Medicinska kliniker – grund i den Sydafrikanska sjukvården

17:58 by sjukskoterskor

Tisdagen spenderade vi med att få besöka 3 olika kliniker för att lära oss mer om hur sjukvården i Sydafrika fungerar. Vi har nu förstått att vårdkedjan oftast börjar här då patienterna har nära till sina kliniker i byarna. Behövs mer vård får de en remiss till sjukhuset, precis som i Sverige. Skillnaden är att klinikerna har öppet dygnet runt med sjuksköterskor som sover i närliggande hus. Kommer de in ett akutfall eller t.ex. en förlossning kan de alltså ta emot dessa även på natten. Annars öppnar de vanligtvis vid 7.00 och från det är det full fart fram till 18.00. En klinik vi besökte hade endast den dagen haft 134 besökare och då var klockan endast 13.00. Det finns ingen som har en bokad tid utan man går dit när man vill och får hjälp när tid finns. De börjar med att man får registrera sig vid den stora grinden in till klinikområdet, alla inhängande med betong staket och taggtråd. Därefter får man slå sig ner i ett stort väntrum. När det är din tur blir du inskriven och längd samt vikt tas. Sen behöver du få ut din journal och ta vitala parametrar så som blodtryck, puls, blodsocker m.m. Var något av detta väldigt avvikande skrevs remiss till sjukhus. Därför är det nu ännu ett väntrum till detta. Efter att pappersjournalen blivit uthämtad, alla vitala parametrar tagna så är det dags för nästa väntrum i väntan på att få träffa en distrikstsköterska. De flesta klinikerna var antingen helt utan läkare eller så kom hen endast 1 gång i veckan. När man var färdig var man tvungen att lämna tillbaka sin journal så fördes det statistik på hela besöket.

Alla klinikerna hade även egna socialarbetare. På den första kliniken fick vi chans att intervjua dem lite närmre om deras arbete. De berätta om vad de mesta dels ägnad sig åt så som familjerådgivning, forsterhemsplaceringar, parterapi, barn som blev misshandlade eller försummad, psykiskt sjuka samt personer med missbruk. De berätta även att illegal immigration var ett stort problem speciellt med barn från Zimbabwe. Bland annat lyfte de fram svårigheterna de har med att jobba med alla dessa människor med olika bakgrund, olika problem men att dem har samma utbildning och ska behandla och bemöta dem likvärdigt. Lika så hade de väldigt dåliga förutsättningar t.ex. hade de enbart sina egna mobiltelefoner att tillgång vilket gjorde att även klienterna hade deras mobilnummer och kunde ringa när som helst om vad som helst.

Vi fick även träffa de som jobbade inom hemsjukvården vilka kunde liknas med vårdbiträden i Sverige. De gick en speciell utbildning i just hemsjukvård som innefattade mer basala saker så som personlig hygien, matning m.m. Däremot hade de ingen utbildning gällande några läkemedel, diagnoser eller ens hjärtlungräddning. De fick promenera till sina brukare runt om i byn och det vanligaste diagnoserna de hade var högt blodtryck, diabetes och restsymtom från Stroke. Lika så patienter som kanske inte dykt upp på sina återbesök gick de hem till för att kontroller hur allt stod till.

Gällande akut fallen klinikerna fick in var det likvärdigt, de var astmaattacker, de som hade svimmat, de som blivit misshandlade eller knivstuckna(framförallt fredag och lördag berätta dem), de som blivit bitna av hundar eller andra djur. Sen hade de även de “mindre” akuta men som ändå klassades som akuta i och med att symtomen uppkommit samma dag. Dessa var huvudvärk, hosta, kräkningar och diarré. De flesta åtgärderna och behandlingarna var likvärdiga men vi noterade på alla ställen att de bästa man kunde få som smärtlindring var just paracetamol eller Ibuprofen i och med att inga läkare fanns på plats. Dropp kunde dock sätta och lika så syrgas. På en av klinikerna frågade vi däremot på vilka indikationer de gjorde vissa åtgärder om de använda någon typ av protokoll eller policy som de gick efter. Svaret var att de visste när de skulle ge dropp och ge syrgas, de behövde inga siffror för det.. Brutna ben spjälkande de med kartonger och lite bandage innan de fick remiss och ambulanstransport. Vi har även lärt oss att det är olika ambulanser som t.ex. de för generella sjukdoms fall och de för enbart förlossningar. Om ambulansen kommer samma dag beror på var den befinner sig när de larmar. Hinner dessutom någon privat person ringa innan kommer de ha förtur till ambulans eftersom patienten på en klinik ändå är “under vård”. Vi fick även förklarat för oss att de använder sig av ett överrapporterings protokoll, inte som SBAR i Sverige utan SOAP som är mer internationellt. Det står för subjektiv data, objektiv data, assesment(alltså bedömning) och plan.

HIV och tuberkulos har vi lärt oss är otroligt vanligt och därför screenas alla patienterna för HIV så fort de kommer till någon av klinikerna om de ej blivit screenade innan. Lika så är malaria väldigt vanligt, vilket har oroat oss en del eftersom vi fick besked från Sverige att detta var ett område med låg risk för allvarliga malaria infektioner. Förhoppningsvis räddar myggstiften oss något och vårt svenska blod kanske inte är lika gott. Vi fick i alla fall en ordentlig genomgång av symtomen så som huvudvärk, kräkningar, feber, yrsel och diarré så vi håller tummarna att vi inte ser något av detta hos oss själva kommande dagar.

 

Comments are closed.