Sjuksköterskestudenter utomlands

Mina förväntningar

Jag hade absolut inga förväntningar inför resan men av bilder som jag har sett från Afrika på TV, tidningar och böcker trodde jag att landet skulle vara omringat av öken, att det skulle vara mycket torka, mycket fattigdom, att gatorna skulle vara full av tiggare, tjuvar och jag var övertygad om att det skulle finnas en hel del farliga ormar och andra farliga djur, som man inte kunde undvika. Jag hade även föreställt mig att sjukhuset skulle ligga nära en djungel där man kunde få oväntat besök av apor, elefanter och andra vilda djur. Jag hade också föreställt mig att sjukhuset och gästhuset, som vi skulle bo på hade låg standard. Jag trodde att alla patienter skulle ligga på golvet och det kunde ligga lik bland andra patienter. På gästhuset trodde jag att toaletterna skulle bestå av ett hål på golvet och att sängarna skulle vara smutsiga. Jag trodde också att det bara skulle finnas häftiga häxdoktorer på sjukhuset. Maten på sjukhuset, som man hade fått höra mycket om innan från andra studenter, trodde jag skulle vara mycket enformig och skulle endast bestå av bönor, ris, bananer och vitt bröd. Jag var dock lite orolig över att maten inte skulle räcka så att vi ibland fick vara utan mat. Tanke på kommunikationssvårigheter som skulle uppstå så var jag övertygad om att det skulle bli svårt att få kontakt med både studenterna och personalen på sjukhuset.

Så här blev det

Resan blev helt annorlunda än vad jag hade föreställt mig och många gånger mycket bättre. För det första hade vi en otrolig bra sammanhållning och vi var tre tjejer från klassen. Vi började vår resa med semester på en ö utanför Tanzania som heter Zanzibar. Det var definitivt inte bara en sandstrand med mörk blå hav och jag kan inte ens med ord beskriva den otroligt vackra turkost färgade havet med de enorma stora vita stränder, som kunde bli kilometervis långa vid ebb. Den otroligt mäktiga soluppgången och solnedgången som vi fick uppleva varje dag var helt magiskt. Vi stannade först några dagar i Stonetown på ett vandrarhem, på västra delen av ön och sedan förflyttade vi oss till södra delen av ön, Kizimkazi. Sista nätterna spenderade vi på Pajje, östra delen. För att vi inte skulle bli rastlösa och uttråkad av att bara sola och bada så försökte vi att göra lite utflykter och göra andra aktiviteter. Vi var väldigt nöjda med hotellen som vi bodde på och på grund av lågsäsongen så kunde man hitta väldigt fina hotell till ett bra pris. Jag rekommenderar varmt att åka till Afrika under regn perioden, då det är väldigt behagligt klimat med lite regn.

Sjukhuset

Jag blev väldigt överraskad av att standarden på både sjukhuset och gästhuset som vi bodde på var högre än jag trodde. Nkinga Mission Hospital, såg inte alls ut som jag hade trott att det skulle göra. Självklart var det en stor skillnad jämfört med Sverige och ingen behövde i alla fall sova på golvet utan varje patient hade en säng och ett nattduksbord. På sjukhuset fanns det en kirurgi, medicin, pediatrik och förlossningsavdelning. Utöver detta så fanns det en mödravårdcentral, HIV- mottagning (CTC), tre operationssalar, öppenvårdsmottagning (OPD), ögonmottagning, apotek, röntgen, tandläkarmottagning, laboratorium och även ett litet bårhus. Det fanns mobila team som åkte till slumområden för att göra undersökningar på gravida kvinnor, vaccinera, väga och mäta barnen. Dagen på sjukhuset började man med morgonbön och rond tillsammans med sjuksköterskorna, läkare och andra studenter. Det gäller verkligen att man vågar stå på sig och fråga, ibland flera gånger om man inte förstår. Det kan vara svårt att förstå ibland när de pratar engelska. Jag upplevde att studenterna, framförallt killarna, vågade komma fram och ville ta hand om oss, än tjejerna. Ibland hände det att personalen och även studenterna (afrikanska), tvingade oss att göra mera arbetsuppgifter än vad vi hade kunskap om, vilket kunde förekomma oftast i förlossningsavdelning, då de bland annat tyckte att vi skulle försöka förlösa mammorna själva. Vill man inte vaccinera, sätta kateter eller andra arbetsuppgifter, så gällde det att säga ifrån. Jag har lärt mig otroligt mycket genom att bara titta och reflektera över deras förhållningssätt i arbetet. Jag upplevde också svårigheten med att kunna dela med mig av mina kliniska erfarenheter från Sverige. Det finns så mycket man kan berätta om deras hygienrutiner, sätt att handha läkemedel och medicinisk utrustning, för att det skiljer sig verkligen enormt från det vi har fått lära oss under vår utbildning. Många kollade snett och skrattade åt oss för att vi använde handsprit, handskar och plastförkläden.

Jag tyckte att det var bra att vi var två eller flera svenska studenter som kunde vara på en avdelning, i alla fall från början av VFU perioden. Detta på grund av att man fick vara med om ganska hemska saker och därför kändes det alltid skönt att vara två om saken som kunde dela upplevelsen, tankar och erfarenheten. Det uppstod som sagt en hel del kulturkrockar mellan oss och vårdpersonalen. Trots att personalen hade en god arbetsstämning så kunde de vara hur nonchalanta, elaka och oprofessionella som helst mot patienter och anhöriga. Jag upplevde att både personalen och studenterna många gånger saknade empati och respekt. De starkaste minnena som jag har blivit mest berörd utav är från förlossningsavdelningen, där bland annat aga mot gravida kvinnorna förekom. Detta var fruktansvärt svårt att både att se och acceptera, och många gånger kände jag mig så fruktansvärt otillräcklig som inte verken hade kunskapen eller kunde kommunicera med patienterna. Jag blev också frustrerad, berörd, arg och ledsen när patienter blev nedtryckta och fick stå ut med mycket onödigt lidande. Något som jag också la märke till på alla avdelningar, förutom på pediatrikavdelningen, var att ju mer patienter skrek, desto illa och/eller mindre brydde sig personalen och studenterna om dem.

Boendet

Gästhusen som vi och andra besökare till sjukhuset och skolan bodde på såg inte heller ut som jag hade föreställt mig att det skulle göra. När vi kom till Nkinga så var vi cirka 23 stycken svenskar, så vi fick knappt plats på något av tre gästhusen. Från början delade vi gästrummet med tre sofiahemsstudenter och två tandhygienister. Efter två veckor blev vi dock ensamma på vårt gästhus när alla åkte hem. Det var både roligt och spännande och träffa andra svenska studenter. På varje gästhus fanns det en husa och städerska som lagade lunch, städade, tvättade och strök våra kläder. Frukost och kvällsmat, om det inte fanns rester, fick vi laga själva. Maten som vår husa lagade var långt ifrån enformig eftersom hon lagade både svenskt och Tanzaniskt mat, allt hon lagade var så otroligt gott. Dessutom behövde vi aldrig gå och vara hungriga. Det fanns allt mat, nybakta bullar, bröd och sockerkaka i kylskåpet. Allt var väldigt rent, hygieniskt och fint på gästhuset. Toaletten som jag trodde skulle bestå av ett hål i golvet, såg precis ut som en vanlig toalett hemma i Sverige och det fanns även duschar. Hade man tur så fanns det vatten i kranen om det hade regnat i ett par dagar. För mig fungerade duschen dock bara en gång. Trots att det var regnperiod i Afrika så regnade det inte som det brukar göra under en regnperiod. Ibland fick man passa på att duscha ut i regnet när det regnade och för övrigt fanns det vattenbaljor som vi kunde använda.

Varken sjukhuset eller gästhuset låg i djungeln och under hela vistelsen på sjukhuset och resan, såg vi endast en liten orm och massor med snälla och fina ödlor. Inga apor, elefanter eller andra vilda djur fanns det i närheten. Jag som trodde att Nkinga och de flesta områden i Tanzania, skulle vara omringad av öken och torka, blev väldigt förvånad över de gröna majs-, ris och solrosfälten samt det otroligt vackra landskapet. Trots dessa misärer som fanns i landet, fattigdom och sjukdom, så var detta inget som de gav uttryck för. Människorna i Tanzania är så otroligt glada, sociala och underbara. Det förekom någon enstaka gång att barnen tiggde på gatorna men det var inte alls lika jobbigt som jag hade förställt mig. Något som ingen av oss hade förväntat sig innan vi åkte till Afrika, var att vi skulle få träffa så många fantastiska och underbara människor. Vi trodde inte heller att vi skulle få så många otroligt fina vänner och kontakter som vi fick och framförallt att man skulle sakna dem när vi kom hem. Vart vi än var i landet så kände vi oss otroligt välkomna och vi träffade också alltid någon trevlig person som vi blev vän med. Det var otroligt jobbigt och sorgligt att lämna de. Något som krävde mycket energi, tålamod och som var riktigt svårt i början var att mota alla dessa försäljare men detta blev man bra på att hantera senare. Att människor som skrek efter oss och hejade på oss, hela tiden på gatorna kändes också väldigt jobbigt i början men när vi väl kunde de viktiga hälsningsfraserna tyckte vi att det var väldigt roligt med folk som hälsade. Det slutade med att vi också blev ”översociala” och hälsade på alla som vi mötte.

Till de som vill åka

Det är svårt att skriva ner allt som man har fått uppleva under de sex veckorna. Jag tror att man måste åka dit själv för att upptäcka kulturen, det vackra landskapet, människorna och Tanzania. Detta är dock ett ypperligt tillfälle att passa på att tömma garderoben med kläder och andra saker som man inte använder längre. De är otroligt tacksamma och allt uppskattas. Något som är väldigt uppskattat hos barnen på sjukhuset är ballonger, kritor och memory. Glöm absolut inte att ta med ett par skyddsglasögon. Under vår vistelse på sjukhuset förekom det ibland att några av personalen fick blodstänk på sig i ögonen bland annat då under operation. Ta även med tillräckligt med handskar, förkläden och handsprit, så att ni i alla fall har en flaska var, för att det går åt. Andra saker som ficklampor, solskyddsfaktor, (även om man har en mörk hy eller bra pigment) och linfrö kan vara bra att ta med sig.

Slutligen

”It said that once Africa is in your blood, you will always return there”, Winks, Q. (2011).

Nu när jag sett en del av landet så vill jag åka tillbaka igen. Det finns fortfarande mycket att upptäcka och göra som utbildad sjuksköterska. Trots att resan kostade en hel del så var den värd varje krona och om jag fick en ny chans att åka dit så skulle jag utan tvekan ta chansen. Detta är en resa som har påverkat mig på många sätt, både som person och i min framtida yrkesroll som sjuksköterska. En resa som jag kommer bär med mig resten av mitt liv!

Dinusha Kahapolaarachchi