Rektorsbloggen

Jag invigde den 18 september en utställning om ”Konst som stör och berör” på Universitetsbiblioteket i Växjö – öppen för alla intresserade, kanske som en introduktion till de stora samlingar samtida konst som finns på universitetet. 

Varför har vi en sådan utställning på Linnéuniversitetet?

Alla former av kunskapssökande har en plats på ett universitet: teoretiska och textbaserade, empiriska och experimentella, erfarenhetsbaserade och konstnärliga. Här kan kunskaperna både förfinas och korsbefrukta varandra. 

Hur kan de föras samman, göras begripliga och bli tillgängliga för studerande, medarbetare och samhälle?

Ett för Linnéuniversitetet unikt bidrag till detta är den verksamhet som vi kallar för Det kulturella universitetet. Det är en bred ansats för att göra kulturella uttrycksformer mer centrala i kunskapsbildningen – för att stötta universitetets vision om att sätta kunskap i rörelse för en hållbar samhällsutveckling. 

Kunskapsbildning är centralt i vår vision och strategi. Det är ett verb som omsluter både forskning, utbildning och samspel med omvärlden. För att utnyttja dess fulla potential krävs det att alla våra sinnen och kapaciteter kan mobiliseras, också känsla, konst och kultur.

• Det sköna och lustfyllda såväl som det svåra behöver ta plats i våra liv.
• Komplexiteten i vår tids utmaningar kräver skicklig gestaltning. Fakta talar inte ensamt för sig självt. 
• Konsten ger fler sätt att gripa in i livet och bli karaktärsdanande. 
• Etiska frågor ges plats och ankring också för frågor som inte har enkla svar.
• Samtidigheter och motsägelsefullheter kan fångas på andra sätt konstnärligt.

Med dessa ambitioner och utgångspunkter är det inte konstigt om en del konstverk sätter känslorna i rörelse, kan upplevas som engagerande, men också obegripliga eller motbjudande.

Allt flera universitet tar efter detta både i byggandet av nya utbildningar. Högskolan i Jönköping var tidigt ute med läsecirklar för ekonomer, och Mittuniversitetet bygger ingenjörsutbildningar med denna inriktning. Handelshögskolan i Stockholm har med sin rektor Lars Strannegård blivit en synnerligen välplacerad förespråkare för att en utvecklande kultur inte bara är ett medel utan att mål för människor och samhällen att sträva mot (Kunskap som känns, 2021).

Jag har själv som historiker forskat på museer och monument – vad väljer människor att minnas och gestalta i det offentliga rummet? Vi gjorde en liten studie av Kronobergs län (Ett landskap minns sitt förflutna (2003)). De gemensamma ansträngningarna att resa minnesmärken är påfallande stora i modern tid, och inte på 1800-talet som kanske vi trodde. Det är inte heller nationell historia och kungar till häst som dominerar utan vardagens dramatik.

Ofta utvecklas mycket engagemang både för och emot inför etableringen – i konstrast mot en följande osynlighet. Men ibland ger nya sammanhang ny energi för debatten. 

Linné har inte bara varit en förebild utan satt under debatt med jämna mellanrum. Sedan decennier från genusvetenskapligt håll för sitt sexualsystem och dess konsekvenser. För några år sedan kritiserades den rasifierande potential i hans färgade varieteter av homo sapiens. Bredvid den kunskapskub som innehåller denna konstutställning här på Universitetsbiblioteket finns en utställning om mannen och fenomenet som givit namn åt Linnéuniversitetet. Den fördjupade diskussionen om förebilder och deras konsekvenser är ett universitets svar på den kritiska diskussionen: vi är en plats just för sådana fördjupande reflektioner.

I vår tid där samtidskonsten kan tyckas professionaliserad genom konstnärer och Statens konstråd som äger och väljer den konst som visas hos oss. Men konsten är också något som blir till när vi deltar – och där skiljer den sig inte från tidigare former. Vi är som åskådare också medskapare med vår likgiltighet eller våra perspektiv, engagemang för och emot.

Friedrich Nietzsches lilla men inflytelserika bok Om historiens nytta och skada. En otidsenlig betraktelse kan användas lite modifierad också för konst. Han argumenterar att för det mesta är historia till skada – för att den söver oss i föreställningen i att världen inte kan vara annorlunda. Men i tre former är den till nytta genom att involvera oss på ett individuellt plan (antikvariskt/konstnärligt bruk), göra oss upprymda till stordåd i förebildens efterföljd (eget skapande) – och kanske vanligare på en akademi genom upprört engagemang över missförhållanden som behöver rättas till!

Alla är välkomna till en utställning som manifesterar ett sätt för ett kulturellt universitet att verka på, den reflektion och den kunskapsbildning den bjuder in till.

/Peter Aronsson, rektor vid Linnéuniversitetet