Sjuksköterskestudenter utomlands

Helgen blev lugn med mesta dels shopping på schemat. Oförskämt billigt så det blir farligt för plånboken. Vår snälla extra mamma som vi nu börjat kalla henne som jobbar på boendet vi bor har agerat chaufför, allt för att hon vill att vi ska komma fram säkert. Under lördagkvällen fick vi även uppleva utelivet i dubbel mening. Vi åkte tillsammans med en från International office samt hans bror för att få se hur de spendera helgkvällarna. Det var en slag blandning av en storpark eller gård med inhängnad och stora säkerhetsgrindar. Där inne fanns såväl en pool, en scen, en stor gräsyta och en bar. Hit kom så väl kompis gäng som familjer för att spendera lördagkvällen. Det blev en jätte trevlig men kort kväll innan vi åkte tillbaka till boendet.

 

På måndagens schema stod det Krüger National Park så 03.45 ringde klockan för att komma dit i tid. Vi kom framme till grindarna vid 07.00 och då började vårt stora äventyr. Det var international office som ordnat med chaufför och logistik medan vår koordinator ordnat med logi. Vi hade nämligen tur att hennes dotter och svärson jobbade i national parken på ett utav de alla olika campsen. Då det egentligen var fullbokat i hela parken för övernattning fram till februari möjliggjorde detta att vi kunde få övernatta hos dem. Förutom jag, Frida och koordinatorn Friddah var även chauffören som kört oss till Funduzi Lake helgen innan med samt en ifrån international office och en annan student. I och med att vi gått upp så tidigt allihopa fick vi turas om att sova och hålla utkik efter alla djuren. Vi fick se så väl elefanter, zebror, krokodiler, giraffer, bufflar, gnuer, flodhästar ja allt man kan tänka sig. Pricken över i blev när vi dessutom lyckades se en leopard vilket betydde att vi sett 3 av The Big Five(elefant, buffel, leopard, lejon och noshörning). Nu återstod bara lejon och noshörning! Turen gick igenom parken med små stopp på de olika campsen som fick utlokaliserade med så väl övernattning men även pooler för dags besökare, så vi borde tagit med badkläderna så vi kunnat svalka oss i den extrema värmen.

Efter att köpt med oss take away från ett av campsen gick färden slutligen till Pafuri Border Camp vilket var stället Friddahs dotter med make bodde och arbetade. Detta var ett camp som låg precis vid gränsen till Mocambique och bara några kilometer från gränsen till Zimbabwe. Vi bestämde oss snabbt för att delta i så väl ”Sunset Drive” som ”Morning Drive”. Vi hann därför bara snabbt in med väskorna innan det bar av ut på savannen igen i en riktig safaribil enbart vi och vår guide. Det var en otroligt mäktig upplevelse att få komma så nära djuren, se solnedgången och lika så den fantastiska månsken som fullmånen gav. Tanken var att vi skulle köra fram för att kunna se Crooks Corner vilket är den plats där Syd Afrika, Zimbabwe och Mocambique möts, men icke sa nicke. Här stod mer än 10 elefanter och hade kvällsmat vilket inte var optimalt för oss att köra in och störa. Vi fortsatte därför längs med floden där vi såg både krokodiler och flodhästar, sen smög sig mörkret på. Den vanliga safarin övergick därmed i mörker safari med varsin stor ficklampa. Vår uppgift var att försöka urskilja reflexerna av djurens ögon som ljuset gav och då framförallt kattdjuren som gepard, lejon, leopard m.m.. Det var lättare sagt än gjort… Otaliga mängder med impalas(en antilop), zebror, gnuer och bufflar men inga kattdjur så långt våra ögon kunde se. Till slut stannade guiden istället mitt på en av broarna över floden, slog av motorn och släckte alla lampor och det kan bara förklaras med WOW! Tystnade men samtidigt alla de fantastiska djurläten man hör från alla olika håll, stjärnhimlen och månskenet som lyser upp naturen som om det nästan snarare vore gryning. På vägen tillbaka lyckades Frida med något som sägs vara näst intill omöjligt nämligen att se något som sägs vara en blandning av ett kattdjur men liknar mer en lite björn. Det var ett väldigt skyggt djur som därför brukar vara otroligt svåra att hitta, med andra ord var vi mycket nöjda med vår safari.

Därefter var det snabbt hem för lite mat innan vi kastade oss på sängarna, 04.45 ringde klockan igen för att åka iväg på vår ”morning drive”. Ännu en gång fick vi uppleva vilken kyla Afrika faktiskt kan ha och att åka runt i mörker med våra ficklampor för att ytterligare försöka hitta kattdjur gjorde oss mindre road då ALLA djur verkade sova som stockar. Först när solen gått upp vid halv 6 tiden började de första djuren kika fram och lika så de värmande strålande. I den fantastiska soluppgången upptäcker Fridas otroliga spanarögon denna gång en fläckig hyena bara meter ifrån oss. Sen drog morgonen igång, elefanter som åt frukost, babianer som var igång och bråka, vårtsvin som sprang runt och runt och återigen en helt fantastisk miljö som nästan tog andan ur en. Vi stannade även till för att lära oss mer om platsen vi befann oss på och de välkända Baobab träden. Pafuri Border Camp var tidigare endast ett uppehållsställe för immigranter som kom över gränsen för att jobba i gruvan nere i Johannesburg för att utvinna guld. Här gjordes alltså passkontroller och första urgallringen av eventuella nyanställningar. De som gick vidare fick sedan påbörja vandringen ut ur parken till närmsta staden där tåget sedan tog dem till Johannesburg. Innan de däremot kom fram till den staden var ett stop vid Baobab Tree Hill, där vi alltså stannade till under vår morgon safari. När vi står där i lugnan ro kommer det en elefant ut på vägen bara några meter ifrån oss. Han blev lika chockad som vi och började med en gång bete sig uppjagat och vi fick snabbt order om att genast hoppa in i bilen. Med andan i halsen försöker vi kasta oss på men elefanten var minst lika rädd han och försvann innan vi ens hann in.

Väl tillbaka från vår safari la vi oss vid poolen, dock återigen utan badkläder men i solskenet för att ta igen lite av all den sömn vi missat. Innan vi skulle bege oss hemåt gjorde först ett stopp vid gränsen. På några få minuter hade vi promenerat från Syd Afrika in i Mocambique vilket kändes som att vi åkte flera årtionden tillbaka i tiden. Här var husen bara några kvadratmeter stora, byggda med lera och halm. De enda stora byggnader som fanns var gamla affärer som dock blivit förstörda under ett krig. Barn kom bärandes på dunkar med vatten och de vuxna hade precis flått en ko. Detta var som en bekräftelse på hur många tror att hela Afrika fortfarande ser ut och är. För exempel bara deras bensinmack som var ett litet skjul med bensin upphällda i dunkar. Vi fick veta att det var en väldigt liten by som hade väldigt stränga lagar och regler och därför inte utvecklats så mycket. Det de försörjde sig på var att brygga öl, något vi däremot inte smakade på.

 

När vår chaufför kom och hämtade oss fick vi veta att precis när de släppt av oss dagen innan hade de enbart kommit ut till vägen igen och då sett så väl en lejonhona som hennes 3 lejonungar, gissa om avundsjuka. Men på något vis är det ju även charmen med det hela, de befinner sig i det fria och i sin naturliga miljö vilket gör att antingen har man turen att se dem eller helt enkelt inte. Vi får helt enkelt komma tillbaka!

 

På vår väg tillbaka passade vi på att bocka av några andra sevärdheter som vi allihopa kunde enas om borde skett tidigare då det kändes stressigt och lite inpressat. Men vi fick besöka den stora Nandomi Dam vilket är en stor dam som byggs av vattnet från floden som rinner igenom hela regionen. För oss som kommer från Sverige med mycket sjöar kanske det kan kännas konstigt med en sådan uppståndelse över lite vatten men efter denna vecka kan vi förstå dem. Med den extrema torka som råder överallt blir alla dessa vattendrag och då speciellt denna stora och mäktiga dam som ett vattenhål fast för människorna. Vi fortsatte därefter vidare till den Botaniska trädgården vilket var som en resa till regnskogen. Stora träd med lianer, frodig grönska och häftiga grodor, ett ställe vi mer än gärna besökt igen med mer energi i kroppen och även vid en annan årstid då det skulle både grönska och blomma ännu mer.

Efter dessa intensiva dagar var vi som slutkörda och att komma tillbaka till Vevisa Lodge är vi bor var efterlängtat. Det var bara till att ladda om batterierna för den sista dagen på sjukhuset.