Sjuksköterskestudenter utomlands

Ni hao!

Tiden flyger förbi här och helt plötsligt har det gått en vecka sedan vi senast skrev ett blogginlägg. Förra veckan var vi som sagt på en vårdcentral. Under veckan fick vi se mer traditionell kinesisk medicin. En del av apoteket bestod endast av kinesiska örter som ska vara bra för kropp och själ. Under rundturen fick vi se olika mediciner som inte var så tilltalande. Bland annat torkade tusenfotingar, bikupor, skalbaggar, hjorthorn, kycklingmage, maskar, skinn från mask men också mer tilltalande örter som torkade blommor, kanel, apelsinskal och bär. Det var en spännande upplevelse att få känna och lukta på de olika medicinerna. Vi var även på två hembesök, tio personer trampade in i en lägenhet för att ta ett blodtryck för att sedan snabbt därefter lämna. Just hembesöken skiljer sig mycket från Sverige då både läkare och sjuksköterska behöver vara med hemma hos patienten, trots något så enkelt som ett blodtryck eller blodsocker. Vi fick också ta del av barnhälsovården. I ett litet rum trängdes en läkare, en sjuksköterska, vi tre samt minst fem barn med två föräldrar var. Ni kan tänka er ljudnivån och kaoset. Barnen vägdes, mättes, undersöktes på liknande sätt som i Sverige men här med ett antal fler nyfikna ögon som observerade. Vi fick också äntligen möjlighet att börja med vår uppgift genom att samtala med en patient om deras livssituation och gå igenom journalföringen för patienten. Upplevelsen vi fått från vårdcentralen är att det är relativt lugnt, särskilt på eftermiddagen då vi knappt ser några patienter. Däremot består sjuksköterskans arbete på förmiddagen av att ge olika infusioner till patienter som vi såg på vårdcentralen varje dag.

På onsdagen var det kvinnodagen som enligt några studenter vi haft firar dagen mycket medan andra inte alls. Vi blev erbjudna att gå hem innan lunch vilket vi inte tackade nej till. På eftermiddagen begav vi oss återigen till Seven Alliyes för att se La la land på bio tillsammans med Sherry, en av våra studentkompisar. Det vi såg fram emot mest var de karamelliserade popcornen som vi fattat tycke för. Sherry tog med oss en japansk restaurang men typiskt oss så valde vi istället att äta den ända koreanska maträtten som serverades. Denna maträtt åt vi även till lunch samma dag och vi blev förälskade i den (den har förtärts ytterligare en gång efter detta) . Den serveras i en varm gjutjärnsgryta innehållande ris, olika grönsaker, kött eller fisk, stark sås och ett stekt ägg på toppen. Tanken är att allt detta ska blandas ihop till en röra, så himla gott tyckte vi! När kvällen var över kände vi oss väldigt nöjda över både mat, sällskap och film.

På fredagseftermiddagen fick vi hjälp av vår studentkompis Sumo för att hitta ett massageställe som Hanna och Lina tipsat oss om. Känslan vi fick var att komma in på ett hotell. Vi bytte om till matchande massagekläder och intog varsin massagestol i väntan på 60 minuters härlig upplevelse. Upplevelsen var inte lika härlig för Emma och Elin då massörerna masserade med fötterna stående på kroppen. Särskilt ont gjorde det när de tryckte in tårna i ländryggen så vi nästan tappade andan. Frida fick en betydligt bättre upplevelse då hon slapp denna massagemetod. Efter massagen åt vi en mindre god måltid, dock ingick det i priset så det gjorde oss inte så mycket. Vi tog en skön och lyxigare dusch än vad vi nu blivit vana vid i lägenheten (mission för duschen i lägenheten har blivit att undvika det smutsiga duschdraperiet och kackerlackor). Vi badade även bastu en stund innan vi begav oss ut i ösregnet (som då varit ihållande i 24 timmar), det gav enorma vattenpölar som vi traskade i med våra gympaskor. Vi blev blötare än vad vi var efter duschen.

Lördag förmiddag bestod av plugg (vi kände oss ovanligt duktiga). Framåt eftermiddagen tog vi på oss de finaste kläderna vi hade packat ner och drog på lite läppstift, vi var nämligen bjudna på ”party”. ”Om det blir försent kan vi ta en taxi hem”. Vid 14-tiden mötte vi upp tre tyska studenter och en engelsklärare för att ta bussen till nya campuset. De tre tyska studenterna läste medicin och var lika förvirrade som vi kände oss i denna stad där det inte går att göra sig förstådd. ”Partyt” (som vi i efterhand inte själva hade kallat för party) började med att ett gäng engelskastudenter applåderade oss välkomna. På bordet hade de dukat upp mängder med kinesiska godsaker som frukt, godis, läsk, snacks, kakor och annat spännande, där inte allt föll oss riktigt i smaken. Torkat sjögräs och gelébollar var ingen hit. ”Partyt” var mycket trevligt, vi fick se mycket från den kinesiska kulturen. Vi skrev kinesiska tecken, prova kinesiska kläder och hårsmycken, fick se och prova traditionell teupphällning (något som vi upptäckte var mycket tidskrävande), lyssna på ett gitarrlikande kinesiskt instrument och såklart vara med på ett antal foton. Därefter skulle vi presentera vår kultur, vilket de tyska studenterna och den finska studenten hade gått helhjärtat in för. De hade gjort en lång powerpoint med bilder från deras länder. Vi satt som fån då vi endast tänkte prata om midsommar och visa några bilder från mobilen. Det slutade med att vi sökte bilder på yahoo och pratade om det vi för stunden kom på om Sverige. Kineserna verkade glada och nöjda, som vi upplever att de alltid är. Klockan 18 var ”partyt” slut och vi vinkade av studenterna och begav oss hem. Den planerade taxiresan kändes komisk på grund av den tidiga timmen. Söndagen bestod av shopping och cheesecakeglass på McDonalds. Dessvärre blev det inga större inköp men vi kom alla tre hem med något nytt. Helgen avslutades med att se finalen av melodifestivalen innan vi somnade gott.

Måndag betydde ny vecka och ny kommun. Första intrycket var att denna vårdcentral var betydligt modernare och fräschare än förra veckans. På vägen dit slapp gå förbi styckade grisar, döda fåglar och annat mindre tilltalande som vi tvingades göra under förra veckan. På det nya stället fanns mycket nya och utvecklade maskiner som vi inte sett i Sverige. Patienten kunde själv genomföra en hälsoundersökning som gick ut på:

1. Midjemått, bystmått och höftmått mättes med hjälp av en trådlös bluetooth- mätare som förde in resultatet i datorn.
2. Genom att stå på en maskin togs längd och vikt samtidigt, BMI räknades ut automatiskt.
3. Bredvid fanns en annan maskin där patienten fick ställa sig på en platta och hålla i två handkontroller (liknande wii). Syftet var att mäta kroppens sammansättning av muskler, protein, fett och vatten som visade på en skärm framför. Så häftigt tyckte vi!
4. Blodsocker mättes.
5. Lungvolymen mättes genom att blåsa i ett munstycke, även detta redovisades på en skärm.
6. Blodtryck och puls.
7. Hjärtfunktionen mättes genom att sätta en elektrod på handleden.

Allt sammanfattades och det gick även att utläsa kommentarer under varje undersökning om vad som eventuellt behövde förbättras. Studenterna, som för dagen var våra tolkar, tog med oss till en marknadsliknande gata. Det fanns massor med matstånd och billiga saker att köpa men ingen av oss hade mer pengar med oss än till kvällsmat så vi bestämmde oss för att åka tillbaka på fredag istället. Vi beställde varsin mjölkte (så gott!) och satte oss sedan på en restaurang i närheten.

Ni hao!

I fredags vinkade vi adjö åt sjukhuset och hjärtavdelningen. Veckan bjöd bland annat på flertalet angiografioperationer. Även här var hygienen bristfällig (läkaren använde sina sterila handskar till att skicka sms), likaså ergonomin. Säkra överflyttningar verkar inte finnas här. Flera gånger har vi sett nyopererade patienter skutta över till sängen med smärta uttryckt i ansiktet. Det som berört oss mest under veckorna däremot är hur patienten inte alls är i centrum. Hade Dahlberg och Segesten funnits i kinesisk skrift hade vi gärna lämnat av några exemplar. Både på avdelningen och under operationerna verkar tekniken och det objektiva vara det viktiga. Ögonen tårades när vi under operationerna fick se hur patienten fick ligga naken, helt i onödan och alldeles för länge, i stora rum med människor springandes in och ut. Stämningen i operationssalen var hätsk och en viss läkare arg (fast vi fick höra att han ”bara pratar lite högt”…). Fredagen avslutades med ett möte där vi fick kinesiskt te och massor av kinesiskt godis. Resterna fick vi ta med hem, vilket innebär rysk roulett varje gång. Kan säga så mycket att vi saknar Hemmakväll.

Annat som vi hunnit med i veckan är: kinesisk middag hos Greg, en av våra studenter. I en liten lägenhet trängde vi ihop oss, tolv personer på varsin plastpall med skor och jackor på. Vi tyckte det var väldigt roligt att se hur studenterna bor här. Det var ganska stor skillnad från campus i Växjö. I ett rum trängdes två dubbelsängar med en enkelsäng (”I feel so small in a big bed”). Trots att inredningen inte var särskilt tilltalande, gjorde sällskapet det till en av våra bästa kvällar. Maten var magisk. Kompis-kocken hade lagat sju olika rätter, som vi åt med våra pinnar (vi fick dessutom beröm för våra skills). Kvällen avslutades med ett stort antal rundor Uno. Tanken slog oss då hur häftigt det faktiskt är med spel som spelas i alla olika länder och vilken samhörighet det medför. Vissa i gänget kunde ingen engelska alls, men Uno, det kunde vi alla.

Helgen sprang förbi. I fredags kväll hängde vi med Lina och Hanna och även denna gång blev det kortspel och mat. I lördags tog vi oss ut på tur till West lake. Trots att vi glömde vägbeskrivningen hemma hittade vi rätt och det är vi glada för. Äntligen fick vi lite lugn i själen av att slippa den hemska trafiken och istället få se lite fin natur. När vi mådde som bäst satt vi och drack kaffe på ett ”hipstercafé”. Vårt goda mode försvann när servitrisen kom fram och visade sin telefon där hon hade översatt ”I’m sorry, but you can’t play cards here”. Vi har nästan slutat bli förvånade över konstigheterna. På vägen tillbaka träffade vi en pratglad 84-årig gubbe som till vår förvåning faktiskt kunde engelska. Han berättade om att han varit pilot i koreakriget, om sin vackra fru och avslutade med ”I love you”. Vi har nog aldrig känt oss såhär uppvaktade.

I söndags mötte vi upp studentgänget för att åka och ”hajka” på Gushan-berget. Väl förberedda med nedpackade träningskläder och regnjackor blev vi något förvånade när samtliga i sällskapet var finklädda. Vi hade visst missförstått det där med ”hajking”. Berget hade nämligen trappor upp hela vägen. Väl framme vid berget började dagens tema: äta mat. Innan avfärd åt vi majskolv och goda crepes. Sedan fortsatte vårt matmarathon genom att vid varje rastplats äta olika (sockriga) saker. Glaserade havtorn på pinne, ananas och sockerrör. När vi efter detta blev tillfrågade om vi ville äta ”suger on sticks” kände vi att det nog fick räcka. På vägen upp fanns även olika konstnärer. Vi träffade bland annat en gammal gubbe som gjorde armband åt oss och skrev våra namn på ett litet riskorn (?). Efter varje inköp under dagen insisterade vi på att vi skulle betala, något som inte verkade uppskattas. Till slut fick vi ge oss och fortsätta känna oss som vi gjort sedan vi kom hit. Bortskämda. Väl uppe på toppen var vi utmattade av en försvunnen sockerkick. Utsikten var fin, men som vanligt låg staden i någon slags dimma. För att slippa gå alla trappor nerför berget bestämde vi oss för att åka cablecar. Frida och Emma lyckades hamna i samma vagn. När vagnen sedan stannade i luften på halva vägen kom handsvetten och planeringen: hur man så smärtfritt som möjligt skulle kunna falla. Vi lyckades undvika detta, och åkte istället till köpcentret med gänget och åt hotpot, där vi fick en härlig inblick i det kinesiska bordsskicket. När Greg sedan frågade ”what’s next activity” kände vi att vi var rätt möra, åkte hem och myste med våra efterlängtade nyinköpta värmeljus (som vi förövrigt letat efter i varje mataffär sedan vi kom hit). Några extra varv drogs med tandborsten denna kväll.

Idag fick vi känna på hur det är att gå upp någorlunda tidigt, efter vårt glidarliv på sjukhuset. Klockan halv åtta mötte vi upp Jenny och Sumo, veckans två sjuksköterskestudenter inom kommunen. Sedan tog vi bussen till vårdcentralen som vi kommer vara på de kommande två veckorna. Här var miljön fräschare, men också här var det så kallt att fingrarna blev blå. ”Isn’t it colder in Sweden?” blir vi alltid frågade när vi inte lyckas dölja våra hackande tänder. Just nu känns det långt bort att arbeta i kortärmat. Vårdcentralen, som tillhör kommunen, har hand om 45000 patienter som vårdas enligt både modern och traditionell kinesisk medicin. Det sistnämnda fick vi erfara under våra sista timmar. Först testade vi akupunktur och blev stuckna i arm och hand. Det kändes märkligt att bli stucken av ett vasst föremål och att inte känna någon smärta alls. Vi fick även testa kopping (även kallad vakuumterapi). Glaskoppar värmdes upp med hjälp av en liten eldfackla och sögs fast på våra ryggar. Huden sögs upp i koppen och syftet med detta var att få musklerna att slappna av. Och här ligger vi nu i sängen, halvt mörbultade med stora blåmärken på ryggen. Duscha får vi inte göra heller. Något som verkligen skulle behövas eftersom vårdcentralen osar kinesiska örter och rökelse. Skämtåsido. Det var en väldigt häftig upplevelse som vi sent kommer att glömma.

Nu ska vi äta ananas.

Ni hao!

/ Frida, Emma och Elin

Ni hao!

Tiden går snabbt här i Fuzhou och vi har insett att vi hamnat i någon slags vardagslunk. Första helgen gick snabbt. Hängde med Lina och Hanna från lördag till söndag. Lördagen spenderades på vårt ”mall” där vi bland annat drack efterlängtat kaffe (varav en person i gänget upptäckte att det blev resans sista, då det resulterade i ett långt besök på en hål-toalett). På lördagskvällen gick vi till vårt stammisställe på gatan, där vi nu fått lite rutin. Kvällen avslutades i vår lägenhet med färsk ananas, Skipbo och Carola. Spelade även några efterlängtade rundor Gin Rummy.

I söndags mötte vi upp Hannas och Linas studentkompis och pojkvän och åkte till en mysig marknad (Seven Alleys) i närheten. Invigde stadens nybyggda tunnelbana (öppnades i januari) där det för en gångs skull var lugnt och skönt. Den lugna stämningen försvann dessvärre då vi klev in i ”den gamla staden” där marknaden ligger. För första gången under vår tid här sken solen (= fler än oss som ville njuta). På marknaden fanns massor av små och mysiga butiker med saker som är typiska för Kina och Fuzhou. Vi fick testa olika slags snacks (eller ”snake” som studentkompisen uttalade det, vilket gjorde oss något nervösa): den obligatoriska ”fiskbollen” (Kinas nationalrätt) och dumplings som enligt Frida både luktade och smakade kattmat (vilket gjorde att Emma och Elin tyckte det var ganska skönt att kunna skylla på att vi inte kan äta kött respektive mjöl). Vi besökte även ett café där vi drack kaffe, färskpressad juice och te. Den mysiga dagen avslutades med att en i sällskapet fick en spottloska i håret. Detta råkade också vara den person som har lite fobi mot slem och saliv (vilket gör det ganska skönt att vara ifrån lungavdelningen).

Under måndagen började vi gå på hjärtavdelningen. Om lungavdelningen var kaos, är inte detta något i jämförelse. På avdelningen trängs 86 patienter (!) med massor av sjuksköterskor, läkare och studenter tillsammans med alla anhöriga som ständigt hälsar på (ungefär tre anhöriga på en patient). På morgonen träffade vi vår första sjuksköterska som är en kille. Det tog inte mer än några sekunder förrän vi hade blivit hembjudna till honom på middag (hans kompis är visst kock). Så, dit ska vi på torsdag. Förutom detta hade vi en kort genomgång av avdelningens vanligaste sjukdomar. Sedan gick vi in i sjukhusets kallaste rum, vilket inte underlättade av att både fönster var öppet och AC var på. Tydligen tycker staten i Kina att det inte ska finnas någon värme på sjukhusen (vilket förklarar det tidigare nämnda att patienterna ligger med sina egna kläder och jackor i sängarna). Våra vita rockar har därför nu fått sällskap av fleecetröjor och långkalsonger.

Vi fick under dagen även vara med på studenternas examination i HLR. Mini-Anne hade här blivit utbytt av en docka med märklig frisyr, trasig mun och näsa och med ett huvud som hängde på sniskan. Sättet att utföra HLR skilde sig från det vi har lärt oss. Att kontrollera säkerhet, antal kompressioner och inblåsningar var överensstämmande, men utöver att lyssna och se hur patienten andas, kände man även pulsen på halsen. Det var också viktigt att mäta ut var händerna skulle placeras vid kompressionerna. Vad vi förstod mätte man under revbenen och upp mellan brösten. Något vi blev lite snopna över och som också skiljer sig en hel del från Sverige är att läraren gav hård kritik till sina studenter, inför allas ögon och öron.

Efter lunch var det ”english corner” som anordnas (”i teorin”) en gång i månaden på sjukhuset, för sjuksköterskor som har ett intresse av att utveckla sin engelska. Vi blev redan under introduktionen tillsagda och inbjudna till att uppträda på detta evenemang och ”göra någonting svenskt”. Planen var att berätta lite om vår midsommartradition och sjunga och dansa kring stången. Blev inte särskilt besvikna när detta glömdes bort och vi istället pratade om dagens tema: diabetes. Alla sjuksköterskor hade med sig olika powerpoints och redovisade var och en. Även här var det ”öppen kritik” inför alla (vilket gjorde oss lite illa till mods). När dagen tog slut tog vi oss ut på en kvällstur med tre av sjukhusets sköterskor. Första stoppet var ett bageri som sålde mini-sockerkakor (Frida och Emma mulade fyra var). Sedan gick vi vidare till en restaurang som serverade stans bästa milk tea. Denna gång slapp vi slajmet. Efter detta tog vi oss till ett behandlingscenter. Vi kom in i ett rum som var helt inrett i lila, med massor av sängar och lustiga apparater. Helt plötsligt låg hela gänget nerbäddade med halvt nerdragna byxor och trosor (det är ju också ett sätt att lära känna sina nyfunna vänner). Behandlingen ingår i konceptet ”meridian therapy” och vi fick plattor med stenar placerade i ett bälte runt magen, kopplade till en apparat som tryckte ihop magen och gav stötar. Syftet var att få ingång matsmältningen. Trots att det faktiskt låter lite obehagligt, lyckades hela sällskapet somna gott. Väntar fortfarande med spänning på att något revolutionerande ska ske med magen.

När vi hade knäppt byxorna, fått i oss lite kinesiskt te och guava tog vi oss till sista stoppet för dagen: en restaurang med ”hot pot”. Här hade vi inga bekymmer av att inte veta vad vi stoppar i oss, dels på grund av att vi hade engelsktalande vänner med oss, och dels på grund av att vi inte behövde titta i menyn. Menyn låg nämligen i olika akvarium. Levande. Maten tillagades av oss själva (eller rättare sagt en av sjuksköterskorna) och innehöll: alla sorters fisk och skaldjur. Musslor, havsräkor, kräftor, snäckor och fiskskinn och en penisliknande fisk. När vi ganska sent på kvällen kom hem såg vi fram emot en varm dusch då vi luktade både fisk och stekos blev vi sådär glada av att upptäcka att varmvattnet var slut. Då vi inte ville kontakta vaktmästaren för tredje gången hoppade vi in i det kalla, men var ändå rätt nöjda när vi gick och lade oss efter vår hittills bästa dag.

Idag har vi ÄNTLIGEN fått göra lite praktiskt på avdelningen. Tagit blodtryck, venprov och satt PVK. Har också pratat om journalsystemen och tagit emot nya patienter. En person i sällskapet har även lyckats slarva bort sin telefon, och också hittat den. Inom dessa fem minuter hann en sjuksköterskestudent på avdelningen ringa två samtal till olika personer på sjukhuset, och nästan polisen. Vi blir alltså väldigt väl omhändertagna.

Nu ska vi dricka öl, te och spela kort.

Elin, Emma och Frida

Så här ser avdelningens läkemedelskoppar ut. Varje patient har fyra koppar med olika färger som beskriver vilken tid på dygnet läkemedlet är avsett för.

Ni hao! (Hej!)

I söndags kom vi äntligen, efter en två dygn lång resa, fram till Fuzhou. Resan gick fint, trots tio timmars väntan i Frankfurt (skipbo och öl räddade oss). Redan på Fuzhous flygplats stötte vi på vad som skulle komma att bli vårt största hinder: språket. Efter några smått kaotiska minuter hamnade vi på en buss som tog oss till vårt område. Vi blev väldigt glada och lättade när Terry, vår kontaktperson, stod och väntade på oss (hade inte fått tag i henne och väntade oss att hamna mitt ute i ingenstans utan hjälp). Efter det blev vi visade till vår lägenhet. En stor trea, nära stadens huvudgata. Blev glada när vi såg att vi hade egna rum och stora sängar. Mindre glada när vi skulle lägga oss och upptäckte att sängen saknar madrass. Eller har madrass, gjord av trä. Efter första natten sover vi alla tre som packade sillar i den skönaste sängen. Rätt bra, för det är kallt om natten. Förutom planksängar är lägenheten helt okej, efter lite städning.

Igår (måndag) mötte vi upp Terry för att fixa ett kinesiskt simkort. Något som i Sverige skulle ha tagit cirka en minut tog här cirka en timme. Det är lite så det går till här verkar det som. Det går inte så snabbt (vilket passar en viss person i sällskapet…). Efter detta gick vi till ett stort supermarket och handlade. När vi berättade för Terry att vi hade tänkt att laga egen mat på kvällarna blev hon chockad: ”Vet ni hur man kokar ris!?”. När vi senare upptäckte hur billigt det är att äta ute (det billigaste målet vi har ätit hittills kostade tio kronor) förstod vi.

När klockan blev halv tre gick vi till sjukhuset (Fujian medical hospital) som ligger bara fem minuter från lägenheten. Dagen började med introduktion. Vi blev bjudna på kinesiskt te, och kinesiska äpplen som två personer sprang in med under tiden. Fick även våra (några storlekar för stora) vita rockar som vi kommer att bo i de kommande veckorna. Introduktionen gavs på en mycket knagglig engelska där siffror och mycket annat blev fel (vilket blev lite komiskt pga. att vi kunde se powerpointen samtidigt). Stackaren som höll i introduktionen blev rättad av en äldre dam och stämningen blev lite konstig. Men det fina är att alla verkligen försöker och vill prata med oss, även om det blir lite tokigt ibland. Vi känner oss väldigt välkomna och uppskattade (alla säger att de tycker att vi är söta också, vilket är upplyftande då vi än så länge gått runt i vindjacka och vit rock).

Efter introduktionen gick vi upp till lungavdelningen, där vi ska vara denna vecka. Där fick vi träffa vår handledare, Ji Xiaoyan. Väldens snällaste och mest omtänksamma människa. Hon har gett oss mat och berättade idag att hon hade legat och tänkt på oss klockan tre i natt, hur hon kunde förbättra sin engelska och göra det så bra för oss som möjligt. Trots språkbarriärer fungerar det bra, även om allt tar lite extra tid. Översättningsappen går varm (likaså kroppsspråket).

Idag började vi klockan halv nio och har under hela dagen haft ”sjukdomslära” och diskuterat de vanligaste sjukdomarna på avdelningen. Under lektionen ringde Ji Xiaoyan och beställde ”milk tea”. Gott tänkte vi, började surpla och upptäckte att muggen inte bara innehöll te utan även ”pudding” (slajm) och jordnötter. Lite läskigt, men gott! Vi har under dagarna också pratat mycket om likheter och skillnader mellan Kina och Sverige. Vi märkte redan vid sjukhusets entré igår att skillnaderna är stora. Det doftar inte rent och ”sjukhus” som i Sverige, utan andra dofter som kanske inte är så inbjudande. Och alla människor. Det går snabbare att ta trapporna (sju våningar upp) än att stå och vänta på en hiss. Hygienen är alltså något som skiljer sig mycket från Sverige. Vi fick igår lära oss att ”det är viktigt att tvätta händerna innan och efter arbetspasset”. Handskar har vi knappt sett skymten av, och handsprit tycks ”torka ut händerna” och verkar inte användas särskilt mycket. Läkemedel blandas utan handskar och vill en gå på toaletten under arbetspasset ligger den mitt i kontorets kärna. Ett hål i marken och inget toalettpapper eller sprit. Bara tvål. Något vi också tänkt en del på är att vissa delar på sjukhuset är så outvecklade, och andra väldigt i framkant. Detta blev tydligt idag när vår handledare skulle visa oss patientrummen. Patienterna ligger i sina vanliga kläder, har många anhöriga hos sig som tar med sig mat som äts i både rum och i korridor. Detta tillsammans med den tidigare nämnda bristfälliga hygienen gjorde oss förvånade när vi fick se hur sjuksköterskorna kan läsa av patientens identitet och läkemedelslista: genom en modern telefon som kan läsa av QR-koder.

Vi kände redan efter första kvällen att vi hade mycket att berätta, och känner att det trots det långa inlägget finns mycket kvar. Det får bli nästa gång. Nu har vaktmästaren varit här. Igen. Första gången var det duschmunstycket som flög av, och idag var det toaletten som inte ville spola. Det går bra för oss! Nu blir det film i trippelsäng.

Xiexie och Ni hao! (Tack och Hej!) // Elin, Emma och Frida

Tjohoo!

Nu börjar praktikdagarna gå mot sitt slut, men vi har fortfarande lite kvar att se i kommunen. Imorgon ska vi på fler hembesök, vilket vi tycker är väldigt kul, eftersom det är så spännande att se hur de bor och lever här i kina. Vi slutar aldrig förvånas över skillnaderna men ibland också likheterna mellan Sverige och Kina. Men mer om hembesök imorgon.

Idag spenderade vi större delen av dagen i infusionsrummet på sjukhuset. Infusionsrummet ser ungefär ut som ett väntrum fast med droppställningar vid varje stol. I kina ges nästan all medicin genom infusion och på både sjukhuset och kommunsjukhuset kan man komma och få sin infusion och sedan går man hem. För att kunna få en infusion behöver man först ett recept från läkarn, sedan går patienten till apoteket för att hämta ut medicinen och tar sedan med det till sjuksköterskan som sedan bereder infusionen. Under tiden får patienten sitta i infusionsrummet och får en värmekudde att värma händerna på. Sedan får patienten infusionen och sjuksköterskan kontrolleran efter en tid hur patienten reagerar på läkemedlet. De största skillnaderna från Sverige är att de inte använder sig av pvk:er när bara infusionen ska ges en gång, utan patienten har nålen i venen under hela tiden som infusionen ges. En annan sak som skiljer sig var att nålen och droppslangen satt ihop från början, så de fanns ingen möjlighet att spola nålen för att se så att den satt rätt innan infusionen startades.

Vi fick även blanda antibiotika i läkemedelsrummet. Det var en väldig skillnad på antibiotikahanteringen här i Kina och i Sverige. De hade tex inga handskar på sig när de blandade, inget underlägg på bordet och slangarna slängdes sedan bland de vanliga avfallet. Som tur var hade vi med oss egna handskar så vi blandade också lite antibiotika och Förklarade hur v har fått lära oss hantera antibiotika.

I övrigt spenderas största delen av dagarna med att planera in all mat som vi MÅSTE äta innan vi åker härifrån. Det hade ju varit tråkigt om man missar att äta något för sista gången!

Infusioner på gång!

Snart ses vi// Annsofie, Sofie och Rebecca

Hejsan!
Idag har vi gjort massa hembesök! En gång varje år gör respektive kommun-sjukhus (liknande vårdcentral i Sverige) hembesök hos de äldre i just deras kommun. Då tar de blodtryck, pratar om hälsan och vilka vanor de har. De undersöker även resterande i familjen, exempelvis barnen! De ringer även hem till dem 4 gånger om året för att fråga hur de mår.

På det lilla kommun-sjukhuset kan man även komma för att göra en helkroppsundersökning. Uttrycket ”bodycheck” är väldigt vanligt här. Har man inte tid eller ork att vänta på en doktor kan man nämligen göra den själv! Det fanns ett litet rum med massa olika apparater. Exempelvis en maskin som både mätte vikt och längd samt räknade ut BMI. Det fanns även en automatisk blodtrycksmätare. Hit kan man alltså gå för att själv undersöka sin hälsa.

Blodtryckstagning hemma hos en mycket gullig tant!

Den magiska vågen!

Här stoppar man in armen för att mäta sitt blodtryck!

Hälsningar, Annsofie, Rebecca & Sofie