Sjuksköterskestudenter utomlands

Hej hej!

I måndags började praktikveckan med att vi blev upphämtade i en ambulans av vår lärare för dagen. Detta var en mycket speciell färd – bland annat på grund utav att takhöjden med knapp nöd överskred 1 meter samt att Martinas säte enbart satt fast med en skruv. Detta gjorde att färden till praktiken för Martinas del mest liknade en berg och dalbana. Vi fick aldrig något svar på varför just ambulans ansåg som ett lämpligt fordon att hämta svenska studenter i.

Efter ambulansfärden visade det sig att läkaren som skulle följa med oss för dagen, inte var på plats. Ett par förvirrande antal minuter förlöpte. TIllslut bestämdes det att vi skulle spendera dagen med sjuksköterskan Bao på Apoteket. Förmiddagen bestod av mycket information – bland annat hälsoråd gällande högt blodtryck och kolesterolvärde. När detta spännande ämne var uttömt – gled samtalet istället in på enbarnspolitiken i Kina. Fram tills i år fick varje familj bara skaffa ett barn. Detta infördes på 80-talet (om vi förstod tolken rätt) för att begränsa befolkningsmängden. Vår lärare förklarade för oss att det för bönder tidigare var okej att ha två barn, för att kunna få hjälp att sköta gården. Familjer i stan fick dock enbart få ett barn. Om mamman blev gravid igen var hon tvungen att göra abort. Om detta inte gjordes var det mycket dyra böter (5-6 gånger årslönen) och de kunde även förlora sitt jobb och sina hem.

Tiden flög iväg och helt plötsligt hade vi enbart en timme på oss att ta oss från vårdcentralen utan bussförbindelser och åka till universitet för att äta lunch och sedan tillbaka. En omöjlig ekvation. Vi kom tillslut fram till att stanna på vårdcentralen för att äta lunch där. Här uppstod nästa problem – det fanns inga lunchställen. Vår lärare förslog att vi kunde äta kakor och dricka mjölk till lunch. Vi tackade vänligt nej till detta eftersom att vi var hungrigare än en fånge i Katla-grottan. SJuksköterskan på vårdcentralen erbjöd sig då att köpa dumplings till oss (without pork). Detta var dock svårt att finna så istället blev lunchen risbollar med en söt fyllning i (alltså någon form av dessert). Hilda kämpade tappert i sig 10 risbollar medan Martina enbart fick i sig 2. Konsistensen var allt annat än lajbans. Därefter var det dags för ett nytt inslag i vår vardag – powernap på jobbet. Läkare och sjuksköterskan fällde upp varsin tältsäng, medan vi fick hålla tillgodo med infusionstolarnai i väntrummet. Lamporna släcktes och vi lyckades slumra till en liten stund. Detta anser vi borde införas på samtliga arbetsplatser i Sverige (dock ej i infusionstolarna och gärna i ett rum med högre temperatur än 13 grader). Efter powernapen var det dags för hembesök där vi tog blodsocker och blodtryck (förvånade va?). Det visade sig att man enbart tar blodsockret på patienterna en gång i månaden. Om patienten känner sig dålig eller har symtom kan de uppsöka en vårdcentral/sjukhus för att få blodsockret kontrollerat. Annars gäller samma ordination på insulinet varje dag. Detta skiljer sig i stor utsträckning från Sverige, där vi tar blodsockret 3-5 gånger dagligen. Vi frågade om det inte var vanligt att patienterna hamnade i hypoglycemi (diabeteskoma). Detta var tydligen inte helt ovanligt (surprise surprise), men patienterna rekommenderades att alltid ha godis i fickan för att kunna undvika detta tillstånd. Vi frågade tolken flera gånger för att verkligen kontrollera att vi hade hört rätt och det hade vi. Vi hoppas att vi har sått ett litet frö angående nyttan med täta blodsockerkontroller.

Idag har vi haft en mer komprimerad dag, eftersom läkaren hade andra planer (som att hämta sina barn på förskolan). Dagen inleddes med information om hur man kartlägger personer som är i riskzonen för högt blodtryck och diabetes. Man kontrollerar män som är över 55 år och kvinnor över 65 år. Om deras värden avviker från det normala görs en uppföljning för att fånga upp dem och om nödvändigt behandla deras tillstånd. Därefter fick vi besöka Apoteket för traditionell kinesisk medicin. Det doftade en blandning av blomsterlandet och en 4H-gård. Här fanns allt från torkade blommor till larver och frukter och som självfallet kunde användas till att bota alla möjliga tillstånd. Även här gäller att läkaren måste skriva ett recept på medicinen för att patienten ska kunna hämta ut den. Medicinen är väldigt billig och man betalar per gram. Ett gram kostade runt 5-10 kronor beroende på vad man skulle ha. Förpackningarna till medicinerna såg ut som vanliga medicinförpackningar och allt var sorterat noggrant i olika lådor. Eftermiddagen spenderade vi på stan. Här fick Martina dricka sin första riktiga kopp med kaffe på nästan två veckor!

To be continued……

Martina och Hilda