Sjuksköterskestudenter utomlands

Planen för dagen var att vi skulle ut till en by och hälsa på studenter som var ute och gjorde forskning samt praktik och kliniken tillhörande byn. Efter en resa på 1 h på diverse små vägar med hål i marken och ett antal motorstopp på grund av sand på vägen, ja för att inte nämna antalet gånger de fick fråga om vägen, kom vi fram till Bungeni. Här började dagen med att vi skulle träffa kommunchefen i hans inhängande område. Efter att snällt suttit och väntat tillsammans med lärarna från universitet visades vi iväg till en stor byggnad. I denna byggnad som såg ut som en skolsal invändigt satt 10 män uppradade och vi traskade snällt efter lärarna och satte oss på en bänk framför dessa män. Från och med denna stund var vi HELT bakom flötet om vad som föregick inne i denna sal då det talades Tzonga, ett av alla språk som talas i Syd Afrika. Varje gång någon prata skulle denne ställa sig upp alltså väldigt formellt. Vi blev presenterade eller snarare nämnda och vår koordinator gick därefter ner på knä och prata under en längre stund. På det stor hela VÄLDIGT oklart. När vi sedan fick tillåtelse att gå lovade Friddah att förklara allt i bilen. Först skulle bara vi bara låna toaletten, det vill säga det lilla hålet i marken i det lilla skjulet längst bort på tomten… I bilen fick vi sedan förklarat för oss att vi befunnit oss hos kommunchefen och de andra männen för att be om ursäkt åt universitetets vägnar för att ansökan om forskning kommit in för sent. Dessutom hade de den fått be om ursäkt åt våra vägnar för att jag och Frida hade haft utsläppt hår och inget som täckte det, något varken vi eller Friddah koordinatorn ens visste att vi var tvungna.

Färden gick därefter vidare till Bungeni Heath Center. Här fick vi möjlighet att träffa en “professional nurse” som berättade om hur deras akutsjukvård fungerade. Detta var liknande en svensk vårdcentral och låg alltså i en liten liten by långt ifrån något sjukhus. Mesta dels behandlade patienter precis som vårdcentraler i Sverige och var uppdelade i bland annat preventivmedel klinik, tandläkarklinik och allmänt. I ett hus utanför var “Chronic disease service” som man skapat i och med stigmatisering kring vissa sjukdomar. Hit går alla med HIV, högt blodtryck, diabetes, tuberkulos, astma, hjärt-kärlsjukdomar  och ja andra kroniska sjukdomar. Förr hade man enskilda HIV kliniker vilket gjorde att såg man någon där då visste man även säkert att den personen hade HIV, vilket dock merparten av befolkningen har. Kvinnan vi pratade med förklarade det som att när man möter någon så vet man att dem har HIV och när vi berättade om att det inte var alls lika förekommande i Sverige blev hon helt chockad. De vanligaste sjukdomarna patienter har som över vård hos dem var 1. HIV, 2. Hepatit, 3. Diabetes, 4. Epilepsi, 5. Psykiska sjukdomar orsakade av droger.

De vanligaste akutfall de hade var främst astma attacker och i vissa fall utlösta av lunginflammation, främst hos barn. Dessa behandla dem på plats med inhalationer och tabletter innan de skickades vidare till sjukhus när de var stabila. De fick även in många krampanfall ofta utlösta på grund av värmen. Malnutrition eller då undernäring var även vanligt förekommande och hon berätta då om en 11 månaders bebis hon haft veckan innan. Bebisen hade fötts med HIV och mamman hade övergett barnet och hade varit så undernärd att det gått att räkna skeletten i handen och se varje liten led och lika så underarmens skelettben. Det var fåtal patienter som de satte infarter på, alltså en liten plastslang in i armen eller ibland kallat “en nål” som man sedan kan få dropp i. Dock hade de tillåtelse att sätta det men däremot så var det endas läkare som hade denna befogenhet på sjukhus. Men på på vårdcentralen har de endast läkare på måndagar vilket gör att sjuksköterskorna får sätta dessa.

Brutna ben, sårskador och liknande var också vanligt i och med att många var bönder eller egen företagare i form av mekaniker eller liknande. Behandlingen för stora sårskador var precis som i Sverige och överallt att stoppa blödning och endast i detta läge satte de i bland 2 st infarter(sjuksköterskestudenter förstår). Brutna ben brukade de spjälka på samma sätt som i Sverige men just nu var de slut så då spjälka det med kartonger och tejp… Smärtlindringen för dessa patienter är voltaren eller smärtlindring i tablettform och inte morfin eller liknande som vi är vana vid i Sverige. Till helgen kom det in flera misshandels fall i och med fylla och droger. Inte alldeles ovanligt med både pistolskador eller bet, en man hade kommit in med ett öra avbitet.

På frågan om de utgick från ABCDE så var svaret som tidigare endast ABC och att endast DE förekommer på intensivvårdsavdelningar. De jobbade utifrån ABC men hade inga konkreta mallar att gå efter så som NEWS eller MEWS. De kallar det endast för första hjälpen och sedan tar alltså ambulanspersonalen över som är direkt utbildade i akutsjukvård. Efter flera timmar iväg började färden hem men med ett litet stopp då plötsligt både bilens motor-, batteri- och oljelampan lysa, dock sluta de lika plötsligt.. lite extra spänning bara.

Eftermiddagen spenderades med att diskutera med internationel office angående våra veckor här, vad vi ska göra och vad vi vill se. Alla människor är så snälla och vänliga. Till Fridas stora lycka fick vi veta av “the Director of internationel relationships” att man mer än gärna kan hyra bil och köra runt, Johannas kontrollbehov får se hur det blir med den saken. Planen är åtminstone att vi ska äta lunch med dem imorgon och prata mer om utbytet.

Väl påväg tillbaka till där vi bor berättade Friddah att planen på att komma iväg till hemsjukvård imorgon inte blir av i och med lunchen samt att det måste ordnas inför nästa vecka var vi ska få våra placeringar. På grund av missförståndet med att vi läser akutsjukvård och de fått information om hemsjukvård så är det mycket som måste ändras och kontakter som måste tas. Därför skulle morgondagen ägnas åt det för Friddahs del så jag och Frida ska därför ägna dagen åt plugg nere på universitetet.

Kvällen avslutade vi med en promenad ner till ett stort supermarket. Då vi är de enda med ljus hy syns vi väldigt tydligt och drar lätt till oss uppmärksamhet. Bästa exemplet var i butiken när en 6 årig pojke skriker på Frida och säger “HIGH FIVE and let med see”. Han rycker tag i Fridas arm och beundrar tatueringarna noggrant innan han säger “SWEEEEET, I like your style!”. Innan vi kommit ur butiken hade vi haft flertalet konversation om vårt ursprung, som ingen vet var det ligger.

Vi vet åtminstone att vi ska lägga oss i sängen nu efter denna långa dag och långa inlägg!

/Frida & Johanna