Sjuksköterskestudenter utomlands

På torsdagen förra veckan fick vi besöka Tshilidzini Hospital som är det sjukhus dit alla de mindre sjukhusen remitterar till. Här fick vi möjligheten att besöka deras intensivvårdsavdelning som var den första avdelningen som liknade dem hemma i Sverige. Vid vårt besök var det tre patienter inlagda och som max kunde de ha 5 patienter varav en isolerad. De höll dessutom precis på att iordningställa ett extra rum med plats för patienter som är i behov av fortsatt vård av högre grad men ej intensivvård. Detta för att de upptäckt att patienter de skicka tillbaka till vårdavdelningarna oftast blev mycket sämre och avled alternativt kom tillbaka till dem strax efter. En av patienterna var bältad då denne varit “out of Control” när hen vakna upp ur sin koma. De flesta var i behov av ventilator eller hade varit det. De hade en läkare som kom en gång om dagen och lika så fysioterapeut som kom och tränade dem i så väl andning som kroppsligt. De hade fördelen att ha sin egen maskin för att kunna analysera blodgas(eventuella elektrolytrubbningar, pH-värde etc. som kan ses i blodet). Om de upptäckte att något inte stod rätt till med patienten t.ex. att det inte runnit något kiss i katetern eller att några av de vitala parametrarna var utanför det normala hade de som rutin att alltid försöka reda ut det själva först. Försöka hitta orsaken och hur det kan ordna det t.ex. ett sjunkande blodtryck skulle de därför ge en infusion och “Watch and see”. Skulle de däremot inte blivit bättre efter en timme skulle de då kontakta läkaren. Ännu en skillnad från Sverige var att det tyvärr bara kunde sätta PVK(perifer venkateter) trots att många av dem snarare hade behövt en central infart då de har så mycket läkemedel, prover som ska tas med mera. Anledning var för att CVKerna(centrala venkateter) var slut. Lika så vårdhandbokens rutiner för PVK var inget de anammat, här satt PVKn så länge den behövdes och togs bara bort om området inte såg fint ut. Här hade de och visste det om blododlingar och var något de använde vid infektioner. Dock behövde dessa skickas till Stade Polokwane och därför kom inte svaret fören efter en vecka.

Vår dag fortsatte sedan på deras akutmottagning som blev något helt utöver vad vi fått vara med om tidigare. Nu satte verkligen observationen av akutsjukvård in. Det fanns 4 sängar och 2 st av dem var mer anpassade efter barn men användes även för vuxna. Här blev de inte längre bara att vi fick en liten rundvandring och observera utan vi blev istället omhändertagna av de snälla sjuksköterskorna på plats och fick vara med och så väl observera men även assistera med patienterna. Vår första patient var en 3 månader gammal bebis som kom in för att hon haft hosta och blivit tröttare. Det upptäcktes att hon var otroligt undernärd och när vitala parametrar skulle tas upptäcktes att allt inte stod rätt till. Hennes syresättning var så låg som 54% (detta ska för en frisk person vara mellan 95-100%) stundtals och hennes puls steg över 200 slag/minut vilket för barn under 3 år ska vara 80-130 slag/minut. Eftersom flickan var så liten var inte riktigt saker och ting anpassade efter henne men till slut fick hon på sig en syrgas mask och med 5 liter syre syresatte hon sig till slut 93%. Då upptäcktes däremot att hon hade en temp på 42 grader, alltså en ordentlig infektion på gång. Till slut anlände 2 läkare som försökte få in en liten infart(för er sjuksköterskor var dock de minsta infarterna gula, alltså rätt stora för en 3 månaders bebis). Efter flertal försök fick de äntligen in en infart så de kunde ge henne vätska och antibiotika. Hon fick även paracetamol som “syrup” vilket är väldigt vanligt att man ger alltså inte tablettform. Efter ungefär en timmes arbete var hon mer stabil och förflyttades sedan till avdelningen för förtidigt födda.

Vår dag fortsatte med en kvinna som kommit in med begynnande sepsis. Hon hade genomgått kejsarsnitt bara 3 dagar tidigare och såret hade nu börjat vätska sig, lukta illa och patienten var väldigt medtagen. I journalen hade det även skrivit med “patient is dumb and deaf” vad nu dum hade med saken att göra. Att hon däremot var döv var självklart relevant då hela omhändertagandet blev försvårat, eller egentligen detsamma som för oss med de andra patienterna då många inte pratade engelska. Det gick dock att få fram att hon hade otroligt ont samt avvikande parametrar, alltså ytterligare tecken på sepsis. Vi fick här äran att vara dem som “screenade” patienten vilket innebär skriva in och triagera/bedömma henne, självklart med lite handledning. Det funka nämligen så att patienter som kom med ambulans omhändertogs på plats där en kort anamnes/bakgrund togs och därefter vitala parametrar. Därefter lämnades infon över till läkaren som beslutade hur man skulle gå vidare. I detta fall skulle hon få smärtstillande, blodprover skulle tas, ett dropp skulle kopplas, febernedsättande och därefter inläggning. Detta fick vi äran att göra,eller till viss del. Att ta blodprover här gjordes nämligen antingen genom att man satte en PVK och därefter skruvade av korken på provrören och lät blodet rinna ner i, alternativt tog man en hel spruta med nål(grön grov nål..) och aspirerade ut de blod man behövde. Inga alternativ vi kände oss super bekväma med men till slut lärde vi oss även att ta med PVK och skruva av korkarna, tur vi var två så vi kunde hjälpas åt. Att det blev ett smärre blodbad är sånt som får ingå. Därför fick vi fortsätta på nästa patient där det lika så skulle tas blodprover, hängas dropp och ges läkemedel, men med en svårstucken patient fick vi till slut be läkaren om hjälp. Allt journalfördes på papper och med svart penna, vilket gjorde att vi fick göra om mycket när vi använt en vanlig bläckpenna. Mycket lär man sig!

Vi insåg i alla fall att äntligen fick vi göra det vi längtat efter och kom hit för, därför bestämdes det att vi skulle komma tillbaka på fredagen för ännu en spännande och lärorik dag och det blev det minsann…