Vi bokade flygbiljetter och boende ca 1 månad innan vår resa till Portugal. Boendet och flyg fick vi kolla upp själva och hitta de bästa alternativen, det är bra om man kollar det lite innan då det kostar mindre. Vi hittade en lägenhet mitt i centrum i Beja, den var lagom stor med fint badrum, kök, vardagsrum med tv (Netflix finns), stort sovrum med dubbelsäng, tvättmaskin samt diskmaskin Casa Calmaria Beja med frukost (5296 kr för 1 vecka). I närområdet fanns det mataffärer och restauranger. Vi bokade flygbiljetter ca 4 veckor innan avresan och det kostade oss 2581/pers (totalt 5162). Resdagen var på lördag kl.05:50 på morgonen därför valde vi att åka ner till Köpenhamn redan på fredag kväll då vi tog sista tåget Växjö kl.21:11 → 23:34 framme i Köpenhamn, tågbiljetter kostade 307kr/ pers. Flygplatsen var väldigt lugn och nästan helt tom så vi hittade en bra plats att spendera natten på och kollade på youtube medan vi väntade på vårt flyg. Vi hade inga incheckade bagage utan endast det som ingick i våra flygbiljetter vilket var 10 kg handbagage och 2 kg ryggsäck, eftersom vi skulle ditt endast 10 dagar så det räckte för oss. Flyget avgick 05:50 svenska tid och vi var framme 08:40, det är 1 timmes tidsskillnad i Portugal. Sedan tog vi metro från flygplatsen till Lissabons tågstation där vi tog tåg mot Beja som kostade 11 euro/person.
Tips på restauranger i Beja: Sushi – Boshi Do, burgare – Hamburgueria da Avenida. Tips på mataffär – Pingo Doce, tips på klubb – Country.
Tips på sightseeing i Beja – City Park Beja, Beja Castle och massa annat
När ni kommer dit och träffar de som är ansvariga för international students kommer ni få inbjudan till Whatsapp gruppchatt där ni kan chatta/träffa andra Erasmus studenter. Vi har träffat massa underbara människor och umgåtts med de under tiden vi var i Beja!
Vi har oftast lagat mat hemma och spenderat ca 4000–5000 på mat och dryck tillsammans.
I slutet av veckan, när vi blev klara med vårt fältstudie tog vi en trip till Lissabon i 3 dagar. Vi tog buss från Beja till Lissabon som kostade 292kr (tillsammans). Flyg till Köpenhamn åkte 7:50 och vi var framme runt kl 12 (tänk på tidsskillnaden). Sedan tog vi tåg hem mot Växjö som kostade igen 307kr/pers.
Vi rekommenderar att ni besöker Beja, Portugal! Jättefint, roligt och lärorikt upplevelse!!
Vår tid i Skottland börjar närma sig sitt slut, om mindre än en vecka beger vi oss tillbaka till Sverige. Redford Nursing home ville vara säkra på att tacka mig ordentligt så när vi stod i allrummet där de boende är så slet personalen åt sig de boendes filtar och band dem runt sin midja som kiltar, satte på nationalsången skrälande högt, dansade och sjöng. De boende och jag skrattade till tårar och försökte förgäves klappa takten! Själv så blev jag en skotsk frau som de fnissade så gott åt med orange hår och en korg i famnen med alkohol och godsaker 😀
Jag är så oerhört tacksam över att fått denna chansen att utvecklas inom mitt blivande yrke som sjuksköterska genom att stå i operationssalen och diskutera anatomi medan de lyfter och visar organen och även stå i läkemedelsrummet på ett äldreboende med knappt inga resurser alls men du lär dig att använda det du har. I Sverige upplever jag ibland att vi måste ha allt i sjukvården, allt omläggningsmaterial som finns, alla apparaturer osv osv. Detta är en bra kontrast att sluta stirra mig blind på det jag tror att jag måste ha för att lösa en uppgift och istället se vilka resurser jag faktiskt har. Denna veckan har jag dessutom varit iväg, igen och sett på fotbollslegender med halva pensionärsstyrkan. Så fint att se de gamla bli unga igen! Jag ger mitt absoluta bästa betyg till båda praktikplatserna, för en vård som är uppbyggd på både kompetens men även med så väldigt mycket hjärta. Här i Ayr är patienterna människor, inte diagnoser och sjukdomar.
Idag övergav Fanny mig för att träffa familjen i Edinburgh så jag har roat mig med att klättra i berg och promenerat mil efter mil längs med havet efter praktiken. (Lugn lärare, jag har såklart pluggat också nu ikväll!)
Jag (Marina) har lämnat över operationssalarna till Fanny och Fanny har vänligen lämnat över äldreboendet till mig de sista veckorna här i Skottland.
Vi flög hit helgen innan vi skulle börja på måndagen för att VFU-ansvariga sa att det vore bra om vi kunde bekanta oss med området osv innan praktiken startar, vilket vi också tyckte. Första praktikdagen på måndagen så träffar vi VFU-ansvariga (superfantastiskaChris) på universitetet här i Skottland. Han hälsar oss välkomna och berättar att vårdboendet har ställt in. Av den enkla anledningen fick jag vara på operationsavdelning första halva tiden och Fanny på ett vårdboende för att sedan byta nu i halvlek. Vi är mer nöjda med fördelningen av praktikplatserna än vår kursansvarig hemma i Sverige 😉
Om man vill bekanta sig med vägen till sjukhuset så kan jag (Marina den rastlösa) varmt rekommendera att ta en härlig löptur och njuta av den fantastiska omgivningen!
Min (Marina) första tid på Redford Nursing home:
Först och främst så måste jag ge både personal och boende en stor eloge för att vara väldigt vänliga. De har bra studentkultur med avsikt att lära mig och ger mig många bra tips till mitt framtida yrke som sjuksköterska. Men.. Min första egna medicinutdelning var allt annat än optimal. Tänk er ett liiiitet rum med alldeles för mycket saker överallt, två pärmar fulla med papper på diverse mediciner som de ska ha fast inte ska ha fast ska ha, ibland och på engelska också såklart. Jag som ny måste ju gå igenom alla(!!) dessa papper för att inte missa något men sjuksköterskan försäkrar mig om att när man är van så tittar man knappt inte ens på listan. Inte jättebra tröst tänker jag. I alla fall. Där står jag. Och min handledare som 1. Pratar i walkie-talkie jääättehögt med gud vet vem. 2. Väldigt många har ett plötsligt behov av att komma in i detta lilla lilla rum och börja skratta och tjoa om semestrar, illaluktande avföring och annat annars väldigt spännande men inte just i min medicinutdelning. 3. Konstanta frågan var ”Är du klar? Du är ju snabb – men stressa inte!” –Jag var ungefär så stressad jag kunde bli vid det laget, inte för just medicinerna utan för att göra fel. Jag försökte hinta några gånger om att ops här är det väldigt svårt att tänka… men nix ingen respons. Så jag stod där och bläddrade och bestämde mig för att ta min tid oavsett, tror till och med att jag stampade med foten som en femåring för att verkligen känna mig bestämd. Mitt under kaoset så kom jag dessutom på mig själv att räkna på både engelska och svenska vilket jag såhär i efterhand inser var jättedåligt för tidsperspektivet 😉 Viktigare är att personalen verkligen ser till de boendes livsvärld och lägger stor vikt vid personcentrerad vård och uppdaterar de boendes pärmar kontinuerligt för att alla ska kunna gå in och läsa vad de har jobbat med i sin ungdom, vad de tycker om för mat osv. Det är häftigt när man pratar med människor som har en demenssjukdom och kanske inte är så väldigt lätta att prata med annars men när man nämner något från deras förflutna så berättar de i detalj. Jag imponeras så mycket av hur människor fungerar när de inte fungerar. Vidare medicinutdelningar har gått bättre med nästan lugn och ro. Jag har dessutom hunnit med att gå till fiket med sådär 15 boende i en lång rad längs med vägarna fulla av bilar. Så många hjärtliga skratt medan alla åt scones och pannkakor och de boende drack öl och gin. Idag har jag dessutom harklat upp mig och suttit och vrålat i otakt till sånger i kyrkan med ett stort antal fnissande boende. Jag kommer sannerligen bli ihågkommen här också, tveksamt om det är för mina skills som sjuksköterska dock.
Fannys första tid på operation: Sista dagen är gjord på Redford Nursing Home för min del. Det har varit lärorika, språkmässigt utmanande och roliga veckor. Jag har fått repetera många vanligt förekommande läkemedel och dess verkningsmekanism, indikation, biverkningar och läkemedelsberäkning. Jag har fått lära känna många underbara individer på boendet och fått ta del av många livsberättelser. Vid såromläggningar har det ibland varit begränsat med omläggningsmaterial och då tar man det som finns. Arbetet på boendet sker under de förutsättningar och resurser som finns och så gör man det bästa av situationen. Jag har fått komma in i språket och öva min engelska, men den skotska accenten är såklart fortfarande väldigt svår att förstå. Jag har även jobbat med en irländsk sjuksköterska som var lättare att förstå även ifall hon pratade väldigt snabbt och arbetade i ett högre tempo än de andra. Blev SÅ väl bemött och omhändertagen av vårdpersonalen på boendet och fick många tips om vad dem tyckte vi skulle se och göra på våra lediga helger här i Skottland.
Ayr har bjudit på
en del blåst och regn denna veckan till skillnad från den soliga första veckan
vi hade här. Förra helgen försökte vi ta färjan över till ön Isle of Arran men
kunde inte åka dit på grund av oväder och inställda avgångar med färjan, det
var synd men vi ska göra ett nytt försök denna helgen. Vi var ute och åt förra
lördagen på The Tree House i Ayr town, det var jättegod mat och värt ett besök
även ifall jag och marina fick höja rösten x 10 för att höra varann i den höga
musikvolymen😉
Förutom detta kan
jag konstatera hur trevligt det är här. Så många gånger förundras jag över hur
välvilliga människor här är. Busschaufförerna frågar hur man mår, vad man gör
här och ger tips på olika bussar för att ta sig till ställen, släpper av en så
nära dit man ska även ifall det inte finns en busshållplats där, stannar mitt
ute i trafiken för att dem känner igen någon som brukar åka bussen och som
kommit försent till avgången för att låta den hoppa på. Har så många gånger
varit med om att människor gör extra ansträngningar för varandra här, vilket
får en att bli gladare en grå, regnig och blåsig dag på väg till praktiken.
Svenskarna har en hel del att lära från britterna på den fronten!
Nu har min
praktik på operationsenheten på Ayr Hospital börjat och jag har snart varit där
en vecka. Min handledare David och all vårdpersonal tar väldigt väl hand om mig
och delar med sig av sin kunskap och svarar gärna på mina frågor. David har
låtit mig komma in i arbetet successivt och har för varje ny dag låtit mig
utvecklas och göra nya saker och bli mer och mer delaktig. Jag har fått se och
delta vid olika operationer, vi har mest arbetat i operationsrum där det varit
ortopedisk kirurgi och där många av patienterna har problem med artros i
höftleden eller knäleden och behöver därför byta ut den. Så här kan en dag se
ut: 08.30 träffas hela operationsteamet i operationsrummet. Det är alltid två
operationssjuksköterskor (sterila sjuksköterskor som assisterar kirurgen under
operationen), en kirurg + (ofta) en st-läkare, en anestesiläkare, en
anestesisjuksköterska, två icke sterila sjuksköterskor och en assisterande
sköterska på golvet + sjuksköterskestudenter och läkarstudenter. Sedan går vi
igenom dagens alla operationer från en lista. Därefter påbörjas förberedelserna
inför första operationen. Operationssjuksköterskorna och kirurgerna gör sterila
förberedelser, medans resterande icke sterila förbereder allt runt omkring med
tekniken, förbereda med att packa upp förpackningar med instrument som sedan de
sterila tar hand om, dator samt pappersarbete, skriva på tavlan mm.
Anestesisjuksköterskan hämtar patienten på preop som sedan tas till
anestesirummet i anslutning till operationssalen, där anestesisjuksköterskan
kontrollerar igen att det är rätt patient för rätt operation. Där förbereds
patienten för operationen genom att kopplas upp till EKG, blodtryck och
saturation. Sedan får patienten antingen generell anestesi d.v.s. narkos och
patienten är då medvetslös under operationen och behöver assisterad andning
genom att intuberas. Eller så får patienten lokalanestesi vilket innebär att en
viss del av kroppen bedövas men patienten kan fortfarande vara vid medvetande
och vaken under operationen. T.ex. om patienten ska genomgå operation i ett ben
så används spinalanestesi eftersom den gör att patienten inte har någon känsel
i de nedre extremiteterna under operationen. Även andra läkemedel ges
intravenöst som exempelvis fentanyl (smärtstillande) och propofol (sederande)
läkemedel, och patienten får även syrgas. Sedan åker patienten in i
operationssalen och anestesisjuksköterskan rapporterar patienten till hela
teamet och går igenom så det är rätt patient, rätt operation, ev allergier,
vilka läkemedel som patienten fått mm. Sedan förbereds patienten genom att
tvätta den kroppsdel som ska opereras och patienten bäddas sedan in i sterila
dukar och sedan påbörjas operationen. En knäledsoperation kan ta ca 1.5-2
timmar. Under tiden arbetar teamet genom att hjälpa varandra, och när
operationen är klar så säger vi hejdå till patienten som åker vidare till
uppvaket och sedan postoperativ vårdavdelning. Sedan städar alla efter
operationen och sedan börjar förberedelserna om inför nästa patient. Vi har en
kort rast på fm, sedan har vi lunchrast samt en kort rast på em. Jag slutar vid
kl 17.00.
Idag på em fick jag vara steril och assistera kirurgen vid tre mindre operationer, där patienten var vaken och hade fått lokalanestesi. Bara att klä på sig sterila kläder och handskar är en utmaning och sen inte få röra något annat än det som är sterilt får en verkligen att behöva ha kroppskontroll och huvudet på skaft så det var lite nervöst men det gick bra och det var väldigt roligt och lärorikt! Jag har även fått vara med anestesisjuksköterskan och läkaren vid spinalanestesi. Jag känner att jag dras mer till anestesiarbetet än operationsarbetet, men det är verkligen intressant att få vara delaktig i båda! 😊 Så tacksam för denna möjligheten att få lära mig mer om kirurgi då jag tidigare bara varit på medicinavdelning, guld värt!
Innan bytet passade vi på att vandra en dag på ön Arran. Naturen och omgivningen tar andan ur dig..
Fantastiska Ayr! Då var vi på plats i Ayr och tänkte att vi tillsammans uppdaterar er där hemma 🙂
Vi har hunnit..
Jag (Marina) har gått in i männens omklädningsrum på operationsenheten,
sniffat högt innanför dörren och sagt mmm här luktar det ju gott! Följt av oh
oooh oh! sorry sorry sorry, genast blundat och letat mig ut med armarna
utsträckta.
Fanny har kanske varit mest lyckosam ändå genom att sätta igång
brandalarmet på heeela äldreboendet.
Oklart vem som skäms mest hittills på denna praktiken!
I alla fall.. Fantastiska Ayr!
Landet erbjuder:
•Trevliga, varmhjärtade människor som alltid vill hjälpa till, du står och
ser förvirrad ut max 10 sekunder sedan hoppar alltid någon fram och frågar om
du behöver hjälp.
•Fina vyer med oändliga strandpromenader och härliga löpturer i den fina naturen.
Färdmedel:
Bussen tar dig överallt. Tips är att säga till busschauffören att du vill
ha ett veckokort för en vald resa så tar du dig till praktiken för ungefär
600kr i fem veckor (från busstationen i Ayr till Ayr hospital). Obs! Om de
supertrevliga ladies på universitetet propsar på att du måste ta bussen från
universitetet till busstationen så tacka vänligt men bestämt nej för det tar 15
minuter att gå dit (även om de supertrevliga säger att det är en låååång
promenad dit)!
Shopping:
Stan i Ayr erbjuder allt du behöver. Om du vill ha mer storstadsshopping är
Glasgow en timme bort med tåg.
Boende:
Vi bor på Craigie accomodation. Här delar man kök med ett gäng tonåringar
som föredrar att äta i smuts och låta disken stå. De gillar även att spela
jääättehög musik, skrika och springa i smällande dörrar ungefär hela nätterna
när de känner för det. Annars är boendet fint med eget badrum. Ägarna är
jättetrevliga, väldigt familjära och gör allt för att du ska trivas.
Boendet ligger 5-10 min promenad ifrån en stor mataffär med priser som hemma, kanske ännu lite billigare än hemma vad gäller frukt och grönt. Det finns även en tvättstuga angränsat till boendet där du betalar ungefär 35kr/maskin och 20kr/torktumlare vilket görs via en app eller kort.
Språket.. Vi har aldrig någonsin haft svårt att förstå engelsktalande människor
men i Ayr så har man liksom ett eget språk, man uttalar inte orden och om man
hittar även på egna ord här. Det bästa är att alla skrattar och tycker synd om
dig när du för tredje gången säger ”sorry, whaat?”.
Skoluppgifter:
Ja det är tyvärr som alltid när man har praktik, man har även en hel del skoluppgifter. Både inlämningar och förberedelser inför vår scary skriftliga NKSE ganska direkt när vi kommer hem. Vi ser såklart väldigt mycket fram emot att plugga till detta på kvällarna mellan heldagar-6 dagar-i-rad-passen på praktiken!
Nofilterneeded
Just ja, vi har ju praktik också!
Såhär upplever jag (Marina) operationsenheten på Ayr hospial:
•Ayr hospital är relativt litet, ungefär som Ljungby sjukhus kanske om det säger något? Operationsavdelningen här är litet men ack så bra. Väldigt trevliga och högst kompetent personal som är sannerligen studentinriktade med mycket material och pushar dig att göra saker som är svårt och obekvämt, medan din supervisor står väldigt nära och är redo att stötta när du tappar huvudet. Mycket lärorikt, rekommenderas verkligen! Det som skiljer sig från Sverige (de få tiotal operationerna jag har varit med om där) är: -Alla journaler sker i pappersform. -Det är vanligtvis väldigt mycket personal, ibland kanske för många, som cirkulerar i operationssalen utan någon egentlig uppgift. -Alla bär ringar och sitter med sin telefon under operationerna (förutom de sterilklädda) men öronhänge är absolut förbjudet. -Läkarna är med från början, patienten har samma operationsteam från preOp till postOp vilket jag upplever gör patienten lugn och trygg och får tid och framförallt får förtroende för personalen till att ställa frågor och berätta om sig själv och sin situation. Flera av personalen besöker sedan patienterna på andra enheter (av fri vilja) efter att de är klara på OP för att visa hänsyn och vänlighet. Allt känns väldigt familjärt och alla pratar väldigt mycket med patienterna och involverar dem i sin vård. -Som jag nämnde så är personalen väldigt studentinriktade. De ser till att ställa en pall så nära operationsbordet du kan komma utan att röra det sterila så att du verkligen kan se exakt vad de gör. Alla i operationssalen förklarar precis allting, ställer frågor och utmanar ditt minne vad gäller sjukdomar och anatomi. Om du inte kan något eller inte förstår så ber de om ursäkt för att de varit otydliga… Inte för att jag inte kan svaret 😉
Jajemen, den där hatten är aldrig där den ska vara. Mitt bästa tips är att sluta dra i den så mycket så slipper du dina tveksamt fina mormor-lockar i pannan!
Såhär upplever Fanny äldreboendet i Ayr:
Redford Nursing Home är
ett privat äldreboende i en förort i Ayr vid namn Doonfoot där det bor 44
”residents” som de boende kallas här. Boendet är som att komma in i ett gammalt
stort och färgstarkt hus där alla är som en stor familj och det är långt ifrån
en steril miljö. Det finns två våningar och alla rum är unika. Det arbetar en
sjuksköterska vid varje arbetspass, sen arbetar det några undersköterskor, en
aktivitetsansvarig, städerskor/tvätterskor, kökspersonal dagligen och vissa
dagar även frisör, fotvårdare, fysioterapeut mm. Alla är väldigt trevliga,
hjälpsamma och får mig verkligen att känna mig välkommen. Deras arbetstider är
12 h pass, där sjuksköterskan arbetar antingen dag 07.30-19.30 eller natt
19.30-07.30. Mina arbetstider är 9-17 mån-fre. Jag får dela läkemedel, överlämna
läkemedel, kontrollera vitala parametrar (varje dag har dem en rutinkontroll av
vitala parametrar på en boende, och annars såklart vid behov), utföra
såromläggningar, delta vid aktiviteter och samtala med de boende. Inga
blodprovstagningar har förekommit än, men det utförs på boendet vid behov. Dock
förekommer ingen intravenös behandling utanför sjukhus här, utan medicinering
sker endast per oralt eller subkutant. Den skotska accenten och slangen är svår
att förstå men jag tragglar mig fram, och ibland lyckas jag förstå snabbare och
ibland tar det längre tid.. 😉 Personalen och de
boende verkar stå nära varann och är kärleksfulla mot varandra och har mycket
humor, detta gör att det är en väldigt positiv och god stämning och atmosfär på
boendet. Nästan alla de boende tycker om att sitta ute i vardagsrummen tillsammans
och dem är väldigt sociala och pratar med varandra. All mat på boendet lagas
från grunden på plats. Personalen arbetar verkligen med hjärtat på rätt ställe
med de boende och det är härligt att se. Brister är bland annat basala
hygienrutiner, då dem inte har handdesinfektion och är inte så noggranna med
att tvätta händerna, och personalen arbetar med smycken och speciellt ringar.
Deras rutiner i förflyttning brister ibland säkerhetsmässigt då personalen inte
arbetar så ergonomiskt vilket frestar på deras kroppar och patienterna riskerar
att falla.
All dokumentationen sker i pappersform och skriftligt för hand och varje boende har en egen pärm för detta. Undersköterskorna dokumenterar dagligen om de boendes status, och sjuksköterskan dokumenterar dagligen om det är något speciellt med någon boende. Dem har riskidentifikation som rör fall, viktnedgång/undernäring, nutrition, trycksår m.m. vilket uppdateras 1gång/mån. Varje pärm innehåller också kontaktuppgifter till närstående, en livshistoria, en dagsberättelse om vilka dagliga rutiner varje boende önskar, om den boende har 0HLR m.m. Sjuksköterskan rondar varje vecka/varannan vecka via telefonkontakt med läkaren som dem kallar för GP här, och läkaren kommer bara till boendet om det är något speciellt som uppkommit. De boende tillåts vara självständiga i möjligaste mån och fokus här ligger mer på vad patienten kan göra (dennes egna resurser) än vad patienten inte kan göra. Häromdagen var vi ute på promenad i solen, och en av de boende fick gunga i en lekpark, hur fantastiskt att se?? Livskvalité!
Sedan vårt senaste inlägg har vi upptäckt många fina nya platser här i Filippinerna. Vi varit på ön Corregidor som är fylld med historia från andra världskriget. Vi har också varit och besökt fort Santiago vilket precis som Corregidor är fyllt med historia. Väldigt lärorikt och intressant att få ta del av.
I måndags och tisdags var vi på sjukhuset East Avenue där vi fick observera en medicin kirurgisk avdelning. Denna avdelningen låg nere i källaren då det var ont om plats på sjukhuset. Ingen patient hade sitt eget rum eller delade med tre som i Sverige utan alla patienterna låg sammanlagt i tre rum och hela avdelningen innefattade 100 patienter. Detta i sig var väldigt svårt att smälta och ta in. Det var jobbigt på så många olika vis och därför blir det svårt att förklara upplevelsen. Det var ohygieniskt då råttor fanns i källaren samt ödlor på väggarna. Tillgångar som är självklara i Sverige fanns inte där, och improvisation var deras specialité. Ida och Matilda fick chansen att vara med på tre olika operationer, vilket dom tyckte var spännande. Det var också stor skillnad där på hur det är i Sverige.
I onsdags fick vi vara med på en lektion där lärarna gick igenom orörlighetskomplikationer samt olika förflyttningsmedel. Det var intressant att se hur en lektion gick till i deras skola och i deras miljö.
I torsdags fick vi vara med och observera en förlossningsavdelning. När vi kom in i rummet var det massor av sängar där kvinnorna låg och väntade på att föda. Det var många kvinnor som var tvungna att dela sjukhussäng, det vill säga två-tre gravida kvinnor delade på en säng. Detta på grund av otillräckliga platser. De kvinnorna som kom hit var också de fattigaste i Manila vilket gjorde att det såg ut som det gjorde. När de sedan skulle förlösa så gjordes det i ett rum bredvid där kvinnorna också låg på rad. Nu när man skriver om det låter det helt overkligt, men det var verkligen så. Vi fick också vara med att observera två stycken kejsarsnitt inne på en operationssal. Detta var väldigt traumatiskt men också väldigt intressant. Den andra operationen vi fick observera var med tvillingar och den gick också lite bättre för oss då vi var uppvärmda sedan den första 😉 Denna chansen att få se en förlossning får man inte på samma sätt i Sverige (bara om man studerar vidare till barnmorska såklart), så vi är tacksamma för att få ha tagit del av det.
I går var vi i Tagaytay, det är en stad där man kan se en gammal vulkan. Vi fick se fantastiska utsikter! Matilda och Evelina slog till med en zip-line upplevelse!
Idag är det lördag vilket menas med att vi ska unna oss att testa Manilas uteliv. Detta skall vi göra tillsammans med studenter här på UST som vi har lärt känna under dessa 2 veckor.
Nu är vi tillbaka efter 5 händelserika dagar som vi spenderat i byn San Ramon. Första dagen lagade vi lunch till Jason, som var vår handledare under community upplevelsen. Vi försökte oss på att laga en klassisk svensk tacos, vilket gick hyfsat bra förutom att bönsalsan blev svinsalt… Byn som vi var i då var indelad i 5 olika distrikt och efter lunchen gick vi till en del av byn (distrikt 5) och hälsade på befolkningen. Befolkningen där kallas för Aeta och har en annan dialekt än Filippinskan. Den dialekten blir nästan som ett annat språk. De lever ett väldigt simpelt liv och odlar det mesta själva. Vi var där då för att presentera oss för att vi dagen därpå skulle delta i deras vardag.
Andra dagen besökte vi som sagt människorna i byn igen, men denna gången med UST-studenterna. Vi vara med UST-studenterna när de besökte familjerna och intervjuade dom om hur de mår, vad de äter, vilka hälsoproblem som fanns i familjerna osv.
Tredje dagen besökte vi en hälsocentral belägen i centrala Floridablanca. Dit kom folk för att kolla upp sina hälsoproblem. Det kunde vara allt från högt blodtryck till att dra ut en tand. Det var en väldigt liten hälsocentral och de flesta undersökningarna gjordes även i väntrummet, som var utomhus. Det fanns en läkare som hade hand om hälften av befolkningen i Floridablanca, vilket ni förstår är väldigt mycket. Efter denna upplevelsen åkte vi tillbaka till byn där vi gjorde en eftermiddagsutflykt. Vi gick upp bland bergen och träffade ett gammalt par i 70-års åldern. De levde på det de odlade själva vilket mestadels var bananer. De berättade om sina liv och välkomnade oss med kärlek.
Fjärde dagen var vi i byn och UST-studenterna hade planerat och bjudit in människor från byn som hade hypertoni (högt blodtryck) eller diabetes melitus. De fick kolla sitt blodtryck, sitt blodsocker och sin längd. Efter detta höll studenterna en föreläsning om sjukdomarna för att besökarna skulle få en förståelse om sin sjukdom. Sedan åt vi boodle fight, vilket är en filippinsk tradition. Detta innebär att man lägger upp massa mat på bananlöv och äter med händerna. Mycket godare än att äta med kniv och gaffel!!! Efter lunchen besökte vi distrikt 5 en sista gång för att dansa och sjunga med familjerna. Vi fick i uppgift att presentera något från den svenska kulturen. Vi valde att berätta om midsommar och vad vi dansar och sjunger under den högtiden. Sedan uppträdde vi med “små groderna” och använde Jason som midsommarstång. Det blev en väldig succé!!
Femte dagen åt vi vår sista frukost hemma hos Nanay Carning (vilket också var en boodle fight). Innan frukosten följde vi med henne och plockade guava och papaya i trädgårdarna. Det kändes lite sorgligt att lämna denna byn. Under vår vistelse i San Ramon hade många känslor blommat upp. Vi pratade mycket om hur tacksam man bör vara för det man har. De människorna som bor i den byn har varken mycket materiella ting eller bra ekonomiskt ställe, men det har de viktigaste av allt. Kärlek och glädje. Livet behöver inte vara fyllt av materiella ting för att vara lycklig, vilket blev väldigt tydligt när vi var där. Vi bär med oss detta i våra hjärtan!
Under tiden i byn bodde vi hos en äldre kvinna vid namn Nanay Carning. Hon berättade för oss många gånger att hon hade städat sitt hem för vår skull och att det betydde väldigt mycket för henne att vi skulle bo där. Hon blev vår mamma i fem dagar och välkomnade oss med öppen famn till hennes hem. Hon, liksom nästan alla Filippiner, var väldigt religös. I allt man gör har man med sin tro. Även UST-studenternas ena uppgift under community arbetet var att sprida katolismens tro genom att läsa ett stycke i bibeln samt att be innan maten.
En sak till vi vill dela med oss av som vi lärt oss under vistelsen i byn är Mano po. Detta är en gest man gör till äldre människor för att visa respekt. Man tar personens hand och för den mot pannan. Det var väldigt uppskattat och vi fick chansen att göra Mano po många gånger.
Vi alla fyra mår toppen bra och har äntligen kommit in i landets kultur och hur det funkar här. Jet-lagen har också släppt 😉
P.S alla i filippinerna ÄLSKAR att ta bilder. Det ska helst vara selfies eller uppradade bilder. En liten rolig parantes!
Blir ju alldeles för långt blogginlägg om allt ska vara på samma inlägg haha 🙂
Så men vad har då jag gjort under min tid i hemsjukvården? Allt möjligt 🙂 Men stolpar upp det lite så blir det lättare att hänga med.
Insulingivning.
Heparingivning efter operation, dokumentationen går till på samma sätt som jag beskrev som för insulin.
Utfört såromläggninar på bensår, både venösa och arteriella.
Haft stödjande samtal med palliativa patienter som precis fått reda på att de kommer att dö och diskuterat vad vi kan göra.
Varit på palliativt vårdmöte på GP Surgery med sjuksköterskor och doktorer där man diskuterar palliativa patienter, behandlingar, omvårdnad m.m. för att patienterna ska få en så bra tid i livet slutskede som möjligt.
Beställt inkontinensskydd och uppdaterat vårdplaner.
Spolat katetrar och gjort urinprovstester för att se eventuella UVI:er eller för höga Ph-värden.
Haft stödjande samtal med anhöriga där någon i familjen har avlidit.
Tagit bort stygn och klammers.
Lagt om op. sår efter hysterektomi som gått upp och inte velat läka.
Lagt om op. sår efter magoperation där buken varit helt öppen på mitten på grund av att huden spruckit upp då såret inte läkt inifrån. Så då har man lagt om med aquasel och använt en speciell vaccumapparat som suger bort sårvätska och håller buköppningen tajt så det kan läka inifrån och ut.
Utfört bowel management på svårt sjuka MS-patienter.
Lagt om skjuvsår och trycksår samt pratat trycksårsprevention och gemensamt bedömt om patienten behöver luftmadrass och avlastande luftsittkudde.
Instruerat och visat Carers på ett nursing home (typ äldreboende) hur man använder sig av vändschema då en patient var immobiliserad i sin säng.
Assisterat vid manligt och kvinnligt kateterbyte och vid picclineskötsel.
Utfört såromläggningar på nekrotiserande sår.
Utfört såromläggningar på amputerade extremiteter.
och mycket mycket mer
Omläggningsmaterialen skiljer sig inte åt så mycket, men man använder det på ett mer utvärderande effektivt sätt och ekonomiskt sätt än vad jag upplevt innan. Man har NaCl i sprayform, färdigpaketerade omläggningsset med handskar, rengöringsskål, torks, plastpåse, förkläde, uppläggningsduk i både rent och sterila förpackningar. Sedan håller man noga på att det är hands off principen som gäller och basal omvårdnad ska patienten kunna sköta själv även om det är sjuksköterskan som skriver ut den där krämen till exempel. Som sjuksköterska gör man det man ska men sedan när själva tillståndet eller sjukdomsymtomet är hävt så ska patienten skrivas ut ur hemsjukvården tills dess att läkaren vill något annat.
Det var lite smått och gott från min VFU-tid i Skottland.
Ska ta och lägga till lite bilder med men det kommer. Det har varit väldigt kul och mycket upplevelser så det är verkligen något jag rekommenderar andra studenter att göra 🙂
Då kommer del 2 på mitt sammandrag av min VFU i Skottland!
I del 1 glömde jag faktiskt nämna några saker som faktiskt förvånade mig en del när jag beskrev de olika sjuksköterskeroller som fanns. Som färdig sjuksköterska i Skottland får du inte göra vissa saker som vi faktiskt hemma i Sverige delegerar ut till undersköterskor och omsorgspersonal.
Kompressionslindning. Du får inte utföra kompressionslindning som student eller färdig sjuksköterska utan att ha gått en kvalificeringskurs på det. Det får inte heller delegeras, utan sjuksköterska som ska utföra uppgiften måste ha gått kvalificeringskursen annars får du inte utföra momentet på grund av att kompressionslindning kan skada mer än hjälpa om det utförs på ett felaktigt sätt.
Såromläggning, enbart sjuksköterskor som gör. Undersköterskor och omsorgspersonal (carers) får inte och delegeras inte sådana uppgifter alls. Carers och sjuksköterskor arbetar inte ihop och har inte det samarbetet som vi i Sverige har utan det är strikt skilda yrkesgrupper och professioner.
Kateterisering på manliga patienter kräver kvalificeringskurs efter sjuksköterskeutbildningen. Kateterisering på kvinna får göras efter grundutbildningen.
Venprov, kapillärt blodsockerprov, insulingivning är det endast sjuksköterskor som gör. Som jag tidigare skrev så anses det inte heller vara säkert om man överlåter ansvaret till någon som inte har den medicinska kompetensen eller rätt utbildning för det. Så varje morgon och kväll det första och sista sjuksköterskorna gör är att mäta blodsocker och ge insulin. Blodsockermätare är personlig till sjuksköterskan och kalibreras en gång i månaden.
Venprov får inte sjuksköterskestudenter göra utan att ha en sjuksköterska som övervakar så allt går rätt till och det är knappt då man som student får utföra venprovtagning.
Vid insulingivning så mäter alltid blodsockret innan man ger så det blir korrekt dos. Sedan används sällan insulinpennor, det jag sett är att man alltid drar upp insulinet manuellt ur ampull och sedan ger man subcutant (s.c.) i magen, låren och överarmarna vilket hela tiden dokumenteras så man alltid vet vart man ska sticka nästa gång. Själva journalföringen är på papper och insulinordinationen finns nedskriven av läkare. Sedan skriver man alltid upp vad man gett, batchnr, ordinerad dos, given dos, hur den getts (s.c), vart den gavs, klockslag, datum, och vem som gett. Signaturen ska också förtydligas på samma papper av sjuksköterskans fullständiga namn så man kan se vem signaturen står för.
Det är nog det som är den största skillnaden mot Sverige. Yrket har en högre status och arbetsuppgifterna delegeras inte ut till andra då det anses överlag kunna skapa försämrad patientvård och säkerhet. Carers gör enbart basal omvårdnad, Microlax och liknande ges av sjuksköterskor och kallas för bowl management och ingår inte i en carers uppgift då det klassas som en form av läkemedel och inte ska ges utan bedömning.
Jag hade som sagt min VFU i Paisley, Skottland vilket var en jätterolig upplevelse och mycket bra för min utbildning. En del av området som jag och min handledare täckte var Figgy Park (Ferguslile Park) Tannahill Centre (hälsocentralen) låg i det området och dit promenerade jag varje dag från UWS ca 1,7km vilket i och för sig var nyttigt för mig 😛 Det jag ville berätta var att det området är det mest fattiga, nedgångna, kriminella området i hela Storbritannien. Ibland var sjuksköterskorna tvungna att ha polisbeskydd för att kunna ta sig säkert till en patient. Ibland var vi på grund av säkerhetsrisk vara två till en patient för att kunna skydda oss själva. Jag kunde ofta höra på kvällarna eller i princip varje kväll hur polishelikoptrar hovrade och åkte runt över det området.
En sjuksköterska sa att jag inte var klok som gick till praktiken då det var ett mycket farligt område där man inte skulle gå själv, helst inte alls. Andra sa att det var livsfarligt att vra ute och gå efter att det blivit mörkt. Ibland kunde jag tycka att de överdrev litegrann men de slutade aldrig att varna mig. Kanske för att jag inte lyssnade haha 😉
Men det var en sak som sjuksköterskan Anne sa som jag kände var så tragiskt. Hon berättade hur de ibland hade hand om 5:e generationens missbrukare, ingen lyckades att att ta sig därifrån utan det bara fortsatte generation efter generation. Det kunde jag känna är hemskt i ett så rikt och välutvecklat land som Storbritannien. Vissa var så fattiga att man fick gå till speciella affärer där man fick ta 5 matvaror gratis per vecka. Att vara arbetslös är jättehårt och deras system mer liknar det som finns i USA än det här hemma i Sverige. Varje människa jag pratade med hade hört talas om Sveriges socialsystem och hur vi tog hand om våra medborgare och att allting var så bra. Allt är inte jättebra men jämför man, och jämför med de barn och familjer som växer upp i sån slags slum och fattigdom så är vi svenskar lyckligt lottade över det system vi har. Jag gick förbi ett Nursery (dagis/förskola) i det området men det såg mer ut som ett grått deprimerat fängelse än en plats för 1 – 4 åringar. Hos en patient blev vi varnade för bugs, husloppor/vägglöss och patienten var helt täckt röda märken efter bett, då hade min handledare redan satt sig ner på heltäckningsmattan..Jag valde att stå upp haha 🙂
Sedan var alla patienter som jag träffade även i det området, hur trevliga som helst. Varje patient vi än besökte var tacksam och trevlig mot oss. Några blev ledsna när det fick höra att jag skulle åka hem igen så min sista vecka blev lite av ett hejdå-tåg. Jag sprang in in en mataffär en gång för jag var tvungen att köpa lunch. När jag står i kassan kommer en dam bakom mig och lägger upp sina varor. Jag har vid det här laget lärt mig att man alltid ska vara artig och hövlig mot alla så jag säger trevligt hello till damen. Damen svarar hello tillbaka lika trevligt och jag ska precis vända mig om när hon lite försiktigt skrattar till och tar mig i armen och säger: “Jag ser att du är sjuksköterska så känner mig så dum över mina varor för de är ju inte nyttiga alls men jag vet att det är dumt så du behöver inte säga nåt. Bara kolla inte vad jag handlar” och så skrattar hon lite försiktigt igen. Jag blev lite förvånad men fann mig rätt snabbt och skämtade tillbaka till damen. Det var lite kul men även en tankeställare på att har man sina arbetskläder på sig så har man hela tiden ögonen på sig och förutses göra det som är korrekt oavsett var man befinner sig.
Oj vad dålig jag har varit på att uppdatera bloggen! Tiden gick så fort i Paisley att det tyvärr kom på efterkälken.
Tannahill health center, där började vi varje dag med att planera dagen.
Första veckan vet ni om hur jag har haft det. Andra veckan började jag i hemsjukvården. Jag skulle börja på Tannahill health center precis i kanten av Ferguslile park eller Figgy park som de kallar det själva 🙂 Min handledare heter Alana Hunter och hon hade precis gjort klart sin vidareutbildning till distriktsjuksköterska. I Skottland finns det flera nivåer av att vara sjuksköterska än hur det är hemma i Sverige. Jag tänkte först beskriva lite kortfattat om sjuksköterskenivåerna och hur själva hemsjukvården fungerar innan jag går in på vad jag har gjort för något.
Tannahill health center, där började vi varje dag med att planera dagen.
Registered nurse – Grundutbildad sjuksköterska, har förskrivningsrätt på bandage, omläggningsmaterial, salvor, krämer m.m.
Staff nurse – Grundutbildad sjuksköterska men har oftast längre erfarenhet än registered nurse men jobben är samma.
District nurse – Vidareutbildad till distriksjuksköterska – men de har även förskrivningsrätt precis som doktorer så de kan skriva ut alla sorters mediciner, antibiotika och smärtstillande (opioider).
Certified Hospice and palliative nurse – Vidareutbildad sjuksköterska mot palliativ vård och hospicevård. Kräver 2 års arbetslivserfarenhet som sjuksköterska sedan ska du klara en examination innan du kan få examensbeviset.
Ambulanssjuksköterska, endast utbildade ambulanssjuksköterskor får jobba där, inga andra sjuksköterskor även fast man har gått olika akutsjukvårdsutbildningar så måste man ha den utbildningen, inga undantag.
Det är dom kategorierna som jag träffade på i hemsjukvården. Det finns ännu fler men det var lite av en djungel att förstå hur mycket extrautbildningar och extrakurser man var tvungen att gå för att vara kvalificerad till att få utföra vissa arbetsuppgifter. Många av dem har gått flera vidareutbildningar och kvalifikationskurser så de flesta var väldigt kunniga med stor specialistkompetens.
På promenad i Paisley men upptäckte efter 4 km att jag var på väg ut ur Paisley så fick vända. Denna vägen åkte vi dock mycket i hemsjukvården. Bakom ser man ett av lägenhetshusen, där hade vi patienter men vad förvånad man blev när man såg att folk rökte inne i ett tiovåningshus. Brandsäkerhetstänk lika med noll vissa gånger.
Hemsjukvården ingår i Skottlands offentliga sjukvårdssystem NHS, sjuksköterskorna får betalt av deras kommun (council) men kommunen får i sin tur pengar av regeringen som står för lönekostnaden. Hemsjukvården är precis som i Sverige uppdelad i olika zoner, hemma har vi kommunbaserad hemsjukvård, här finns det dock fler hemsjukvårdsteam än hemma inom samma område. Varje hemsjukvårdsteam eller avdelning har ett område som de ska täcka, varje sjuksköterska är bunden till en viss GP Surgery som man får sina remisser och patienter ifrån. GP Surgery motsvarar hälsocentraler i Sverige. Där jobbar doktorer och även en del sjuksköterskor samt läkarassistenter. Doktorerna går alltid i privatkläder med en vit rock och har alltid ett stetoskop hängandes runt halsen. Är det en kvinnlig doktor så har jag alltid sett dem med klackskor och kjol/klänning, männen går alltid med skjorta och slips. Det kan vara olika men det är så jag har sett det varje gång vi har åkt till the Surgery. Läkarna har sina egna kontor/ undersökningsrum och har ett visst antal patienter bundna till sig. Patienterna har samma läkare hela tiden och man träffar inte en massa olika utan det är alltid sin egen läkare man får träffa och de tar hand om alla slags sjukdomar. Är det problem med underlivet, huvudet, magproblem, psykiskt eller något fysiskt så går man med det till sin husläkare. Doktorerna gör även hembesök till dem som inte kan ta sig till mottagningen eller är för sjuka för att orka.
Det som förvånade mig mycket var att distriktsjuksköterskor kunde skriva ut läkemedel och alla sorters läkemedel precis som läkare. Det fanns heller inget kontrollsystem på opioidpreparat eller andra sorters starka mediciner som hemma i Sverige. Här kontrollräknar man inte och man för inte journal på starkt beroendeframkallande preparat överhuvudtaget.
Blev överraskad och firad på min 30-årsdag med tårta och sång av alla i mitt hemsjukvårdsteam. Supergulliga och trevliga kollegor!
Som sjuksköterska i hemsjukvården har du din egna bil och du har en sjuksköterskeväska med allt man kan tänka sig behöva vid ett hembesök. De har även ett förråd i bagagen med omläggningsmaterial, förkläden, katetrar allt som man kan behöva om patienten inte har tillräckligt med material hemma. Sjuksköterskor har som sagt förskrivningsrätt på omläggningsmaterial, katetrar och de skrivs som ett recept och sedan kommer materialet som patienten behöver antingen till apoteket så de kan hämta ut det själva eller så kommer det hem med bud till dem om de är oförmögna till att lämna hemmet. Allt som skrivs på recept är gratis för patienten så alla mediciner, omläggningsmaterial med mera är gratis. Sjuksköterskorna har även egna jobbtelefoner som används för att ringa patienter eller till kollegor med men inga patienter kan ringa dem utan det finns ett nummer som de kan ringa och lämna meddelande på som sjuksköterskorna sedan lyssnar av, skriver upp meddelandet, vem som tagit emot samtalet, klockslag och vidtagen åtgärd. Telefonsvararen lyssnas av flera gånger per dag och på bestämda tidpunkter. En surfplatta har de även med sig hela tiden där de är uppkopplade mot sitt system och kan registera besök och vidtagna åtgärder, omläggningar efter varje patientbesök, uppdatera vårdplanen och bocka av besöken. De kan också se hur många patienter som finns kvar så de kan hjälpas åt om någon blir klar fortare.
Vårdplan finns alltid och det är sjuksköterskan som skriver vårdplan och följer upp. När en patient inte längre är i behov av hemsjukvård så skrivs de ut ur systemet. Sjuksköterskorna har inga bestämda egna patienter utan alla hjälps åt inom samma område så det varierar vilka patienter man har. Det finns heller inga bestämda tider när man ska vara hos en patient, förutom diabetespatienterna förstås som behöver sitt insulin. Patienterna får hålla tillgodo med att man kommer någon gång under dagen. En särskild journalmapp finns alltid hos patienten, där finns villkoren för hemsjukvård uppskrivna och samtyckesdokument som patienten får skriva på. Vårdplan och eventuella medicinordinationer med tillhörande journalblad som ifylles och signeras efter varje gång.
Det är mycket som är annorlunda men samtidigt väldigt lika. Svårt att nästan beskriva i ord men sjuksköterskorna är otroligt duktiga och sliter, ofta hinner de knappt gå på toa eller ens äta lunch, en dag åt vi luch vid 15.00 alltså kl. 16.00 svensk tid. Då var man så hungrig så det nästan snurrade i huvudet. Det liknade mycket hemma men sen var jag i centrala Paisley och i bostadsområden där det var extra hög arbetsbelastning. Andra team kunde ha det mycket lugnare.
Huset och ingången till vårt kontor på eftermiddagen på Dykebar Hospital. Vi fick hålla oss tillgodo med sjukhusets gamla Psykiatriavdelning. En avdelning som var väldigt väldigt gammal. Fantasin kunde skena iväg ordenligt i den miljön, då det påminde mycket om skräckfilmer om psykiatri eller galna doktorer haha!
En av dessa trappuppgångar som var väldigt kalla och ruggiga med härlig hospitaliseringsmiljö 😛
På promenaden till Tannahill varje morgon så gick jag alltid över samma bro. Det syns inte så bra på bild men det var otroligt fint att se utsikten.
Det var del 1 och en liten översiktlig beskrivning av hur hemsjukvården i stort ser ut här i Skottland. Jag kommer säkert på ännu mer men i del 2 som kommer så kommer jag förklara mer om vad jag som student har fått göra här 🙂
Förra veckan flyttade jag (Linn) in till Maria här på UWS (University of the West of Scotland) campus i Paisley. Jag ska spendera 5 veckor här i hemsjukvården tillsammans med “the district nurses”.
Linn i skottska nationaldräkten:
Skottland är ett fint land och skottarna är hur trevliga som helst. De är hjälpsamma och glada och förklarar gärna när det är något man inte förstår. Mitt health center vi utgår ifrån ligger någon mil utanför centrum så jag måste ta bussen till praktikplatsen. Arbetstiderna här är 9-17 så det är helt okej ändå! Det är dock inte lätt att åka buss i detta landet och det är i princip omöjligt att förstå vad de medelålders busschaufförerna säger. Det står inte någonstans vart man är eller vad hållplatserna heter och de kör jättefort jämfört med i Sverige. Jag brukar säga till chauffören vart jag ska hoppa av så får han ropa till när vi är framme.
Entren till kontoret:
Trots att skottska vården inte skiljer sig så mycket från den svenska har några skillnader konstaterats:
Kommunbilar finns inte. Sjuksköterskorna kör runt till patienterna i sina egna privata bilar och får sedan bensinpengar i efterhand på lönen.
Arbetsgivaren har dock försett alla sjuksköterskor med en varsin surfplatta med internet, vilket gör att de dokumenterar i bilen efter varje besök. Jättebra! Surfplattan gör även att de ser vart kollegorna har besökt precis, och vilka de eventuellt är försenade med.
De har även fått en egen arbetsryggsäck fylld med diverse förnödenheter en sjuksköterska kan behöva i arbetet samt en arbetstelefon de får ta med hem.
De bestämmer redan dagen innan vem som ska åka till patienterna, så de behöver inte ses på kontoret innan de kör ut. De börjar arbeta direkt hemifrån och ringer till varandra för att kolla läget framåt lunchtid.
Motsvarigheten till undersköterskor här kallas för “carers”. De samarbetar inte med sjuksköterskorna över huvud taget. Om man har maximal hjälp från carers så har man besök 4 gånger om dagen. Om man behöver mer hjälp än det så får man ha anhöriga eller vänner som hjälper till.
All sjukvård, mediciner och hjälpmedel är helt gratis.
Förutom att prakticera har vi även hunnit med att anamma den skottska livsstilen lite, och turista. I helgen åkte vi bland annat på bussresa till St Andrews och Anstruther som The International Office på universitetet anordnade för utbytesstudenter.
Bussresegänget:
Slottsruin från 1100-talet i St andrews:
Klaustrofobiska flyktgångar under slottet:
Ruiner av mäktig katedral från 1200-talet med tillhörande läskig gammal kyrkogård:
Äta ute här är rätt billigt i förhållande till sverige! Skottsk frukost:
Vi åt även vad som skulle vara skottlands bästa fish ‘n chips i Anstruther. Men det var inte särskilt gott. Man fick ingen sås till. Resturangen:
Från Paisley där vi bor tar det bara en kvart med tåget in till Glasgow, Storbritanniens fjärde största stad. Arkitekturen både i Paisley och Glasgow är häftig. Det känns som att man går runt i en Harry Potter film. Moderna konstmuseet i Glasgow:
Det är kyrkor överallt. Verkligen överallt. Här är grannkyrkan, Paisley Memorial Church, där universitetsstudenterna har sin examenshögtid:
Det finns även en hel del pubar. Det kan hända att vi har besökt en eller två…
Vi har det bra helt enkelt! Trots att det oftast ösregnar.
När man läser till sjuksköterska på Linnéuniversitetet kan man göra en del av sin utbildning i ett annat land. De studenter som har valt att göra det delar med sig sina erfarenheter i den här bloggen.
Tannahill health center, där började vi varje dag med att planera dagen.
När man läser till sjuksköterska på Linnéuniversitetet kan man göra en del av sin utbildning i ett annat land. De studenter som har valt att göra det delar med sig sina erfarenheter i den här bloggen.