligen fick möjlighet att åka till ett av sjukhusen. Vi begav oss till Malamulele Hospital som låg i en liten by ungefär 30 minuter från den stad vi bor i. Det var detta sjukhus som omkring liggande kliniker skickade sina patienter och från detta sjukhus patienter sedan remitteras vidare ifrån om de behöver ytterligare vård.

Vi började dagen med att besöka deras ambulans enhet och fick här chansen att lära oss mer om deras systematiska omhändertagande vid nödsituationer. De som jobbar här har gått en utbildning inom första hjälpen, ABC och vissa är så kallade “Advanced Life Saver”. Enkelt förklarat går deras arbete ut på att bedöma vitala parametrar och åtgärda utifrån hur de bedöms, från “olyckan” till sjukhus. Till skillnad från klinikerna vi berättade om igår så var här åtgärderna mer inriktade utifrån vital data liknande som i Sverige. De hade tillgång till syrgas, EKG, dropp, ventilation och intubation och för första gången fick vi höra om starkare smärtlindring iform av intravenös morfin och inte enbart alvedon eller liknande i tablettform. Självklart var det precis som på många andra ställen stora skillnader på både vården och utrustningen. Inte nog med att vårdarhytten var full med damm från de grusiga vägarna, så såg det inte allt för rengjort och spritat ut. Men de kunde göra vad de behövde och det är ju faktiskt det som räknas. Mitt i vår intervju fick de ett larm angående en kvinna på en klinik som behövde komma till sjukhus istället för förlossning. Man skulle då kanske kunna tro att de kör iväg direkt och gör sig redo, men icke. Även här var det African time så vi kunde gå ur ambulansen i lugn och ro, sen kunde vi även överlägga några minuter om vi kanske skulle följa med på utryckningen. Ambulans killarna tyckte att det var ett självklart val så vi kunde få lära oss ännu mer och vi är ju inte dem som tackar nej till utryckning med ambulansen. Vi fick då lite mer klarhet i hur det går till vid ambulanstransporter som att de vid ett larm på veta vad det är för larm lite historia bakom och vad problemet är. Vi fick också klarhet i att de har ett journalsystem som innefattar så väl när ambulansen åker, var de var när larmet inkom och därefter massor med rutor för alla eventuell bedömning som görs på plats. Alltså för er som läser och vet hur ambulansen fungerar i Sverige så är det på samma sätt men återigen på pappersform och inte digitalt. Tyvärr när vi precis var på väg ut genom grindarna kom föraren på att det kanske vore bäst om vår koordinator Fridas var informerad(hon hade försvunnit medan vi intervjua) samt att hon prata med chefen för ambulansverksamheten att vi åkte med, speciellt med tanke på försäkringar m.m. Därför fick vi snällt gå av men erbjudandet att mer än gärna åka med så fort vi kollat att det var ok. Den chansen blev tyvärr inte men vår dag fortsatte mycket mycket bra ändå.

Vi fortsatte sedan in på akutmottagningen som fungerande liknande som klinikerna vi varit på. En person registrerade sig, det togs vitala parametrar och en kort sammanfattning av problemet sen var det bara att vänta på en läkare alternativt sjuksköterska för fortsatte undersökningar eller blodprov, alltså väldigt lik triage som hemma i Sverige. Här fanns 4 olika triage eller screening rum som var indelade i olika “teman”. Det var bland annat ett för barn, ett för vuxna, ett för andningssvårigheter, ett för dem som behövde gipsas och ett för dem med sår. Dessutom fanns det ett isoleringsrum vilket vi direkt drog slutsatsen om var för dem med smittsamma sjukdomar vilket det till viss del var. Men största dels användes detta som ett rum för de patienter som utsatt för brott så som våldtäkt eller misshandel där det fanns risker med att låta patientens identitet eller närvaro komma ut. Vi fick lära oss att de vanligaste akutfallen de hade var bilolyckor, återigen vanligast på fredagar och lördagar när fylla är inblandat. De hade olika färgkodningar efter patienten blivit bedömd liknande dem i Sverige, enda skillnaden är väl att vår inte innefattar en svart färg vilket betyder död.. “Röda” patienter var de som mest skyndsamt behöver hjälp de som var medvetslösa, hade stora blödningar eller varit med multitrauma. “Orange” blev de med mindre brådskande besvär men som skulle kunna bli brådskande och gröna var alltså de som helt enkelt fick sitta ner och vänta. På frågan om det prioriteras vem som får komma in före någon annan var svaret väldigt oklart. Till en början lät det som att det var först in-först ut men vid närmare efterfrågan verkade de enda ha något slags system för att snarare ta dem i ordning utifrån tillstånd. Vidare använder de inte SBAR vilket är det rapportering eller kommunikations system vi använder i Sverige men det använder istället SOAPIE vilket står för – Subjective information, Objective information, Assesment, Planing, Implement and Avaluate. Alltså liknande – Situation, Bakgrund, Aktuellt och Rekommendation. Vi fick även lära oss deras minnesregel JACCOLD vilket betyder Jaundice (gulsot), Anemia (lågt blodvärde), Clubbing(vilket vi inte förstod om det helt ärligt var att “klubba” som med festande eller vad det var..), Cyanos(syrebrist i blodet), Oedema(ödem), Lymphadenopathy(förstorad lymfkörtel) och Dehydration(uttorkning). I utbytte lärde vi dem MIDAS!

In på operations avdelning fick vi bara kika in då alla var upptagna med operationer och vi hade (enligt dem) behövt längre tid på oss att byta om. De berätta i alla fall att de hade två operationssalar och gjorde mindre operationer som lapratomiska bukoperationer och amputationer. Fortsättningsvis hamna vi på en överfull avdelning för patienter med icke så akuta tillstånd men som ändå behövde träffa läkare. Här fick vi därför ingen närmare genomgång vilket var helt okej med oss i och med de stora patientantalet och hur länge de stackarna väntat.

Avdelningarna på resten av sjukhuset var indelade i manliga och kvinnliga med blandade diagnoser. Den manliga avdelningen hade 35 patienter med så väl medicinska som kirurgiska som ortopediska åkommor. De var helt öppna med endast några få väggar som avskiljde dem till sektioner där de låg ungefär 8 personer. Den kvinnliga avdelningen såg likadan ut men hade färre patienter. Avdelningen för patienter med tuberkulos hade endast en patient men däremot 5 katter som nös. Slussdörrarna stod vidöppna och deras “antibakteriella” luftkonditioneringar var trasiga, vi gick ganska fort med andra ord. Den avdelning som skiljde sig mest från de övriga var den “privata”. Hit kom de patienter som hade råd vilket även syntes. Denna var inredd med blommor, alla hade egna rum och toaletter och personalen var helt annorlunda i sättet de agera och prata. Barnavdelning var även den annorlunda från de andra med mindre rum där omkring4 barn delade. Den var fint målad med massa djur och färger. Här var omkring 39 patienter och barn under 2 år fick ha sina föräldrar med. Inne på BB och avdelningen för nyförlösta var det dock ungefär detsamma som tidigare avdelningar. Deras rum för förtidigt födda var dock väldigt välutvecklade och liknade sjukvården hemma. De hade precis fått in ett förtidigt fött barn som endast var 5 månader gammal vilket dem trots allt trodde skulle kunna överleva.

Vi avslutade vår dag på förlossningen där vi träffade en fantastisk kvinna som visade oss runt. Dock kom vi inte så lång, endast till rum nr 2 där det just höll på att ske en förlossning. Kvinnan var helt ensam på rummet och vankade av och an. Plötsligt hade hon hoppat upp i sängen utan kläder och sa något på Venda(språket de flesta talar här) och kvinnan som visade oss runt sa “The baby is coming, do you wanna observe?” Och självklart ville vi det! Kvinnan som skulle föda var helt otrolig, på bara några få krystningar och få minuter var ungen ute, det var trots allt hennes tredje barn. Det var väldigt fint, omvälvande och häftigt på samma gång. Den där missade ambulansturen vi var erbjudna innan var som bortblåst i jämförelse med det här. Från vad vi sett och hört om svensk förlossningsvård var det hela väldigt annorlunda. Endast någon enstaka minut fick mamman hålla barnet innan barnmorskan gick iväg med det ganska direkt efter och vägde, mätte osv och ensam kvar låg den nyförlösta kvinnan och försökte återhämta sig. Därefter las barnet i en egen liten säng och kvinnan kom upp och fötter och gick iväg, alltihop 5-10 minuter efter förlossningen. Vi hade ju knappt hämtat oss, men det kanske var för att det var vår första förlossning.

Efter alla dagens intryck var vi rejält matta när vi kom hem så efter en ordentlig powernap fick vi sedan en fantastisk kväll nere på universitetet. International office hade bjudit in till en stor gala som anordnas en gång om året, snacka om tajming. Vi blev upphämtade vid halv 5 då festen skulle börja 5, men fram till åtminstone 18 tiden var vi ganska själva. Något vi förstod var väldigt vanligt så där satt vi och vänta på de 200 övriga som skulle komma. Vi blev inte 200 men festen drog igång ändå och vilken fest. Dans, sång, provsmakning av maträtter från olika länder(något vi tyvärr inte ställde upp på, varken med mat eller åt i och med våra specialkoster). Under kvällen lärde vi känna en norska som flyttat ner med sin pojkvän. Det var skönt att få prata lite svenska med någon annan än varandra för en gång skull. När vi äntligen fick mat i magen vid 21(vrålhungriga var vi det laget) rundades till slut kvällen av och vi kunde åka hem. Med massa nya vänner och en fantastisk kväll i minnet fyllda av afrikansk dans, glädje och sång!