Sjuksköterskestudenter utomlands

Dagens inlägg kan vara både gripande, stötande och kännas absurt. Vi vill att ni läser det med de stora kulturskillnader som finns i åtanke. Vi är välmedvetna om de stora skillnader som finns i vårt svenska samhälle och det samhälle de har här, inte bara i Sydafrika utan specifikt här ute i Thohoyandou. Med olika kunskaper och ojämn tillgång till just kunskap anser vi att de människor vi mött idag med all sannolikhet arbetar och agerar utifrån just deras kunskap och professionalism. Med detta sagt dömer vi ingenting av det vi sett idag utan är enbart tacksamma och glada för det privilegiet vi haft att få födas, bo och leva i Sverige.

 

Fältstudierna idag tog oss till Hayani Hospital som är ett mental sjukhus. De har 10 olika avdelningar samt en rättspsykiatrisk avdelning och ”semi-closed” vilket är den avdelning patienterna från rättspsyk börjar på för utslussning. Vi fick börja med att träffa chefen för sjukhuset som berättade om verksamheten. Det fanns 10 avdelningar som var uppdelade efter diagnoser och kön. Rättspsykiatrisk avdelning fanns däremot endast för män, då det var för få kvinnor som dömdes till rättspsykiatrisk vård för att kunna ha en avdelning. Patienterna på rättspsyk blev ofta skickade dit med polis när det begått ett brott och fick sedan vänta där tills det stod klart om de hade haft någon psykisk störning under brottet. Ibland stanna de bara en vecka på rättspsyk och slussades sedan vidare, vad detta berodde på fick vi ingen direkt klarhet i. De flyttades då till semi-closed vilket betydde att de fick befinna sig nere bland de andra patienterna men i en egen inhängnad. Nästa steg var öppen vård vilket dock var att de fortfarande bodde och var på området och avdelningarna men man fick permissioner ut i samhället då och då med sjukvårdspersonal. På den öppna avdelning förekom även patienter som inte begått brott men som blivit avvisade från sina familjer eller byn på grund av sin psykiska sjukdom. De flesta bodde alltså permanent på sjukhuset just för att familjen eller i vissa fall ”kommunchefen” inte lät dem återvända efter behandling.

 

Den första avdelningen vi besökte var enbart kvinnor bestod av ”mental retards” som de uttryckte dem vilket verkade vara ett samlings namn för alla med olika funktionsnedsättningar. Det förekom även patienter med cerebral pares och epilepsi. Några var helt sängliggande så omvårdnads experter som vi är frågade vi därför om vändschema eller liknande för att minska risken för trycksår. Det var däremot inget de hade några problem med och mesta dels tyckte personalen att patienterna kunde röra sig själva, sen kom även fysioterapeuten 2 gånger i veckan. Ganska stor skillnad från hemma med andra ord.

 

Fortsättningsvis var det ännu en avdelning för personer med funktionsnedsättningar och därefter en avdelning för dem med som de kalla dem ”chronic mental illness”. De hade diagnoser som schizofreni, bipolaritet, epilepsi och depression. Dessa patienter hade mer eller mindre skrivit in sig själva, eller att deras familjer hade gjort det. Sjuksköterskemässigt frågade vi om mediciner och behandlingar men på det stora hela bestod det mesta av sedativa läkemedel. Neuroleptika t.ex. hade de aldrig hört talas om. Vi undrade däremot om de erbjöd något mer än läkemedel exempelvis för dem med depression och de nämnde då gruppterapi och individuell terapi men vid närmare efterfrågan visa det sig att dessa terapigrupper snarare var mer lärandesyfte än terapi. Något sådant som ECT förekom inte alls då detta var för dyrt.

 

Många av kvinnorna och även männen på dessa avdelningar hade befunnit sig här i över 30 år. Utifrån den kultur som råder här och stigmatiseringen gällande psykisk sjukdom så har familj och lika så chefen för byn mycket att säga till om gällande patientens framtid. Detta betydde att även om patienter ansågs som färdigbehandlade så var de även tvungna att bli accepterade av så väl närstående som byn. Väldigt lik den tiden vi hade i Sverige med institution. De försökt en gång om året att ha familjedagar men väldigt få dök dessvärre upp.

 

På de manliga avdelningarna fanns det 3 uppdelningar som vi tyvärr bara förstod oss på halvdant. Dels var det de patienter som var dömda och slussats vidare från rättspsyk. Sedan var det dem som var inne under tvångsvård och sedan ännu en grupp men som vi inte riktigt förstod oss på, förutom att den inte heller var frivillig. De manliga avdelningar för ”chronic mental illness” hade uppemot 40 patienter vardera på de två avdelningarna. Förutom tidigare nämna diagnoser förekom även många patienter som haft ett missbruk. De var antingen 2, 4 eller 8 som delade rum. På dessa avdelningar jobbade de ungefär 10 sjuksköterskor på dagpasset och 3 på natten. De försökte bemanna med så många manliga sjuksköterskor som möjligt eftersom det behövdes ”manpower” om någon blev aggressiv. På frågan hur de hanterade aggressiva patienter var svaret att de sedera dem och beroende på hur aggressiva de varit kunde de få ”sova” i uppemot 3 dagar. Med inriktning på akutsjukvården frågade vi därför om de hade utrustning för t.ex. om någon fått en överdos men detta existera inte. Om någon fått för mycket observerade vitala parametrar(blodtryck, puls m.m.) en gång i timmen. De berättade även att väldigt få patienter skrevs ut, under detta år har enbart 4 st än så länge skrivits ut.

 

Fortsättningsvis hade även männen 2 avdelningar för personer med funktionsnedsättning och det var här vi fick se både något gripande och absurt. På väg in på avdelning sitter det i ett utrymme inte större än en städskrubb en man som äter sin mat från golvet. Det som skiljer honom från oss är endast en gallerdörr, likt ett gammalt fängelse. Vidare på avdelningen satt både de patienter som bara gungade fram och tillbaka, skrek, skrattade och var uppenbart psykotiska. Det hela kändes och såg ut som en budgeterad version av Gökboet. På frågan varför personen var isolerad var för att han var hyperaktiv. Lika så på nästa avdelning satt ännu en isolerad och vidare hittade vi någon på varje avdelning med anledningar som aggressivitet. Under hela denna rundturen hade vi även sällskap av en man som pratade högt och ljudligt med både sig själv, oss och mest troligt sina röster. Det hela kände stundtals lite obehagligt och först när han blev alldeles för närgången mot Frida kom en annan patient till undsättning och tog han ifrån oss, samtidigt som han skrattade högljutt och dramatiskt.

 

Sist men inte minst besökt vi den ”semi-closed” avdelningen vilket alltså var dömda till rättspsykiatrisk vård men slussats vidare från ”maximum security”. När vi nådde denna avdelning var det som tur var vilostund så alla befann sig sovandes i sina sängar. Vi frågade om psykoser förekom med tanke på antalet patienter som hade schizofreni men detta var något som nästan aldrig hände. Vilket kanske till viss del stämmer eftersom de flesta åt så mycket och höga doser lugnande att de var halvt sederade. Denna avdelning hade lyckligt nog ett schema för undervisning. Undervisningen bestod av såväl bordsskick, respekt, vänskap, hygien som diagnoserna HIV, Tuberkolos och vanligare sjukdomar som högt blodtryck och diabetes. Högt blodtryck och diabetes var även genomgående för alla avdelningar. Patienterna var indelade i ”mental retard”, ”mental retard+hypertension” & ”mental retard+diabetes” vilket vi inte fick någon riktig klarhet i varför det var så. Det enda svaret vi fick var att de olika medicinska diagnoserna behövde olika dieter så därför var det bra om patienterna lärde sig detta.

 

Förutom detta fick vi även se deras fysioterapi dit de uppmuntra patienter att gå eftersom fysisk aktivitet har så positiv påverkan på kroppen. Det verkade däremot ha syftet att det hade positiv påverkan på den objektiva kroppen i form av vikt snarare än de positiva påverkan det även kan ha för deras psyke. De hade även möjlighet att behandla akuta besvär nämnde fysioterapeuten som t.ex. ryggsmärta.

 

Sist men inte minst besökt vi patienterna arbetsterapi som alla avdelningar hade schemalagt för patienterna. Detta lämnade oss smärre mållösa. Som dotter(Johanna) till en arbetsterapeut höll jag på att smälla av. Förhoppningsvis fick vi så bristfällig information för att vi kom och störde dem i deras lunch. Annars bestod mestadels arbetsterapin av att de fick spela biljard, lära sig sy och ibland laga mat. Det skulle förberedda dem för det riktiga livet ute i samhället men eftersom så få kom ut så var det snudd på onödigt. De hade dock sin egen plantering samt sina egna grisar som de skulle lära sig att ta hand om, med andra ord föda upp och sedan slakta för att tillaga.

 

Efter denna upplevelse återvände vi till universitetet och har nu äntligen fått ett schema för veckan. Förhoppningsvis blir det som planerat och i såna fall åker vi till olika kliniker imorgon. Nu behöver vi en ordentlig skönhetssömn förhoppningsvis utan mardrömmar.