UNESCO

“Absolut farmakon” (Stockholm: Ariel, 2019) är en väl skriven bok av historikern och kritikern Axel Andersson. Den  innehåller många intressanta och originella iakttagelser om kärnkraft och särskilt om kärnavfall. En karakteristisk mening låtar så här: “Fysiker hänvisar sällan till Kant när de talar om kriticitet” (s. 17). Sant!

Jag hade lite svårt att förstå relevansen av de långa redovisningar om Derrida, Stiegler, Gilligan, Ukele mm men det finns framför allt många egna observationer och kommentarer som väcker nya tankar om kärnavfall och dess koppling till framtiden. Sista stycket i boken är en bra sammanfattning av bokens resonemang:

”Det finns inte många möjligheter att projicera mänskligheten 100 000 år in i framtiden. Kärnavfallet är ett av de få. En ofantlig resurs för varje nation som idag äger avfall och således äger ansvar för det. Gestaltningen av återstoden kring förvaringen av kärnavfallet är också ett sätt att offentliggöra och demokratisera denna skatt. Den tillhör oss alla då det var vi, och våra anfäder, som använde energin som blev kärnavfall. Vi ska aldrig dö.”