Vår tid i Skottland börjar närma sig sitt slut, om mindre än en vecka beger vi oss tillbaka till Sverige. Redford Nursing home ville vara säkra på att tacka mig ordentligt så när vi stod i allrummet där de boende är så slet personalen åt sig de boendes filtar och band dem runt sin midja som kiltar, satte på nationalsången skrälande högt, dansade och sjöng. De boende och jag skrattade till tårar och försökte förgäves klappa takten! Själv så blev jag en skotsk frau som de fnissade så gott åt med orange hår och en korg i famnen med alkohol och godsaker 😀
Jag är så oerhört tacksam över att fått denna chansen att utvecklas inom mitt blivande yrke som sjuksköterska genom att stå i operationssalen och diskutera anatomi medan de lyfter och visar organen och även stå i läkemedelsrummet på ett äldreboende med knappt inga resurser alls men du lär dig att använda det du har. I Sverige upplever jag ibland att vi måste ha allt i sjukvården, allt omläggningsmaterial som finns, alla apparaturer osv osv. Detta är en bra kontrast att sluta stirra mig blind på det jag tror att jag måste ha för att lösa en uppgift och istället se vilka resurser jag faktiskt har. Denna veckan har jag dessutom varit iväg, igen och sett på fotbollslegender med halva pensionärsstyrkan. Så fint att se de gamla bli unga igen! Jag ger mitt absoluta bästa betyg till båda praktikplatserna, för en vård som är uppbyggd på både kompetens men även med så väldigt mycket hjärta. Här i Ayr är patienterna människor, inte diagnoser och sjukdomar.
Idag övergav Fanny mig för att träffa familjen i Edinburgh så jag har roat mig med att klättra i berg och promenerat mil efter mil längs med havet efter praktiken. (Lugn lärare, jag har såklart pluggat också nu ikväll!)
Jag (Marina) har lämnat över operationssalarna till Fanny och Fanny har vänligen lämnat över äldreboendet till mig de sista veckorna här i Skottland.
Vi flög hit helgen innan vi skulle börja på måndagen för att VFU-ansvariga sa att det vore bra om vi kunde bekanta oss med området osv innan praktiken startar, vilket vi också tyckte. Första praktikdagen på måndagen så träffar vi VFU-ansvariga (superfantastiskaChris) på universitetet här i Skottland. Han hälsar oss välkomna och berättar att vårdboendet har ställt in. Av den enkla anledningen fick jag vara på operationsavdelning första halva tiden och Fanny på ett vårdboende för att sedan byta nu i halvlek. Vi är mer nöjda med fördelningen av praktikplatserna än vår kursansvarig hemma i Sverige 😉
Om man vill bekanta sig med vägen till sjukhuset så kan jag (Marina den rastlösa) varmt rekommendera att ta en härlig löptur och njuta av den fantastiska omgivningen!
Min (Marina) första tid på Redford Nursing home:
Först och främst så måste jag ge både personal och boende en stor eloge för att vara väldigt vänliga. De har bra studentkultur med avsikt att lära mig och ger mig många bra tips till mitt framtida yrke som sjuksköterska. Men.. Min första egna medicinutdelning var allt annat än optimal. Tänk er ett liiiitet rum med alldeles för mycket saker överallt, två pärmar fulla med papper på diverse mediciner som de ska ha fast inte ska ha fast ska ha, ibland och på engelska också såklart. Jag som ny måste ju gå igenom alla(!!) dessa papper för att inte missa något men sjuksköterskan försäkrar mig om att när man är van så tittar man knappt inte ens på listan. Inte jättebra tröst tänker jag. I alla fall. Där står jag. Och min handledare som 1. Pratar i walkie-talkie jääättehögt med gud vet vem. 2. Väldigt många har ett plötsligt behov av att komma in i detta lilla lilla rum och börja skratta och tjoa om semestrar, illaluktande avföring och annat annars väldigt spännande men inte just i min medicinutdelning. 3. Konstanta frågan var ”Är du klar? Du är ju snabb – men stressa inte!” –Jag var ungefär så stressad jag kunde bli vid det laget, inte för just medicinerna utan för att göra fel. Jag försökte hinta några gånger om att ops här är det väldigt svårt att tänka… men nix ingen respons. Så jag stod där och bläddrade och bestämde mig för att ta min tid oavsett, tror till och med att jag stampade med foten som en femåring för att verkligen känna mig bestämd. Mitt under kaoset så kom jag dessutom på mig själv att räkna på både engelska och svenska vilket jag såhär i efterhand inser var jättedåligt för tidsperspektivet 😉 Viktigare är att personalen verkligen ser till de boendes livsvärld och lägger stor vikt vid personcentrerad vård och uppdaterar de boendes pärmar kontinuerligt för att alla ska kunna gå in och läsa vad de har jobbat med i sin ungdom, vad de tycker om för mat osv. Det är häftigt när man pratar med människor som har en demenssjukdom och kanske inte är så väldigt lätta att prata med annars men när man nämner något från deras förflutna så berättar de i detalj. Jag imponeras så mycket av hur människor fungerar när de inte fungerar. Vidare medicinutdelningar har gått bättre med nästan lugn och ro. Jag har dessutom hunnit med att gå till fiket med sådär 15 boende i en lång rad längs med vägarna fulla av bilar. Så många hjärtliga skratt medan alla åt scones och pannkakor och de boende drack öl och gin. Idag har jag dessutom harklat upp mig och suttit och vrålat i otakt till sånger i kyrkan med ett stort antal fnissande boende. Jag kommer sannerligen bli ihågkommen här också, tveksamt om det är för mina skills som sjuksköterska dock.
Fannys första tid på operation: Sista dagen är gjord på Redford Nursing Home för min del. Det har varit lärorika, språkmässigt utmanande och roliga veckor. Jag har fått repetera många vanligt förekommande läkemedel och dess verkningsmekanism, indikation, biverkningar och läkemedelsberäkning. Jag har fått lära känna många underbara individer på boendet och fått ta del av många livsberättelser. Vid såromläggningar har det ibland varit begränsat med omläggningsmaterial och då tar man det som finns. Arbetet på boendet sker under de förutsättningar och resurser som finns och så gör man det bästa av situationen. Jag har fått komma in i språket och öva min engelska, men den skotska accenten är såklart fortfarande väldigt svår att förstå. Jag har även jobbat med en irländsk sjuksköterska som var lättare att förstå även ifall hon pratade väldigt snabbt och arbetade i ett högre tempo än de andra. Blev SÅ väl bemött och omhändertagen av vårdpersonalen på boendet och fick många tips om vad dem tyckte vi skulle se och göra på våra lediga helger här i Skottland.
Ayr har bjudit på
en del blåst och regn denna veckan till skillnad från den soliga första veckan
vi hade här. Förra helgen försökte vi ta färjan över till ön Isle of Arran men
kunde inte åka dit på grund av oväder och inställda avgångar med färjan, det
var synd men vi ska göra ett nytt försök denna helgen. Vi var ute och åt förra
lördagen på The Tree House i Ayr town, det var jättegod mat och värt ett besök
även ifall jag och marina fick höja rösten x 10 för att höra varann i den höga
musikvolymen😉
Förutom detta kan
jag konstatera hur trevligt det är här. Så många gånger förundras jag över hur
välvilliga människor här är. Busschaufförerna frågar hur man mår, vad man gör
här och ger tips på olika bussar för att ta sig till ställen, släpper av en så
nära dit man ska även ifall det inte finns en busshållplats där, stannar mitt
ute i trafiken för att dem känner igen någon som brukar åka bussen och som
kommit försent till avgången för att låta den hoppa på. Har så många gånger
varit med om att människor gör extra ansträngningar för varandra här, vilket
får en att bli gladare en grå, regnig och blåsig dag på väg till praktiken.
Svenskarna har en hel del att lära från britterna på den fronten!
Nu har min
praktik på operationsenheten på Ayr Hospital börjat och jag har snart varit där
en vecka. Min handledare David och all vårdpersonal tar väldigt väl hand om mig
och delar med sig av sin kunskap och svarar gärna på mina frågor. David har
låtit mig komma in i arbetet successivt och har för varje ny dag låtit mig
utvecklas och göra nya saker och bli mer och mer delaktig. Jag har fått se och
delta vid olika operationer, vi har mest arbetat i operationsrum där det varit
ortopedisk kirurgi och där många av patienterna har problem med artros i
höftleden eller knäleden och behöver därför byta ut den. Så här kan en dag se
ut: 08.30 träffas hela operationsteamet i operationsrummet. Det är alltid två
operationssjuksköterskor (sterila sjuksköterskor som assisterar kirurgen under
operationen), en kirurg + (ofta) en st-läkare, en anestesiläkare, en
anestesisjuksköterska, två icke sterila sjuksköterskor och en assisterande
sköterska på golvet + sjuksköterskestudenter och läkarstudenter. Sedan går vi
igenom dagens alla operationer från en lista. Därefter påbörjas förberedelserna
inför första operationen. Operationssjuksköterskorna och kirurgerna gör sterila
förberedelser, medans resterande icke sterila förbereder allt runt omkring med
tekniken, förbereda med att packa upp förpackningar med instrument som sedan de
sterila tar hand om, dator samt pappersarbete, skriva på tavlan mm.
Anestesisjuksköterskan hämtar patienten på preop som sedan tas till
anestesirummet i anslutning till operationssalen, där anestesisjuksköterskan
kontrollerar igen att det är rätt patient för rätt operation. Där förbereds
patienten för operationen genom att kopplas upp till EKG, blodtryck och
saturation. Sedan får patienten antingen generell anestesi d.v.s. narkos och
patienten är då medvetslös under operationen och behöver assisterad andning
genom att intuberas. Eller så får patienten lokalanestesi vilket innebär att en
viss del av kroppen bedövas men patienten kan fortfarande vara vid medvetande
och vaken under operationen. T.ex. om patienten ska genomgå operation i ett ben
så används spinalanestesi eftersom den gör att patienten inte har någon känsel
i de nedre extremiteterna under operationen. Även andra läkemedel ges
intravenöst som exempelvis fentanyl (smärtstillande) och propofol (sederande)
läkemedel, och patienten får även syrgas. Sedan åker patienten in i
operationssalen och anestesisjuksköterskan rapporterar patienten till hela
teamet och går igenom så det är rätt patient, rätt operation, ev allergier,
vilka läkemedel som patienten fått mm. Sedan förbereds patienten genom att
tvätta den kroppsdel som ska opereras och patienten bäddas sedan in i sterila
dukar och sedan påbörjas operationen. En knäledsoperation kan ta ca 1.5-2
timmar. Under tiden arbetar teamet genom att hjälpa varandra, och när
operationen är klar så säger vi hejdå till patienten som åker vidare till
uppvaket och sedan postoperativ vårdavdelning. Sedan städar alla efter
operationen och sedan börjar förberedelserna om inför nästa patient. Vi har en
kort rast på fm, sedan har vi lunchrast samt en kort rast på em. Jag slutar vid
kl 17.00.
Idag på em fick jag vara steril och assistera kirurgen vid tre mindre operationer, där patienten var vaken och hade fått lokalanestesi. Bara att klä på sig sterila kläder och handskar är en utmaning och sen inte få röra något annat än det som är sterilt får en verkligen att behöva ha kroppskontroll och huvudet på skaft så det var lite nervöst men det gick bra och det var väldigt roligt och lärorikt! Jag har även fått vara med anestesisjuksköterskan och läkaren vid spinalanestesi. Jag känner att jag dras mer till anestesiarbetet än operationsarbetet, men det är verkligen intressant att få vara delaktig i båda! 😊 Så tacksam för denna möjligheten att få lära mig mer om kirurgi då jag tidigare bara varit på medicinavdelning, guld värt!
Innan bytet passade vi på att vandra en dag på ön Arran. Naturen och omgivningen tar andan ur dig..
Fantastiska Ayr! Då var vi på plats i Ayr och tänkte att vi tillsammans uppdaterar er där hemma 🙂
Vi har hunnit..
Jag (Marina) har gått in i männens omklädningsrum på operationsenheten,
sniffat högt innanför dörren och sagt mmm här luktar det ju gott! Följt av oh
oooh oh! sorry sorry sorry, genast blundat och letat mig ut med armarna
utsträckta.
Fanny har kanske varit mest lyckosam ändå genom att sätta igång
brandalarmet på heeela äldreboendet.
Oklart vem som skäms mest hittills på denna praktiken!
I alla fall.. Fantastiska Ayr!
Landet erbjuder:
•Trevliga, varmhjärtade människor som alltid vill hjälpa till, du står och
ser förvirrad ut max 10 sekunder sedan hoppar alltid någon fram och frågar om
du behöver hjälp.
•Fina vyer med oändliga strandpromenader och härliga löpturer i den fina naturen.
Färdmedel:
Bussen tar dig överallt. Tips är att säga till busschauffören att du vill
ha ett veckokort för en vald resa så tar du dig till praktiken för ungefär
600kr i fem veckor (från busstationen i Ayr till Ayr hospital). Obs! Om de
supertrevliga ladies på universitetet propsar på att du måste ta bussen från
universitetet till busstationen så tacka vänligt men bestämt nej för det tar 15
minuter att gå dit (även om de supertrevliga säger att det är en låååång
promenad dit)!
Shopping:
Stan i Ayr erbjuder allt du behöver. Om du vill ha mer storstadsshopping är
Glasgow en timme bort med tåg.
Boende:
Vi bor på Craigie accomodation. Här delar man kök med ett gäng tonåringar
som föredrar att äta i smuts och låta disken stå. De gillar även att spela
jääättehög musik, skrika och springa i smällande dörrar ungefär hela nätterna
när de känner för det. Annars är boendet fint med eget badrum. Ägarna är
jättetrevliga, väldigt familjära och gör allt för att du ska trivas.
Boendet ligger 5-10 min promenad ifrån en stor mataffär med priser som hemma, kanske ännu lite billigare än hemma vad gäller frukt och grönt. Det finns även en tvättstuga angränsat till boendet där du betalar ungefär 35kr/maskin och 20kr/torktumlare vilket görs via en app eller kort.
Språket.. Vi har aldrig någonsin haft svårt att förstå engelsktalande människor
men i Ayr så har man liksom ett eget språk, man uttalar inte orden och om man
hittar även på egna ord här. Det bästa är att alla skrattar och tycker synd om
dig när du för tredje gången säger ”sorry, whaat?”.
Skoluppgifter:
Ja det är tyvärr som alltid när man har praktik, man har även en hel del skoluppgifter. Både inlämningar och förberedelser inför vår scary skriftliga NKSE ganska direkt när vi kommer hem. Vi ser såklart väldigt mycket fram emot att plugga till detta på kvällarna mellan heldagar-6 dagar-i-rad-passen på praktiken!
Nofilterneeded
Just ja, vi har ju praktik också!
Såhär upplever jag (Marina) operationsenheten på Ayr hospial:
•Ayr hospital är relativt litet, ungefär som Ljungby sjukhus kanske om det säger något? Operationsavdelningen här är litet men ack så bra. Väldigt trevliga och högst kompetent personal som är sannerligen studentinriktade med mycket material och pushar dig att göra saker som är svårt och obekvämt, medan din supervisor står väldigt nära och är redo att stötta när du tappar huvudet. Mycket lärorikt, rekommenderas verkligen! Det som skiljer sig från Sverige (de få tiotal operationerna jag har varit med om där) är: -Alla journaler sker i pappersform. -Det är vanligtvis väldigt mycket personal, ibland kanske för många, som cirkulerar i operationssalen utan någon egentlig uppgift. -Alla bär ringar och sitter med sin telefon under operationerna (förutom de sterilklädda) men öronhänge är absolut förbjudet. -Läkarna är med från början, patienten har samma operationsteam från preOp till postOp vilket jag upplever gör patienten lugn och trygg och får tid och framförallt får förtroende för personalen till att ställa frågor och berätta om sig själv och sin situation. Flera av personalen besöker sedan patienterna på andra enheter (av fri vilja) efter att de är klara på OP för att visa hänsyn och vänlighet. Allt känns väldigt familjärt och alla pratar väldigt mycket med patienterna och involverar dem i sin vård. -Som jag nämnde så är personalen väldigt studentinriktade. De ser till att ställa en pall så nära operationsbordet du kan komma utan att röra det sterila så att du verkligen kan se exakt vad de gör. Alla i operationssalen förklarar precis allting, ställer frågor och utmanar ditt minne vad gäller sjukdomar och anatomi. Om du inte kan något eller inte förstår så ber de om ursäkt för att de varit otydliga… Inte för att jag inte kan svaret 😉
Jajemen, den där hatten är aldrig där den ska vara. Mitt bästa tips är att sluta dra i den så mycket så slipper du dina tveksamt fina mormor-lockar i pannan!
Såhär upplever Fanny äldreboendet i Ayr:
Redford Nursing Home är
ett privat äldreboende i en förort i Ayr vid namn Doonfoot där det bor 44
”residents” som de boende kallas här. Boendet är som att komma in i ett gammalt
stort och färgstarkt hus där alla är som en stor familj och det är långt ifrån
en steril miljö. Det finns två våningar och alla rum är unika. Det arbetar en
sjuksköterska vid varje arbetspass, sen arbetar det några undersköterskor, en
aktivitetsansvarig, städerskor/tvätterskor, kökspersonal dagligen och vissa
dagar även frisör, fotvårdare, fysioterapeut mm. Alla är väldigt trevliga,
hjälpsamma och får mig verkligen att känna mig välkommen. Deras arbetstider är
12 h pass, där sjuksköterskan arbetar antingen dag 07.30-19.30 eller natt
19.30-07.30. Mina arbetstider är 9-17 mån-fre. Jag får dela läkemedel, överlämna
läkemedel, kontrollera vitala parametrar (varje dag har dem en rutinkontroll av
vitala parametrar på en boende, och annars såklart vid behov), utföra
såromläggningar, delta vid aktiviteter och samtala med de boende. Inga
blodprovstagningar har förekommit än, men det utförs på boendet vid behov. Dock
förekommer ingen intravenös behandling utanför sjukhus här, utan medicinering
sker endast per oralt eller subkutant. Den skotska accenten och slangen är svår
att förstå men jag tragglar mig fram, och ibland lyckas jag förstå snabbare och
ibland tar det längre tid.. 😉 Personalen och de
boende verkar stå nära varann och är kärleksfulla mot varandra och har mycket
humor, detta gör att det är en väldigt positiv och god stämning och atmosfär på
boendet. Nästan alla de boende tycker om att sitta ute i vardagsrummen tillsammans
och dem är väldigt sociala och pratar med varandra. All mat på boendet lagas
från grunden på plats. Personalen arbetar verkligen med hjärtat på rätt ställe
med de boende och det är härligt att se. Brister är bland annat basala
hygienrutiner, då dem inte har handdesinfektion och är inte så noggranna med
att tvätta händerna, och personalen arbetar med smycken och speciellt ringar.
Deras rutiner i förflyttning brister ibland säkerhetsmässigt då personalen inte
arbetar så ergonomiskt vilket frestar på deras kroppar och patienterna riskerar
att falla.
All dokumentationen sker i pappersform och skriftligt för hand och varje boende har en egen pärm för detta. Undersköterskorna dokumenterar dagligen om de boendes status, och sjuksköterskan dokumenterar dagligen om det är något speciellt med någon boende. Dem har riskidentifikation som rör fall, viktnedgång/undernäring, nutrition, trycksår m.m. vilket uppdateras 1gång/mån. Varje pärm innehåller också kontaktuppgifter till närstående, en livshistoria, en dagsberättelse om vilka dagliga rutiner varje boende önskar, om den boende har 0HLR m.m. Sjuksköterskan rondar varje vecka/varannan vecka via telefonkontakt med läkaren som dem kallar för GP här, och läkaren kommer bara till boendet om det är något speciellt som uppkommit. De boende tillåts vara självständiga i möjligaste mån och fokus här ligger mer på vad patienten kan göra (dennes egna resurser) än vad patienten inte kan göra. Häromdagen var vi ute på promenad i solen, och en av de boende fick gunga i en lekpark, hur fantastiskt att se?? Livskvalité!
Vad har hänt sen senaste inlägget? Vi har besökt Giraffe Center i Nairobi där de tar hand om giraffer av vissa utrotningshotade arter. Väl inne i Nairobi passade vi även på att besöka den kända Masai Market. En stor marknad som kändes riktigt autentisk med massa färgglatt krimskrams. Vi tar oss enklast runt utanför området med Uber. Säkert, smidigt och relativt billigt.
Förra helgen åkte vi iväg till Masai Mara för safari! Wow så häftigt! Fantastisk natur och vi fick se hela big five och även leoparder och cheetahs. Mycket lyckat! Vi åkte med ett företag där allt var inkluderat. Vi hade även unnat oss ett lite schysstare boende där vi kunde ta en varm dusch för första gången på veckor, äta massa god mat från bufféer, svalka oss i en pool och massa annat härligt.
Hur har det gått på sjukhusfronten? Förra veckan spenderade vi även den på Kirwara sub-county hospital. Då det är ett väldigt litet sjukhus var det inte mycket nytt – förutom att vi fick vara med på två förlossningar! Så häftigt! Det gick otroligt fort, men sjuksköterskan var väldigt pedagogisk och förklarade hela processen för oss med allt från värkar, till hur man känner hur öppen livmodertappen är, till hur moderkakan ska de ut. Då vi aldrig tidigare upplevt en förlossning kan vi inte jämföra hur det ser ut i Sverige, men vi kan tänka oss att det är betydligt mycket mer renlighet, vilket det var stor brist på under dessa förlossningar. De använder sterila handskar, men osterliserar dessa ganska omgående då de tar i allt med handskarna. Det var även mycket blod som rann ut över hela golvet som sjuksköterskan plaskade i och inte heller hann hon ta av sig sin privata jacka. Bägge mammorna och deras bebisar mådde bra.
Vi har försökt komma till andra sjukhus för att få andra perspektiv på sjukvården här i Kenya, men det har varit otroligt omständigt. Dr Kabue, som ansvarar för ssk-utbildningen, har inte lyckats fixa något annat åt oss tyvärr. Detta är något vi är lite besvikna över, då vi hade önskat få en bredare bild över sjukvården här, t.ex. på sjukhus där patienter är inneliggande.
Detta är vår sista vecka, och då Dr Kabue har varit svårtillgänglig har det varit svårt för oss att veta vart vi ska åka, vi har därför tillbringart de senaste två dagarna till att komma ikapp i kursen global hälsa .
På torsdag beger vi oss härifrån mot Diani Beach på Mombasakusten för lite sol och bad.
Waaaooow! Första veckan avklarad på Kenyatta University. Det har varit en vecka med mycket intryck, en lagom mängd frustration men också nya lärorika upplevelser.
Veckan började med att vi mötte upp Dr. Kabue, som är ”rektor” på school of nursing på KU. Hon visade oss runt i deras lokaler samt presenterade oss för de klasser som vi kommer att tillbringa vår tid med här i Kenya. Hon visade också oss busshållsplatsen där vi under veckan skulle ta skolbussen ifrån till sjukhuset. Bussen vi har åkt med har tagit cirka 2 timmar till och 2 timmar från sjukhuset, vilket gör att det har blivit sena kvällar.
”Sjukhuset” som vi tillbringat första veckan på är en liten klinik ute på landsbygden som främst riktar sig till kvinnor, barn, födsel och HIV-behandling. Detta var minst sagt ett uppvaknande då det arbetar helt annorlunda än vad vi är vana vid i Sverige. Exempelvis så journalföring de allting i stora pärmar och saker som exempelvis sekretess och personcentrerad vård existerar ej.
På barnavårdscentralen stod mammorna i kö i ett litet rum för att få mäta, ta vikt och ge vaccin till sitt barn. Rummet var inrett med bänkar längst med väggarna som mammorna satt och väntade på för att få vaccinera sitt barn. Alla Vaccin var förvarade i en liten kylbox där läkemedel låg ihopblandade. Personalen signerade inte heller läkemedlet de gav utan skrev bara upp det i en barnbok som mammorna får vid barnets födsel. Trots den höga förekomsten av HIV uppmärksammade vi att det inte var någon i personalen som använde handskar vid hantering av olika provtagningar.
Mottagningen var generellt väldigt ohygieniskt och det var väldigt stor brist på material. Gick något sönder så var chansen att det ersattes med nya saker inte så stor.
Skillnaden på Deras utbildning och våran är att de läser 4 år. I dessa 4 åren ingår en större del mödravård och förlossningsvård.
Dr, Kaube’s tanke är att vi ska vara med studenterna och inte med sjuksköterskorna vilket gör att vi har svårt att se vad det riktiga arbetet innefattar.
Studenterna har under denna veckan haft sina ”kliniska examinationer” vilket har gjort att vi har haft svårt att veta vår roll. På grund av dessa examinationer har det blivit väldigt långa dagar då vi måste vänta tills studenterna är klara innan bussen lämnar sjukhuset. Det har varit tider mellan 06.30-21, de senaste dagarna vilket vi inte anser är hållbart.
Trots långa dagar har vi försökt anpassa oss till den afrikanska mentaliteten där stress och passa tider inte existerar. (haha)
idag (Fredag) har vi försökt komma i kapp med vår sömn, plugg och tvätthög. Vi båda läser kursen Global hälsa som är internetbaserad. Imorgon har vi planerat en dagstripp in till Nairobi där Masai Market och Giraffe centre väntar.
Nu är vi ääääntligen på plats i Nairobi, Kenya. Vi blev uppplockade av en chaufför på flygplatsen som tog oss till universitetsområdet som är gigantiskt. Efter många timmar av oklara besked förstod vi till sist var vi skulle bo. Emma bor 3 km ifrån mig på ett annat hostel så ni kan förstå avstånden här.
Eftersom vi blev avsläppta av en chaufför hade vi ingen aning om var vi hade varandra på campuset, det hade varit skönt att bli visade runt av någon från universitetet. Som tur var, träffade vi två underbara tjejer på hostelet som inte bara tog sig tid att förklara saker för oss utan även visade oss runt. De visade oss hur man skaffade simkort till mobilen, var vi kunde handla mat och hur saker och ting fungerar på området. Vi visste exempelvis inte att vi inte fick lämna området utan ett papper som visar att vi får vara på universitetsområdet.
Efter rundturen var vi helt slut. Men Bec och Gilda som tjejerna heter lagade mat till oss i deras lilla studentrum. SÅ SNÄLLA!
Hostelet är väldigt basic & det sätter verkligen perspektiv på vårat bekväma liv i Sverige. Mitt hostel (Sanna) heter Old Aberdares där jag har ett litet rum med handfat och säng. Toaletter (lokal toa = hål i golvet) och dusch delar man med andra studenter på universitetet. Hostelet som jag bor på är till för alla universitetsstudenter så det är väldigt blandat med kulturer.
Emmas hostel heter Annex Hostel och har lite mer bekvämligheter, så som en RIKTIG toalett, kök och Tv. Det är fortfarande delad dusch och toalett men detta hostelet riktar sig mer till internationella studenter och kostar lite mer att bo på.
Anledningen till att vi inte kunde bo ihop på samma hostel var för att det var fullt, vilket var lite synd med tanke på avståndet emellan oss och att jag (Sanna) inte har ett kök att laga mat i. De andra studenterna löser det genom att dem har köpt ett stormkök.
Efter att vi löste ett simkort fick vi tag på personen som stod för vår ankomst, på Whats app, klockan 18.00 lokal tid och vi landade klockan 07.00 på morgonen.
Han plockade då upp oss ganska sent på Emmas hostel och visade oss runt på universitetsområdet. Detta kände vi hade varit skönt att göra iallafall under dagen så vi inte hade känt oss så bortglömda och vilsna.
Nu sitter vi på ett ställe som finns på universitetsområdet där dem har Wi-FI och servering av mat. En måltid kostar ca 400 shilling (40 kronor) vilket anses som väldigt dyrt bland lokalbefolkningen. En normal måltid på enklare ställen kostar cirka 10 – 20 shilling.
Sammanfattningsvis har det varit ett stormigt första dygn med mycket nya intryck och förhoppningsvis kommer vi trivas!
Hej! Efter mycket om och men är vi igång med bloggandet från UNICAMP i Brasilien. Dagarna här är varma, långa och hektiska, men otroligt lärorika och intressanta. Sedan vi kom har vi besökt deras Primary Care Unit, Kvinnosjukhus, akutavdelning och även fått en rundtur på sjukhusets övriga avdelningar. Vi ser mycket som skiljer sig åt från sjukvården i Sverige, men även många likheter. Även om sjukhusen på UNICAMP är ett av Brasiliens bästa sjukhus är deras budget begränsad, vilket man bland annat ser på sjukhusets lokaler och personalens och patientens tillgångar. Personalen använder till exempel sina egna kläder under arbetstid och tvättar dem hemma eftersom sjukhuset inte har möjlighet att förse dem med personalkläder (förutom på vissa speciella avdelningar) Även en stor del av journalföringen sker per hand istället för på datorer, vilket skiljer sig från vårt arbetssätt i Sverige. Vissa avdelningar är mycket organiserade och liknar våra svenska avdelningar, medan andra ställen är oerhört kaotiska exempelvis deras akutavdelning.
Detta fick bli en kort sammanfattning av våra första dagar här i Campinas, mer detaljerade inlägg med bilder kommer strax! Nu ska vi iväg med proffesor Isabell och bland annat besöka deras kirurgnottagning!
Vi anammade minst sagt den afrikanska mentaliteten och tidsuppfattningen så här kommer vårt avslutande inlägg från vår resa i Syd Afrika.
Vi har nu varit hemma i Sverige i lite drygt en månad och alla intryck och händelser börjar landa. Det var minst sagt en upplevelse utöver det vanliga som vi skulle rekommendera till att ta chansen. Vi har fått fördomar både motbevisade och bekräftade. Vi kan börja med att berätta för er att Afrika(som då är en kontinent) men i vårt fall Syd Afrika inte upplevdes som något farligt land. Staden Thohoyandou vi befann oss i har självklart stora skillnader från t.ex. Johannesburg som är känd för att vara farlig. Den vänlighet och omtänksamhet vi fick erfara var något utöver allt man någonsin stött på i Sverige. Vår “african-mum” som jobbade på stället vi bodde skjutsade oss flertalet gånger till köpcentret och övriga på boendet hjälpte oss alltid om det var något vi behövde. Samma sak inne i stan och på köpcentret var alla väldigt vänliga och hjälpsamma samt nyfikna på vilka vi var och var vi kom ifrån. Det kom ofta fram människor och prata med oss och även om vi första dagarna upplevde det som lite udda och obekvämt blev man till slut van.
Sett till våra fältstudier råder det ingen tvivel om att det är stora skillnader på den svenska sjukvården och den vi fick erfara. Brist på personal och stort antal patienter förekom även här men inte tillnärmelsevis som i Sverige. En av klinikerna vi besökte hade vid lunchtid redan tagit emot över 100 patienter. På sjukhuset var köerna oändligt långa och utan att kunna boka någon tid var det bara för människor att snällt vänta på sin tur. Om vi i Sverige märker skillnad på privat och statlig sjukvård var det som natt och dag i Thohoyandou. Många av dem vi pratade med som inte jobbade på sjukhuset utan snarare var eller varit patienter beskrev tydligt vilka extrema skillnader det var på få privat vård eller statlig. Lika så om man hade det gott ställt och råd med en sjukvårdsförsäkring hade du helt andra förutsättningar än övriga och alltså mer parten av befolkningen. Det kunde även märkas av på mentaliteten och arbetsklimatet som rådde på sjukhusen. Många upplevdes mest göra precis det var tvungna att göra och värderade inte sitt arbete som något värdefullt utan snarare som något de bara gjorde för att få pengar, även om inte lönen var den bästa.
Vi tar med oss så väl insikten om att den afrikanska kulturen nog hade kunnat behövas främst nu i vårt gråa och dystra land men även vetskapen och tacksamheten om vilken fin och bra sjukvård vi har i Sverige!
Tack för oss och förhoppningsvis på återseende i nästa termin!
Nu sitter vi på ett supermysigt beach resort i Puerto Galera och inväntar omelett- och pannkaksfrukost! Vi checkade in i lördags eftermiddag efter att ha lämnat Baguio med buss strax efter midnatt natten till lördagen.
I torsdags och fredags förra veckan var vi en dag på medicinavdelningen och en dag på kirurgavdelningen på universitetssjukhuset. Vi var där tillsammans med tio sjuksköterskestudenter och en lärare från skolan som handledde studenterna. Vår dag på medicinavdelningen började med att vi blev tilldelade varsin patient och fick en snabb genomgång om hur dagen brukar se ut. Sedan var det en nattsjuksköterska som rapporterade över alla patienter till dagpersonalen och därefter var arbetet igång. Först skulle morgonmedicinen delas ut och vitala parametrar tas. För att se vilka mediciner patienten skulle ha fick man titta på små “medicinkort” vilka fanns i lådor tillhörande varje patient. På kortet stod det vilken medicin som skulle tas och hur ofta. Men det var ofta som alla mediciner inte kunde ges då det är patienten själv som betalar för sin medicin och finns inte möjligheten till det så uteblir medicinen. Under förmiddagen rondade läkarna och tog beslut om patientens vård. Läkarna skrev in eventuella läkemedelsjusteringar och en ny kortfattad bedömning av patientens tillstånd på patientens “chart” (en mindre patientjournal i pappersformat) vilken sjuksköterskorna sedan läste. Det var endast läkare med under ronden och informationsöverföringen till sjuksköterskorna skedde främst genom anteckningarna i patientens “chart”. Sedan följdes dagen av läkemedelsutdelning, omvårdnad, vätskebalansräkning och nya kontroller av vital parametrar. Upplägget för dagen var i stort sett detsamma på kirurgavdelningen men då hade vi två patienter var tillsammans med varsin annan sjuksköterskestudent.
Efter vår duty på kirurgavdelningen begav vi oss till en föreläsningssal för att hålla vår presentation om Sverige och svensk sjukvård för en förstaårsklass. Vi inledde med att beskriva Sverige som land, bland annat statsskick och landskapen i Sverige för att sedan gå in på hur sjukvården bedrivs utifrån landsting och kommun. Vi beskrev hur olika vårdinstanser fungerar och samverkar med varandra och avslutade med att visa flera bilder från svenska sjukhusmiljöer och Linnéuniversitetet. Till sist ställde studenterna flertal frågor om svensk sjukvård och sjuksköterskeutbildning. Det var höga jubel i klassrummet när vi svarade på bland annat vad en sjuksköterska i Sverige tjänar och att utbildningen i Sverige är gratis.
Sedan fick vi våra papper påskrivna om att vi var godkända!
Nu ska vi slappa sista dagen här innan vi tar en tidig båt mot Batangas imorgon för att sedan flyga hemåt imorgon kväll!
Sjuksköterskestudenterna vi var på kirurgavdelningen med.
Här kommer vi spendera resten av dagen!
Köket i vårt dorm, här lagas god mat tre gånger om dagen.
Förstaårsklassen som vi höll vår presentation för.
Nu var det ett tag sedan vi skrev här senast. Det är ett späckat schema vi har här i Filippinerna så vi är ganska trötta när vi väl har lite tid över. Sedan vi senast skrev har vi haft praktik på akuten i tre dagar och varit iväg på våra två sista community duty i Kapangan.
Vi var på akuten på universitetssjukhuset Saint Louis University Hospital of the sacerd heart. Akuten bestod av ett rum med tolv sängar för kirurg-, medicin- och pediatrikpatienter. Det fanns en triage utanför entrén till sjukhuset men den behövdes inte användas under våra tre dagar då det inte var så många patienter. En patient kunde därför, i stort sett, bara gå in på akuten och lägga sig i en ledig säng och så kom det därefter en intern (läkarstudent) och bedömde patienten. Därefter brukade en sjuksköterskestudent komma för att ta de vitala parametrarna. Att arbeta som sjuksköterska i Filippinerna innebär ett mer assisterande arbete än vad det är i Sverige. Det var tex. läkaren som satte pvk:er och kopplade dropp, gipsade frakturer samt tog blodprover. Rapporteringen av en patient var inte heller vad den är i Sverige. Här är det en intern/läkare som pratar med patienten och sjuksköterskan får stå och lyssna på vad som säges till patienten och vilka åtgärder som skall göras.
Av de patienter som kom in fick vi se många olika fall. En äldre patient kom in medvetslös med taxi och hjärt- och lungräddning påbörjades direkt, dessvärre gick det inte att rädda patienten och räddningsinsatserna avslutades efter en timma. En patient i 12-års åldern kom in med en bruten underarm (den buktade som ett s), här gipsades först armen och innan gipset hade stelnat så knäckte ortopeden tillbaka benet och ett rejält knak hördes!
Våra två sista hemsjukvårdspraktiker har varit i Kapangan. Här har vi, likt tidigare gånger, varit ute och träffat patienter i byarna. Vi har även hjälpt de andra sjuksköterskestudenterna i att starta en ”hypertoni- och diabetesklubb”. I Filippinerna är just hypertoni ett stort problem som börjar gå nedåt i åldrarna och många av de personer som bor ute på landet har inte alltid råd med blodtryckssänkande mediciner. Syftet med klubben är att invånarna ska bli motiverade till att göra livsstilsförändringar för att förbättra deras hälsa och sänka blodtrycket. På det första mötet fick de information om varför sjukdomen uppkommer, hur den ter sig och vad de kan ändra i sin livsstil för att påverka blodtrycket. Mycket information handlade om kostförändringar, som att minska salt- och fettintaget. Vi bidrog till dagens aktiviteter med en liten uppvärmning för att få igång kroppen samt visade en taktil handmassage för avslappning.
Nu har vi bara två dagars praktik kvar här i Baguio, en dag på medicinavdelningen och en dag på kirurgavdelningen. Vi ska även hålla en presentation för sjuksköterskestudenterna om det svenska sjukvårdssystemet. Sedan har vi ledigt i fyra dagar innan vi flyger tillbaka till Sverige!
Ett hus som en av patienterna bor i.
Vi gick genom ett odlingslandskap när vi skulle besöka en patienterna, här en risodling.
På vandring till patienter i Kapangan, många branta stigar.
Hypertension club inleddes med bön och nationalsång.
Vi besökte en lågstadieskola i Kapangan, här är ett av klassrummen.
När man läser till sjuksköterska på Linnéuniversitetet kan man göra en del av sin utbildning i ett annat land. De studenter som har valt att göra det delar med sig sina erfarenheter i den här bloggen.