Alla inlägg

Börjar närma sig sitt slut..

Friday, March 22nd, 2019

Vår tid i Skottland börjar närma sig sitt slut, om mindre än en vecka beger vi oss tillbaka till Sverige. Redford Nursing home ville vara säkra på att tacka mig ordentligt så när vi stod i allrummet där de boende är så slet personalen åt sig de boendes filtar och band dem runt sin midja som kiltar, satte på nationalsången skrälande högt, dansade och sjöng. De boende och jag skrattade till tårar och försökte förgäves klappa takten! Själv så blev jag en skotsk frau som de fnissade så gott åt med orange hår och en korg i famnen med alkohol och godsaker 😀

Jag är så oerhört tacksam över att fått denna chansen att utvecklas inom mitt blivande yrke som sjuksköterska genom att stå i operationssalen och diskutera anatomi medan de lyfter och visar organen och även stå i läkemedelsrummet på ett äldreboende med knappt inga resurser alls men du lär dig att använda det du har. I Sverige upplever jag ibland att vi måste ha allt i sjukvården, allt omläggningsmaterial som finns, alla apparaturer osv osv. Detta är en bra kontrast att sluta stirra mig blind på det jag tror att jag måste ha för att lösa en uppgift och istället se vilka resurser jag faktiskt har. Denna veckan har jag dessutom varit iväg, igen och sett på fotbollslegender med halva pensionärsstyrkan. Så fint att se de gamla bli unga igen! Jag ger mitt absoluta bästa betyg till båda praktikplatserna, för en vård som är uppbyggd på både kompetens men även med så väldigt mycket hjärta. Här i Ayr är patienterna människor, inte diagnoser och sjukdomar.

Idag övergav Fanny mig för att träffa familjen i Edinburgh så jag har roat mig med att klättra i berg och promenerat mil efter mil längs med havet efter praktiken. (Lugn lärare, jag har såklart pluggat också nu ikväll!)

Kram på er alla!

Fantastiska Ayr

Sunday, March 3rd, 2019

Fantastiska Ayr!
Då var vi på plats i Ayr och tänkte att vi tillsammans uppdaterar er där hemma 🙂

Vi har hunnit.. 

Jag (Marina) har gått in i männens omklädningsrum på operationsenheten, sniffat högt innanför dörren och sagt mmm här luktar det ju gott! Följt av oh oooh oh! sorry sorry sorry, genast blundat och letat mig ut med armarna utsträckta. 

Fanny har kanske varit mest lyckosam ändå genom att sätta igång brandalarmet på heeela äldreboendet. 

Oklart vem som skäms mest hittills på denna praktiken!  

I alla fall.. Fantastiska Ayr! 

Landet erbjuder:

•Trevliga, varmhjärtade människor som alltid vill hjälpa till, du står och ser förvirrad ut max 10 sekunder sedan hoppar alltid någon fram och frågar om du behöver hjälp. 

•Fina vyer med oändliga strandpromenader och härliga löpturer i den fina naturen. 

Färdmedel:

Bussen tar dig överallt. Tips är att säga till busschauffören att du vill ha ett veckokort för en vald resa så tar du dig till praktiken för ungefär 600kr i fem veckor (från busstationen i Ayr till Ayr hospital). Obs! Om de supertrevliga ladies på universitetet propsar på att du måste ta bussen från universitetet till busstationen så tacka vänligt men bestämt nej för det tar 15 minuter att gå dit (även om de supertrevliga säger att det är en låååång promenad dit)! 

Shopping: 

Stan i Ayr erbjuder allt du behöver. Om du vill ha mer storstadsshopping är Glasgow en timme bort med tåg. 

Boende: 

Vi bor på Craigie accomodation. Här delar man kök med ett gäng tonåringar som föredrar att äta i smuts och låta disken stå. De gillar även att spela jääättehög musik, skrika och springa i smällande dörrar ungefär hela nätterna när de känner för det. Annars är boendet fint med eget badrum. Ägarna är jättetrevliga, väldigt familjära och gör allt för att du ska trivas. 

Boendet ligger 5-10 min promenad ifrån en stor mataffär med priser som hemma, kanske ännu lite billigare än hemma vad gäller frukt och grönt. Det finns även en tvättstuga angränsat till boendet där du betalar ungefär 35kr/maskin och 20kr/torktumlare vilket görs via en app eller kort. 



Språket.. Vi har aldrig någonsin haft svårt att förstå engelsktalande människor men i Ayr så har man liksom ett eget språk, man uttalar inte orden och om man hittar även på egna ord här. Det bästa är att alla skrattar och tycker synd om dig när du för tredje gången säger ”sorry, whaat?”. 

Skoluppgifter: 

Ja det är tyvärr som alltid när man har praktik, man har även en hel del skoluppgifter. Både inlämningar och förberedelser inför vår scary skriftliga NKSE ganska direkt när vi kommer hem. Vi ser såklart väldigt mycket fram emot att plugga till detta på kvällarna mellan heldagar-6 dagar-i-rad-passen på praktiken!

Nofilterneeded


Just ja, vi har ju praktik också! 


Såhär upplever jag (Marina) operationsenheten på Ayr hospial:

•Ayr hospital är relativt litet, ungefär som Ljungby sjukhus kanske om det säger något? Operationsavdelningen här är litet men ack så bra. Väldigt trevliga och högst kompetent personal som är sannerligen studentinriktade med mycket material och pushar dig att göra saker som är svårt och obekvämt, medan din supervisor står väldigt nära och är redo att stötta när du tappar huvudet. Mycket lärorikt, rekommenderas verkligen! 
Det som skiljer sig från Sverige (de få tiotal operationerna jag har varit med om där) är:
-Alla journaler sker i pappersform.
-Det är vanligtvis väldigt mycket personal, ibland kanske för många, som cirkulerar i operationssalen utan någon egentlig uppgift.
-Alla bär ringar och sitter med sin telefon under operationerna (förutom de sterilklädda) men öronhänge är absolut förbjudet.
-Läkarna är med från början, patienten har samma operationsteam från preOp till postOp vilket jag upplever gör patienten lugn och trygg och får tid och framförallt får förtroende för personalen till att ställa frågor och berätta om sig själv och sin situation. Flera av personalen besöker sedan patienterna på andra enheter (av fri vilja) efter att de är klara på OP för att visa hänsyn och vänlighet. Allt känns väldigt familjärt och alla pratar väldigt mycket med patienterna och involverar dem i sin vård.
-Som jag nämnde så är personalen väldigt studentinriktade. De ser till att ställa en pall så nära operationsbordet du kan komma utan att röra det sterila så att du verkligen kan se exakt vad de gör. Alla i operationssalen förklarar precis allting, ställer frågor och utmanar ditt minne vad gäller sjukdomar och anatomi. Om du inte kan något eller inte förstår så ber de om ursäkt för att de varit otydliga… Inte för att jag inte kan svaret 😉

Jajemen, den där hatten är aldrig där den ska vara. Mitt bästa tips är att sluta dra i den så mycket så slipper du dina tveksamt fina mormor-lockar i pannan!



Såhär upplever Fanny äldreboendet i Ayr:

Redford Nursing Home är ett privat äldreboende i en förort i Ayr vid namn Doonfoot där det bor 44 ”residents” som de boende kallas här. Boendet är som att komma in i ett gammalt stort och färgstarkt hus där alla är som en stor familj och det är långt ifrån en steril miljö. Det finns två våningar och alla rum är unika. Det arbetar en sjuksköterska vid varje arbetspass, sen arbetar det några undersköterskor, en aktivitetsansvarig, städerskor/tvätterskor, kökspersonal dagligen och vissa dagar även frisör, fotvårdare, fysioterapeut mm. Alla är väldigt trevliga, hjälpsamma och får mig verkligen att känna mig välkommen. Deras arbetstider är 12 h pass, där sjuksköterskan arbetar antingen dag 07.30-19.30 eller natt 19.30-07.30. Mina arbetstider är 9-17 mån-fre. Jag får dela läkemedel, överlämna läkemedel, kontrollera vitala parametrar (varje dag har dem en rutinkontroll av vitala parametrar på en boende, och annars såklart vid behov), utföra såromläggningar, delta vid aktiviteter och samtala med de boende. Inga blodprovstagningar har förekommit än, men det utförs på boendet vid behov. Dock förekommer ingen intravenös behandling utanför sjukhus här, utan medicinering sker endast per oralt eller subkutant. Den skotska accenten och slangen är svår att förstå men jag tragglar mig fram, och ibland lyckas jag förstå snabbare och ibland tar det längre tid.. 😉 Personalen och de boende verkar stå nära varann och är kärleksfulla mot varandra och har mycket humor, detta gör att det är en väldigt positiv och god stämning och atmosfär på boendet. Nästan alla de boende tycker om att sitta ute i vardagsrummen tillsammans och dem är väldigt sociala och pratar med varandra. All mat på boendet lagas från grunden på plats. Personalen arbetar verkligen med hjärtat på rätt ställe med de boende och det är härligt att se. Brister är bland annat basala hygienrutiner, då dem inte har handdesinfektion och är inte så noggranna med att tvätta händerna, och personalen arbetar med smycken och speciellt ringar. Deras rutiner i förflyttning brister ibland säkerhetsmässigt då personalen inte arbetar så ergonomiskt vilket frestar på deras kroppar och patienterna riskerar att falla.

All dokumentationen sker i pappersform och skriftligt för hand och varje boende har en egen pärm för detta. Undersköterskorna dokumenterar dagligen om de boendes status, och sjuksköterskan dokumenterar dagligen om det är något speciellt med någon boende. Dem har riskidentifikation som rör fall, viktnedgång/undernäring, nutrition, trycksår m.m. vilket uppdateras 1gång/mån. Varje pärm innehåller också kontaktuppgifter till närstående, en livshistoria, en dagsberättelse om vilka dagliga rutiner varje boende önskar, om den boende har 0HLR m.m. Sjuksköterskan rondar varje vecka/varannan vecka via telefonkontakt med läkaren som dem kallar för GP här, och läkaren kommer bara till boendet om det är något speciellt som uppkommit. De boende tillåts vara självständiga i möjligaste mån och fokus här ligger mer på vad patienten kan göra (dennes egna resurser) än vad patienten inte kan göra. Häromdagen var vi ute på promenad i solen, och en av de boende fick gunga i en lekpark, hur fantastiskt att se?? Livskvalité!


Kirwara sub-county hospital

Friday, February 1st, 2019

Waaaooow! Första veckan avklarad på Kenyatta University. Det har varit en vecka med mycket intryck, en lagom mängd frustration men också nya lärorika upplevelser.

Veckan började med att vi mötte upp Dr. Kabue, som är ”rektor” på school of nursing på KU. Hon visade oss runt i deras lokaler samt presenterade oss för de klasser som vi kommer att tillbringa vår tid med här i Kenya. Hon visade också oss busshållsplatsen där vi under veckan skulle ta skolbussen ifrån till sjukhuset. Bussen vi har åkt med har tagit cirka 2 timmar till och 2 timmar från sjukhuset, vilket gör att det har blivit sena kvällar.

”Sjukhuset” som vi tillbringat första veckan på är en liten klinik ute på landsbygden som främst riktar sig till kvinnor, barn, födsel och HIV-behandling. Detta var minst sagt ett uppvaknande då det arbetar helt annorlunda än vad vi är vana vid i Sverige. Exempelvis så journalföring de allting i stora pärmar och saker som exempelvis sekretess och personcentrerad vård existerar ej.

På barnavårdscentralen stod mammorna i kö i ett litet rum för att få mäta, ta vikt och ge vaccin till sitt barn. Rummet var inrett med bänkar längst med väggarna som mammorna satt och väntade på för att få vaccinera sitt barn. Alla Vaccin var förvarade i en liten kylbox där läkemedel låg ihopblandade. Personalen signerade inte heller läkemedlet de gav utan skrev bara upp det i en barnbok som mammorna får vid barnets födsel. Trots den höga förekomsten av HIV uppmärksammade vi att det inte var någon i personalen som använde handskar vid hantering av olika provtagningar.

Mottagningen var generellt väldigt ohygieniskt och det var väldigt stor brist på material. Gick något sönder så var chansen att det ersattes med nya saker inte så stor.

Skillnaden på Deras utbildning och våran är att de läser 4 år. I dessa 4 åren ingår en större del mödravård och förlossningsvård.

Dr, Kaube’s tanke är att vi ska vara med studenterna och inte med sjuksköterskorna vilket gör att vi har svårt att se vad det riktiga arbetet innefattar.

Studenterna har under denna veckan haft sina ”kliniska examinationer” vilket har gjort att vi har haft svårt att veta vår roll. På grund av dessa examinationer har det blivit väldigt långa dagar då vi måste vänta tills studenterna är klara innan bussen lämnar sjukhuset. Det har varit tider mellan 06.30-21, de senaste dagarna vilket vi inte anser är hållbart.

Trots långa dagar har vi försökt anpassa oss till den afrikanska mentaliteten där stress och passa tider inte existerar. (haha)

idag (Fredag) har vi försökt komma i kapp med vår sömn, plugg och tvätthög. Vi båda läser kursen Global hälsa som är internetbaserad. Imorgon har vi planerat en dagstripp in till Nairobi där Masai Market och Giraffe centre väntar.

 

 

Campinas 2019

Thursday, January 24th, 2019

Hej! Efter mycket om och men är vi igång med bloggandet från UNICAMP i Brasilien. Dagarna här är varma, långa och hektiska, men otroligt lärorika och intressanta. Sedan vi kom har vi besökt deras Primary Care Unit, Kvinnosjukhus, akutavdelning och även fått en rundtur på sjukhusets övriga avdelningar. Vi ser mycket som skiljer sig åt från sjukvården i Sverige, men även många likheter. Även om sjukhusen på UNICAMP är ett av Brasiliens bästa sjukhus är deras budget begränsad, vilket man bland annat ser på sjukhusets lokaler och personalens och patientens tillgångar. Personalen använder till exempel sina egna kläder under arbetstid och tvättar dem hemma eftersom sjukhuset inte har möjlighet att förse dem med personalkläder (förutom på vissa speciella avdelningar) Även en stor del av journalföringen sker per hand istället för på datorer, vilket skiljer sig från vårt arbetssätt i Sverige. Vissa avdelningar är mycket organiserade och liknar våra svenska avdelningar, medan andra ställen är oerhört kaotiska exempelvis deras akutavdelning.

Detta fick bli en kort sammanfattning av våra första dagar här i Campinas, mer detaljerade inlägg med bilder kommer strax! Nu ska vi iväg med proffesor Isabell och bland annat besöka deras kirurgnottagning!

På återseende,

Nina och Rebecca

Bättre sent än aldrig!

Friday, November 9th, 2018

Vi anammade minst sagt den afrikanska mentaliteten och tidsuppfattningen så här kommer vårt avslutande inlägg från vår resa i Syd Afrika.

 

Vi har nu varit hemma i Sverige i lite drygt en månad och alla intryck och händelser börjar landa. Det var minst sagt en upplevelse utöver det vanliga som vi skulle rekommendera till att ta chansen. Vi har fått fördomar både motbevisade och bekräftade. Vi kan börja med att berätta för er att Afrika(som då är en kontinent) men i vårt fall Syd Afrika inte upplevdes som något farligt land. Staden Thohoyandou vi befann oss i har självklart stora skillnader från t.ex. Johannesburg som är känd för att vara farlig. Den vänlighet och omtänksamhet vi fick erfara var något utöver allt man någonsin stött på i Sverige. Vår “african-mum” som jobbade på stället vi bodde skjutsade oss flertalet gånger till köpcentret och övriga på boendet hjälpte oss alltid om det var något vi behövde. Samma sak inne i stan och på köpcentret var alla väldigt vänliga och hjälpsamma samt nyfikna på vilka vi var och var vi kom ifrån. Det kom ofta fram människor och prata med oss och även om vi första dagarna upplevde det som lite udda och obekvämt blev man till slut van.

 

Sett till våra fältstudier råder det ingen tvivel om att det är stora skillnader på den svenska sjukvården och den vi fick erfara. Brist på personal och stort antal patienter förekom även här men inte tillnärmelsevis som i Sverige. En av klinikerna vi besökte hade vid lunchtid redan tagit emot över 100 patienter. På sjukhuset var köerna oändligt långa och utan att kunna boka någon tid var det bara för människor att snällt vänta på sin tur. Om vi i Sverige märker skillnad på privat och statlig sjukvård var det som natt och dag i Thohoyandou. Många av dem vi pratade med som inte jobbade på sjukhuset utan snarare var eller varit patienter beskrev tydligt vilka extrema skillnader det var på få privat vård eller statlig. Lika så om man hade det gott ställt och råd med en sjukvårdsförsäkring hade du helt andra förutsättningar än övriga och alltså mer parten av befolkningen. Det kunde även märkas av på mentaliteten och arbetsklimatet som rådde på sjukhusen. Många upplevdes mest göra precis det var tvungna att göra och värderade inte sitt arbete som något värdefullt utan snarare som något de bara gjorde för att få pengar, även om inte lönen var den bästa.

Vi tar med oss så väl insikten om att den afrikanska kulturen nog hade kunnat behövas främst nu i vårt gråa och dystra land men även vetskapen och tacksamheten om vilken fin och bra sjukvård vi har i Sverige!

 

Tack för oss och förhoppningsvis på återseende i nästa termin!

 

/Johanna och Frida

Sista dagarna!

Tuesday, October 23rd, 2018

Hejdär!

Nu sitter vi på ett supermysigt beach resort i Puerto Galera och inväntar omelett- och pannkaksfrukost! Vi checkade in i lördags eftermiddag efter att ha lämnat Baguio med buss strax efter midnatt natten till lördagen.

I torsdags och fredags förra veckan var vi en dag på medicinavdelningen och en dag på kirurgavdelningen på universitetssjukhuset. Vi var där tillsammans med tio sjuksköterskestudenter och en lärare från skolan som handledde studenterna. Vår dag på medicinavdelningen började med att vi blev tilldelade varsin patient och fick en snabb genomgång om hur dagen brukar se ut. Sedan var det en nattsjuksköterska som rapporterade över alla patienter till dagpersonalen och därefter var arbetet igång. Först skulle morgonmedicinen delas ut och vitala parametrar tas. För att se vilka mediciner patienten skulle ha fick man titta på små “medicinkort” vilka fanns i lådor tillhörande varje patient. På kortet stod det vilken medicin som skulle tas och hur ofta. Men det var ofta som alla mediciner inte kunde ges då det är patienten själv som betalar för sin medicin och finns inte möjligheten till det så uteblir medicinen. Under förmiddagen rondade läkarna och tog beslut om patientens vård. Läkarna skrev in eventuella läkemedelsjusteringar och en ny kortfattad bedömning av patientens tillstånd på patientens “chart” (en mindre patientjournal i pappersformat) vilken sjuksköterskorna sedan läste. Det var endast läkare med under ronden och informationsöverföringen till sjuksköterskorna skedde främst genom anteckningarna i patientens “chart”. Sedan följdes dagen av läkemedelsutdelning, omvårdnad, vätskebalansräkning och nya kontroller av vital parametrar. Upplägget för dagen var i stort sett detsamma på kirurgavdelningen men då hade vi två patienter var tillsammans med varsin annan sjuksköterskestudent.

Efter vår duty på kirurgavdelningen begav vi oss till en föreläsningssal för att hålla vår presentation om Sverige och svensk sjukvård för en förstaårsklass. Vi inledde med att beskriva Sverige som land, bland annat statsskick och landskapen i Sverige för att sedan gå in på hur sjukvården bedrivs utifrån landsting och kommun. Vi beskrev hur olika vårdinstanser fungerar och samverkar med varandra och avslutade med att visa flera bilder från svenska sjukhusmiljöer och Linnéuniversitetet. Till sist ställde studenterna flertal frågor om svensk sjukvård och sjuksköterskeutbildning. Det var höga jubel i klassrummet när vi svarade på bland annat vad en sjuksköterska i Sverige tjänar och att utbildningen i Sverige är gratis.
Sedan fick vi våra papper påskrivna om att vi var godkända!

Nu ska vi slappa sista dagen här innan vi tar en tidig båt mot Batangas imorgon för att sedan flyga hemåt imorgon kväll!

Sjuksköterskestudenterna vi var på kirurgavdelningen med.

 

Här kommer vi spendera resten av dagen!

Köket i vårt dorm, här lagas god mat tre gånger om dagen.

Förstaårsklassen som vi höll vår presentation för.

Allt gott,
Evelina och Stina

Hypertension club

Wednesday, October 17th, 2018

Hejsan!

Nu var det ett tag sedan vi skrev här senast. Det är ett späckat schema vi har här i Filippinerna så vi är ganska trötta när vi väl har lite tid över. Sedan vi senast skrev har vi haft praktik på akuten i tre dagar och varit iväg på våra två sista community duty i Kapangan.

Vi var på akuten på universitetssjukhuset Saint Louis University Hospital of the sacerd heart. Akuten bestod av ett rum med tolv sängar för kirurg-, medicin- och pediatrikpatienter. Det fanns en triage utanför entrén till sjukhuset men den behövdes inte användas under våra tre dagar då det inte var så många patienter. En patient kunde därför, i stort sett, bara gå in på akuten och lägga sig i en ledig säng och så kom det därefter en intern (läkarstudent) och bedömde patienten. Därefter brukade en sjuksköterskestudent komma för att ta de vitala parametrarna. Att arbeta som sjuksköterska i Filippinerna innebär ett mer assisterande arbete än vad det är i Sverige. Det var tex. läkaren som satte pvk:er och kopplade dropp, gipsade frakturer samt tog blodprover. Rapporteringen av en patient var inte heller vad den är i Sverige. Här är det en intern/läkare som pratar med patienten och sjuksköterskan får stå och lyssna på vad som säges till patienten och vilka åtgärder som skall göras.

Av de patienter som kom in fick vi se många olika fall. En äldre patient kom in medvetslös med taxi och hjärt- och lungräddning påbörjades direkt, dessvärre gick det inte att rädda patienten och räddningsinsatserna avslutades efter en timma. En patient i 12-års åldern kom in med en bruten underarm (den buktade som ett s), här gipsades först armen och innan gipset hade stelnat så knäckte ortopeden tillbaka benet och ett rejält knak hördes!

Våra två sista hemsjukvårdspraktiker har varit i Kapangan. Här har vi, likt tidigare gånger, varit ute och träffat patienter i byarna. Vi har även hjälpt de andra sjuksköterskestudenterna i att starta en ”hypertoni- och diabetesklubb”. I Filippinerna är just hypertoni ett stort problem som börjar gå nedåt i åldrarna och många av de personer som bor ute på landet har inte alltid råd med blodtryckssänkande mediciner. Syftet med klubben är att invånarna ska bli motiverade till att göra livsstilsförändringar för att förbättra deras hälsa och sänka blodtrycket. På det första mötet fick de information om varför sjukdomen uppkommer, hur den ter sig och vad de kan ändra i sin livsstil för att påverka blodtrycket. Mycket information handlade om kostförändringar, som att minska salt- och fettintaget. Vi bidrog till dagens aktiviteter med en liten uppvärmning för att få igång kroppen samt visade en taktil handmassage för avslappning.

Nu har vi bara två dagars praktik kvar här i Baguio, en dag på medicinavdelningen och en dag på kirurgavdelningen. Vi ska även hålla en presentation för sjuksköterskestudenterna om det svenska sjukvårdssystemet. Sedan har vi ledigt i fyra dagar innan vi flyger tillbaka till Sverige!

Ett hus som en av patienterna bor i.

Vi gick genom ett odlingslandskap när vi skulle besöka en patienterna, här en risodling.

På vandring till patienter i Kapangan, många branta stigar.

Hypertension club inleddes med bön och nationalsång.

Vi besökte en lågstadieskola i Kapangan, här är ett av klassrummen.  

Allt gott!

Stina & Evelina

Community duty, OP och aktivitetsdag på universitetet!

Saturday, October 6th, 2018

Hejsvejs!

Den här veckan har vi varit på community duty och operationsenheten på universitetssjukhuset. På community duty var vi i en ny by, Pito, där vi vandrade ca två timmar till familjerna vi skulle besöka. Det var en lång vandring med mycket vacker natur! Flera av de familjer vi besökte där var utan tillgång till både el och vatten. Vi träffade bland annat en äldre kvinna och hennes son i 30-årsåldern. Sonen har epilepsi och hade för några veckor sedan fått en kramp och ramlat med foten in i eldstaden där de lagar sin mat, och var nu i behov av sårvård. Familjen hade väldigt ont om pengar och behandling för sonens epilepsi var därmed begränsad. Sjuksköterskorna som arbetar i området besöker familjen en gång i veckan för omläggning av såret och samtalar med dem en stund.

Väl på operationsenheten blev det en hel del väntan första dagen. Det var två planerade operationer på förmiddagen, en cholecystektomi och en inläggning av ett bukdrän. Sedan var nästa operation först efter ca fyra timmar, så vi passade på att se hur patienterna togs omhand på post-OP och läste i varsin bok en stund. På eftermiddagen var vi med på en ögonoperation där kirurgen skrapade bort och ersatte patientens lins. Patienten fick lokalbedövning och var vaken under operationen samt fick instruktioner av kirurgen att exempelvis titta mot lampan. När den nya linsen var på plats fick vi båda kika i mikroskopet som kirurgen tittat i under hela operationen, mycket spännande!
Dag två på operationsenheten inleddes med ett planerat kejsarsnitt som skakade om oss en aning! Vi tyckte båda att det såg rätt våldsamt ut när bebisen skulle ut ur det relativt lilla snittet, men allt gick bra för både mamman och barnet. En överväldigande upplevelse! Sedan följdes dagen av två AV-fistelloperationer, en orchidektomi, en mastektomi, en armbågsledsoperation och en omskärelse av en endagars gammal pojke. Omskärelse av pojkar beskrevs av vår handledare som en del av kulturen här och gjordes enligt henne av hygieniska skäl. Vi upplevde båda att det var svårt att ta in att en operation utförs utan egentliga medicinska orsaker. Det var dessutom svårt att se den lilla pojken ligga vaken och skrika under ingreppet som endast utfördes med lokalbedövning.
Utöver omskärelsen, som upplevdes svårhanterlig, så var det på det hela taget var det två händelserika, spännande dagar på OP!

Idag skulle vi haft vår tredje dag på OP men vår huvudhandledare frågade ifall vi hellre ville vara med under en aktivitetsdag på universitetet, detta då OP-dagen enbart skulle inneburit städning. Aktivitetsdagen tog plats i gymnastiksalen på universitetsområdet och inleddes i morse med en mässa på ca en och en halv timme. Därefter fortsatte en uppvisning av kampsporter och en tävling i bästa hejarklack. Det var mycket fartfyllt och energiskt, studenterna hade skapat fina utstyrslar med olika teman där de olika programmen hade ett koreograferat hejarklacksnummer. Dagen bjöd på mycket sång, musik och dans!

Ha det finfint!

Stina och Evelina

Community health care Bobok

Sunday, September 30th, 2018

Hejsan!

Nu är jag och Stina tillbaka i “the ladies dorm” på universitetet efter 3 dagars hemsjukvård i byn Bobok. I torsdags morgon 6:30 åkte vi tillsammans med 10 sjuksköterskestudenter från universitetet med buss i ca två timmar till huset där vi bodde. På vägen dit stannade vi på “municipal health office” för att besöka borgmästaren och en typ av vårdcentral, borgmästaren var dock inte där men vi fick en rundtur på vårdcentralen. Vi gjorde även ett senare stopp på byns “health station”, även kallad “kliniken” som var en än mindre vårdcentral med två undersökningsrum varav det ena inte stod klart för att användas. Sjuksköterskor och barnmorskor arbetade på kliniken dit byns invånare kom för barnvaccination eller spontant vid sjukdom. De som arbetade där gjorde även hembesök till patienter som inte själva kunde ta sig till kliniken eller sjukhus, då de bodde långt upp i bergen med endast smala, branta stigar fram till deras hus. Barnmorskorna som arbetade på kliniken planerade tillsammans med mamman besök under graviditeten, förlossning och uppföljning efter graviditeten. I byn skedde de flesta förlossningar på kliniken men även i hemmet. Hembesök av sjuksköterskor och barnmorskor samt besök på kliniken var båda kostnadsfria.

Under vår praktik i Bobok skulle vi gå med de andra studenterna tillsammans med lärare och sjuksköterska från kliniken på hembesök till byns familjer. Här innebär hembesöken vård för samtliga familjemedlemmar med vårdbehov, inte enbart en vårdnadstagare. Exempelvis uppföljning hos mormodern i familjen efter en stroke och dessutom blodtrycksmätning hos övriga familjemedlemmar med känd hypertoni.

Första dagen, efter besöket på kliniken och byns skola, lagades en gemensam kvällsmat i huset där vi bodde. Dagen därpå klockan åtta på morgonen började vi en timmas vandring upp till byn där familjerna vi skulle besöka bodde. Fattigdom präglade byn, familjerna levde ett par generationer tillsammans i små, enkla hus. Många av de sjuka i familjerna var fysiskt hindrade från att ta sig från huset i och med den svåra framkomligheten. Jämfört med svensk hemsjukvård fanns här inga typer av sjuktransporter eller hjälpmedel för att förflytta patienten från hemmet till sjukhus eller klinik. Det är däremot mycket vanligt att familjemedlemmar vårdar och tar hand om varandra. Därför instrueras i vissa fall anhöriga och andra i byn hur de kan hjälpa den sjuke. Vi besökte totalt sju familjer under dagen med olika vårdbehov. I en av familjerna hade pappan drabbats en svårbehandlad coloncancer och vården var nu palliativt inriktad. Det var mamman i familjen som främst tog hand om honom i hemmet. De hade även en funktionshindrad trettonårig son med cerebal pares som vårdades av mamman. Besöket inriktades på att stödja familjen och kallades här för ett “spirituellt besök”, en av studenterna bad tex. en bön för familjen. Den tredje dagen gick studentparen till varsin tilldelad familj för ett återbesök och för att ge instruktioner till hur de självständigt kan förbättra sin hälsa. Vi följde med till en kvinna som efter en stroke var halvsidigt försvagad och gav instruktioner (kontrakturprofylax) för att motverka försämring. Efter lunch packade vi ihop våra saker och tog bussen hem igen. Nu är vi lediga i en dag för att sedan åka till ett nytt “community” på måndag morgon.

Tack och hej

Stina & Evelina

 

P.S

På grund av dåligt internet kommer detta inlägg en dag sent och utan bilder. Vi har för våra liv försökt att ladda upp några men det vill sig inte!

 

 

Krüger National Park, Nandomi Dam & Botanisk Trädgård

Friday, September 28th, 2018

Helgen blev lugn med mesta dels shopping på schemat. Oförskämt billigt så det blir farligt för plånboken. Vår snälla extra mamma som vi nu börjat kalla henne som jobbar på boendet vi bor har agerat chaufför, allt för att hon vill att vi ska komma fram säkert. Under lördagkvällen fick vi även uppleva utelivet i dubbel mening. Vi åkte tillsammans med en från International office samt hans bror för att få se hur de spendera helgkvällarna. Det var en slag blandning av en storpark eller gård med inhängnad och stora säkerhetsgrindar. Där inne fanns såväl en pool, en scen, en stor gräsyta och en bar. Hit kom så väl kompis gäng som familjer för att spendera lördagkvällen. Det blev en jätte trevlig men kort kväll innan vi åkte tillbaka till boendet.

 

På måndagens schema stod det Krüger National Park så 03.45 ringde klockan för att komma dit i tid. Vi kom framme till grindarna vid 07.00 och då började vårt stora äventyr. Det var international office som ordnat med chaufför och logistik medan vår koordinator ordnat med logi. Vi hade nämligen tur att hennes dotter och svärson jobbade i national parken på ett utav de alla olika campsen. Då det egentligen var fullbokat i hela parken för övernattning fram till februari möjliggjorde detta att vi kunde få övernatta hos dem. Förutom jag, Frida och koordinatorn Friddah var även chauffören som kört oss till Funduzi Lake helgen innan med samt en ifrån international office och en annan student. I och med att vi gått upp så tidigt allihopa fick vi turas om att sova och hålla utkik efter alla djuren. Vi fick se så väl elefanter, zebror, krokodiler, giraffer, bufflar, gnuer, flodhästar ja allt man kan tänka sig. Pricken över i blev när vi dessutom lyckades se en leopard vilket betydde att vi sett 3 av The Big Five(elefant, buffel, leopard, lejon och noshörning). Nu återstod bara lejon och noshörning! Turen gick igenom parken med små stopp på de olika campsen som fick utlokaliserade med så väl övernattning men även pooler för dags besökare, så vi borde tagit med badkläderna så vi kunnat svalka oss i den extrema värmen.

Efter att köpt med oss take away från ett av campsen gick färden slutligen till Pafuri Border Camp vilket var stället Friddahs dotter med make bodde och arbetade. Detta var ett camp som låg precis vid gränsen till Mocambique och bara några kilometer från gränsen till Zimbabwe. Vi bestämde oss snabbt för att delta i så väl ”Sunset Drive” som ”Morning Drive”. Vi hann därför bara snabbt in med väskorna innan det bar av ut på savannen igen i en riktig safaribil enbart vi och vår guide. Det var en otroligt mäktig upplevelse att få komma så nära djuren, se solnedgången och lika så den fantastiska månsken som fullmånen gav. Tanken var att vi skulle köra fram för att kunna se Crooks Corner vilket är den plats där Syd Afrika, Zimbabwe och Mocambique möts, men icke sa nicke. Här stod mer än 10 elefanter och hade kvällsmat vilket inte var optimalt för oss att köra in och störa. Vi fortsatte därför längs med floden där vi såg både krokodiler och flodhästar, sen smög sig mörkret på. Den vanliga safarin övergick därmed i mörker safari med varsin stor ficklampa. Vår uppgift var att försöka urskilja reflexerna av djurens ögon som ljuset gav och då framförallt kattdjuren som gepard, lejon, leopard m.m.. Det var lättare sagt än gjort… Otaliga mängder med impalas(en antilop), zebror, gnuer och bufflar men inga kattdjur så långt våra ögon kunde se. Till slut stannade guiden istället mitt på en av broarna över floden, slog av motorn och släckte alla lampor och det kan bara förklaras med WOW! Tystnade men samtidigt alla de fantastiska djurläten man hör från alla olika håll, stjärnhimlen och månskenet som lyser upp naturen som om det nästan snarare vore gryning. På vägen tillbaka lyckades Frida med något som sägs vara näst intill omöjligt nämligen att se något som sägs vara en blandning av ett kattdjur men liknar mer en lite björn. Det var ett väldigt skyggt djur som därför brukar vara otroligt svåra att hitta, med andra ord var vi mycket nöjda med vår safari.

Därefter var det snabbt hem för lite mat innan vi kastade oss på sängarna, 04.45 ringde klockan igen för att åka iväg på vår ”morning drive”. Ännu en gång fick vi uppleva vilken kyla Afrika faktiskt kan ha och att åka runt i mörker med våra ficklampor för att ytterligare försöka hitta kattdjur gjorde oss mindre road då ALLA djur verkade sova som stockar. Först när solen gått upp vid halv 6 tiden började de första djuren kika fram och lika så de värmande strålande. I den fantastiska soluppgången upptäcker Fridas otroliga spanarögon denna gång en fläckig hyena bara meter ifrån oss. Sen drog morgonen igång, elefanter som åt frukost, babianer som var igång och bråka, vårtsvin som sprang runt och runt och återigen en helt fantastisk miljö som nästan tog andan ur en. Vi stannade även till för att lära oss mer om platsen vi befann oss på och de välkända Baobab träden. Pafuri Border Camp var tidigare endast ett uppehållsställe för immigranter som kom över gränsen för att jobba i gruvan nere i Johannesburg för att utvinna guld. Här gjordes alltså passkontroller och första urgallringen av eventuella nyanställningar. De som gick vidare fick sedan påbörja vandringen ut ur parken till närmsta staden där tåget sedan tog dem till Johannesburg. Innan de däremot kom fram till den staden var ett stop vid Baobab Tree Hill, där vi alltså stannade till under vår morgon safari. När vi står där i lugnan ro kommer det en elefant ut på vägen bara några meter ifrån oss. Han blev lika chockad som vi och började med en gång bete sig uppjagat och vi fick snabbt order om att genast hoppa in i bilen. Med andan i halsen försöker vi kasta oss på men elefanten var minst lika rädd han och försvann innan vi ens hann in.

Väl tillbaka från vår safari la vi oss vid poolen, dock återigen utan badkläder men i solskenet för att ta igen lite av all den sömn vi missat. Innan vi skulle bege oss hemåt gjorde först ett stopp vid gränsen. På några få minuter hade vi promenerat från Syd Afrika in i Mocambique vilket kändes som att vi åkte flera årtionden tillbaka i tiden. Här var husen bara några kvadratmeter stora, byggda med lera och halm. De enda stora byggnader som fanns var gamla affärer som dock blivit förstörda under ett krig. Barn kom bärandes på dunkar med vatten och de vuxna hade precis flått en ko. Detta var som en bekräftelse på hur många tror att hela Afrika fortfarande ser ut och är. För exempel bara deras bensinmack som var ett litet skjul med bensin upphällda i dunkar. Vi fick veta att det var en väldigt liten by som hade väldigt stränga lagar och regler och därför inte utvecklats så mycket. Det de försörjde sig på var att brygga öl, något vi däremot inte smakade på.

 

När vår chaufför kom och hämtade oss fick vi veta att precis när de släppt av oss dagen innan hade de enbart kommit ut till vägen igen och då sett så väl en lejonhona som hennes 3 lejonungar, gissa om avundsjuka. Men på något vis är det ju även charmen med det hela, de befinner sig i det fria och i sin naturliga miljö vilket gör att antingen har man turen att se dem eller helt enkelt inte. Vi får helt enkelt komma tillbaka!

 

På vår väg tillbaka passade vi på att bocka av några andra sevärdheter som vi allihopa kunde enas om borde skett tidigare då det kändes stressigt och lite inpressat. Men vi fick besöka den stora Nandomi Dam vilket är en stor dam som byggs av vattnet från floden som rinner igenom hela regionen. För oss som kommer från Sverige med mycket sjöar kanske det kan kännas konstigt med en sådan uppståndelse över lite vatten men efter denna vecka kan vi förstå dem. Med den extrema torka som råder överallt blir alla dessa vattendrag och då speciellt denna stora och mäktiga dam som ett vattenhål fast för människorna. Vi fortsatte därefter vidare till den Botaniska trädgården vilket var som en resa till regnskogen. Stora träd med lianer, frodig grönska och häftiga grodor, ett ställe vi mer än gärna besökt igen med mer energi i kroppen och även vid en annan årstid då det skulle både grönska och blomma ännu mer.

Efter dessa intensiva dagar var vi som slutkörda och att komma tillbaka till Vevisa Lodge är vi bor var efterlängtat. Det var bara till att ladda om batterierna för den sista dagen på sjukhuset.