Sjuksköterskestudenter utomlands

Ni hao! (Hej!)

I söndags kom vi äntligen, efter en två dygn lång resa, fram till Fuzhou. Resan gick fint, trots tio timmars väntan i Frankfurt (skipbo och öl räddade oss). Redan på Fuzhous flygplats stötte vi på vad som skulle komma att bli vårt största hinder: språket. Efter några smått kaotiska minuter hamnade vi på en buss som tog oss till vårt område. Vi blev väldigt glada och lättade när Terry, vår kontaktperson, stod och väntade på oss (hade inte fått tag i henne och väntade oss att hamna mitt ute i ingenstans utan hjälp). Efter det blev vi visade till vår lägenhet. En stor trea, nära stadens huvudgata. Blev glada när vi såg att vi hade egna rum och stora sängar. Mindre glada när vi skulle lägga oss och upptäckte att sängen saknar madrass. Eller har madrass, gjord av trä. Efter första natten sover vi alla tre som packade sillar i den skönaste sängen. Rätt bra, för det är kallt om natten. Förutom planksängar är lägenheten helt okej, efter lite städning.

Igår (måndag) mötte vi upp Terry för att fixa ett kinesiskt simkort. Något som i Sverige skulle ha tagit cirka en minut tog här cirka en timme. Det är lite så det går till här verkar det som. Det går inte så snabbt (vilket passar en viss person i sällskapet…). Efter detta gick vi till ett stort supermarket och handlade. När vi berättade för Terry att vi hade tänkt att laga egen mat på kvällarna blev hon chockad: ”Vet ni hur man kokar ris!?”. När vi senare upptäckte hur billigt det är att äta ute (det billigaste målet vi har ätit hittills kostade tio kronor) förstod vi.

När klockan blev halv tre gick vi till sjukhuset (Fujian medical hospital) som ligger bara fem minuter från lägenheten. Dagen började med introduktion. Vi blev bjudna på kinesiskt te, och kinesiska äpplen som två personer sprang in med under tiden. Fick även våra (några storlekar för stora) vita rockar som vi kommer att bo i de kommande veckorna. Introduktionen gavs på en mycket knagglig engelska där siffror och mycket annat blev fel (vilket blev lite komiskt pga. att vi kunde se powerpointen samtidigt). Stackaren som höll i introduktionen blev rättad av en äldre dam och stämningen blev lite konstig. Men det fina är att alla verkligen försöker och vill prata med oss, även om det blir lite tokigt ibland. Vi känner oss väldigt välkomna och uppskattade (alla säger att de tycker att vi är söta också, vilket är upplyftande då vi än så länge gått runt i vindjacka och vit rock).

Efter introduktionen gick vi upp till lungavdelningen, där vi ska vara denna vecka. Där fick vi träffa vår handledare, Ji Xiaoyan. Väldens snällaste och mest omtänksamma människa. Hon har gett oss mat och berättade idag att hon hade legat och tänkt på oss klockan tre i natt, hur hon kunde förbättra sin engelska och göra det så bra för oss som möjligt. Trots språkbarriärer fungerar det bra, även om allt tar lite extra tid. Översättningsappen går varm (likaså kroppsspråket).

Idag började vi klockan halv nio och har under hela dagen haft ”sjukdomslära” och diskuterat de vanligaste sjukdomarna på avdelningen. Under lektionen ringde Ji Xiaoyan och beställde ”milk tea”. Gott tänkte vi, började surpla och upptäckte att muggen inte bara innehöll te utan även ”pudding” (slajm) och jordnötter. Lite läskigt, men gott! Vi har under dagarna också pratat mycket om likheter och skillnader mellan Kina och Sverige. Vi märkte redan vid sjukhusets entré igår att skillnaderna är stora. Det doftar inte rent och ”sjukhus” som i Sverige, utan andra dofter som kanske inte är så inbjudande. Och alla människor. Det går snabbare att ta trapporna (sju våningar upp) än att stå och vänta på en hiss. Hygienen är alltså något som skiljer sig mycket från Sverige. Vi fick igår lära oss att ”det är viktigt att tvätta händerna innan och efter arbetspasset”. Handskar har vi knappt sett skymten av, och handsprit tycks ”torka ut händerna” och verkar inte användas särskilt mycket. Läkemedel blandas utan handskar och vill en gå på toaletten under arbetspasset ligger den mitt i kontorets kärna. Ett hål i marken och inget toalettpapper eller sprit. Bara tvål. Något vi också tänkt en del på är att vissa delar på sjukhuset är så outvecklade, och andra väldigt i framkant. Detta blev tydligt idag när vår handledare skulle visa oss patientrummen. Patienterna ligger i sina vanliga kläder, har många anhöriga hos sig som tar med sig mat som äts i både rum och i korridor. Detta tillsammans med den tidigare nämnda bristfälliga hygienen gjorde oss förvånade när vi fick se hur sjuksköterskorna kan läsa av patientens identitet och läkemedelslista: genom en modern telefon som kan läsa av QR-koder.

Vi kände redan efter första kvällen att vi hade mycket att berätta, och känner att det trots det långa inlägget finns mycket kvar. Det får bli nästa gång. Nu har vaktmästaren varit här. Igen. Första gången var det duschmunstycket som flög av, och idag var det toaletten som inte ville spola. Det går bra för oss! Nu blir det film i trippelsäng.

Xiexie och Ni hao! (Tack och Hej!) // Elin, Emma och Frida