Sjuksköterskestudenter utomlands

Herre vi vet inte var vi ska börja… Ni kan numera kalla oss för professionella “välkommen till världen lilla bebis” sjuksköterskor. Igår spenderade vi dagen på BB och förlossningen. Dagen började med att vi fick gå runt och se när de undersökte alla mammor som snart var redo för att föda. Några av mammorna hade sina respektive med sig (detta är inte självklart här i Kina). Ute i väntrummet väntade större delar av släkten till familjen på att bebisen skulle födas och även i vissa fall satt mannen här ute och väntade.

Inte ens under förlossningen har man rätt till enkelsal här i Kina. Vi blev ganska chockade när vi kom in i förlossningsrummet och såg att det var plats för fyra mammor att föda samtidigt i samma rum. Det fanns inga gardiner eller någonting som kunde skilja av mellan patienterna. När vi kom in i rummet var det en mamma som låg och ammande sin lilla nyfödda bebis, samtidigt som mamman mittemot hade en kraftig blödning som doktorerna försökte få stopp på. De talade om för oss att det fanns privata rum, vilket gjorde att vi blev lite lättade. Det visade sig sedan att privat för oss inte betyder samma sak som för kineserna. Det enda som gjorde det mer privat i detta rum var att det fanns gardiner mellan sängarna. Om vi förstod det hela rätt så fick papporna närvara om det fanns plats i rummet och om mamman ville att han skulle vara där. Då ingen mamma var redo för att föda just då när vi var där så fick vi gå in en runda på BB och hälsa på mammorna och deras bebisar. På BB stannade man ungefär en dag om allt fungerade som det skulle. Här fick vi se när en barnmorska visade en nybliven mamma hur man ammade.

Eftersom ingen mamma ännu var redo att föda gjorde vår dag en helomvändning och vi hämnade på endoskopienheten. Vi bespara er alla detaljer men vi fick så båda gastro- och endoskopi. För er som inte är bekanta med dessa ord innebär det att man går ner med en kamera via munnen eller stjärten för att titta på insidan (matstrupe, magsäck och tarmarna). Det som vi blev mest gripna av var att efter patienten genomgått en gastroskopiundersökning (via munnen) så lämnade all personal patienten medans den låg kvar i fosterställning på bristen och klöktes. Ingen brydde sig om patienten… Tillslut kom anhöriga och hjälpte patienten över till en annan säng och körde iväg till avdelningen. Här ringde plötsligt telefonen och vi fick rusa iväg för att hinna till ett kejsarsnitt. Kejsarsnittet genomfördes p.g.a. Att mammans bäcken var för trångt för att bebisen skulle kunna komma ut. I rummet hade mamman ingen anhörig med sig och inte heller här var det någon från sjukvårdspersonalen som brydde sig om patienten. Vi såg skräcken i hennes ögon, tillslut kunde vi inte bara se på längre. Det slutade med att vi turades om att hålla henne i handen och stryka henne över pannan. Under kejsarsnittet hittade man en cysta på äggstocken. Inte ens detta blev patienten informerad om. Hon var vaken hela tiden och hörde allt de pratade om, men ingen pratade direkt till henne. Något annat vi reagerade på var att alla i operationsrummet hade sina mobiler på med ljud, det plingade ständigt i allas telefoner. Vid ett tillfälle lämnade anestesipersonalen rummet och ingen övervakande patienten. Trots detta gick allt bra för mamman och bebisen. Därefter tog vi löpet upp till avdelningen där det äntligen var dags för en av mammorna att föda. Ungefär 40 minuter tog det innan ytterligare en liten kines fick se dagens ljus. Pappan missade dessvärre sin dotters entré då sjuksköterskan tyckte det var viktigare att han fick på sig handskar så han skulle kunna klippa navelsträngen. Direkt efter förlossningen tog sjuksköterskan barnet och tvättade samt vägde och mätte. Därefter rullade pappan iväg med barnet ut till den väntande släkten. Först därefter fick mamman se sitt barn för första gången. Att lägga barnet direkt på bröst som vi gör hemma verkar de inte prioritera här. Även denna förlossningen gick bra. Trots en lång dag (vi gick hem 18,30) var vi så nöjda med dagen. Det blir svårt att toppa denna upplevelsen…

Idag har vi varit på en strokeavdelning. Vi har fått lära oss hur man sondmatar patienterna, sköter micro-pumpar, tar EKG, blanda läkemedel (alla patienter får sjukt många infusioner, de verkar inte så glada i tabletter här i Kina) och hur sjukgymnasterna jobbar med patienterna. Vården var lik den vi har hemma i Sverige. Det var skönt att se att de förebyggde trycksår och använde kontrakturprofylax (motverka stela leder och muskler).

Nu har mer än halva tiden här borta i Kina gått… Snart är vi hemma igen. Imorgon väntar en ny spännande dag på sjukhuset.

Tack och hej!
Hilda och Martina