Sjuksköterskestudenter utomlands

Efter långa dagar, mycket intryck och trötthet har vi inte orkat med att skriva något här. Så nu får ni höra om vår onsdag. Som vi längtade till dagen med stor D då vi äntligen fick möjlighet att åka till ett av sjukhusen. Vi begav oss till Malamulele Hospital som låg i en liten by ungefär 30 minuter från den stad vi bor i. Det var detta sjukhus som omkring liggande kliniker skickade sina patienter och från detta sjukhus patienter sedan remitteras vidare ifrån om de behöver ytterligare vård.

Vi började dagen med att besöka deras ambulans enhet och fick här chansen att lära oss mer om deras systematiska omhändertagande vid nödsituationer. De som jobbar här har gått en utbildning inom första hjälpen, ABC och vissa är så kallade “Advanced Life Saver”. Enkelt förklarat går deras arbete ut på att bedöma vitala parametrar och åtgärda utifrån hur de bedöms, från “olyckan” till sjukhus. Till skillnad från klinikerna vi berättade om igår så var här åtgärderna mer inriktade utifrån vital data liknande som i Sverige. De hade tillgång till syrgas, EKG, dropp, ventilation och intubation och för första gången fick vi höra om starkare smärtlindring iform av intravenös morfin och inte enbart alvedon eller liknande i tablettform. Självklart var det precis som på många andra ställen stora skillnader på både vården och utrustningen. Inte nog med att vårdarhytten var full med damm från de grusiga vägarna, så såg det inte allt för rengjort och spritat ut. Men de kunde göra vad de behövde och det är ju faktiskt det som räknas. Mitt i vår intervju fick de ett larm angående en kvinna på en klinik som behövde komma till sjukhus istället för förlossning. Man skulle då kanske kunna tro att de kör iväg direkt och gör sig redo, men icke. Även här var det African time så vi kunde gå ur ambulansen i lugn och ro, sen kunde vi även överlägga några minuter om vi kanske skulle följa med på utryckningen. Ambulans killarna tyckte att det var ett självklart val så vi kunde få lära oss ännu mer och vi är ju inte dem som tackar nej till utryckning med ambulansen. Vi fick då lite mer klarhet i hur det går till vid ambulanstransporter som att de vid ett larm på veta vad det är för larm lite historia bakom och vad problemet är. Vi fick också klarhet i att de har ett journalsystem som innefattar så väl när ambulansen åker, var de var när larmet inkom och därefter massor med rutor för alla eventuell bedömning som görs på plats. Alltså för er som läser och vet hur ambulansen fungerar i Sverige så är det på samma sätt men återigen på pappersform och inte digitalt. Tyvärr när vi precis var på väg ut genom grindarna kom föraren på att det kanske vore bäst om vår koordinator Fridas var informerad(hon hade försvunnit medan vi intervjua) samt att hon prata med chefen för ambulansverksamheten att vi åkte med, speciellt med tanke på försäkringar m.m. Därför fick vi snällt gå av men erbjudandet att mer än gärna åka med så fort vi kollat att det var ok. Den chansen blev tyvärr inte men vår dag fortsatte mycket mycket bra ändå.

Vi fortsatte sedan in på akutmottagningen som fungerande liknande som klinikerna vi varit på. En person registrerade sig, det togs vitala parametrar och en kort sammanfattning av problemet sen var det bara att vänta på en läkare alternativt sjuksköterska för fortsatte undersökningar eller blodprov, alltså väldigt lik triage som hemma i Sverige. Här fanns 4 olika triage eller screening rum som var indelade i olika “teman”. Det var bland annat ett för barn, ett för vuxna, ett för andningssvårigheter, ett för dem som behövde gipsas och ett för dem med sår. Dessutom fanns det ett isoleringsrum vilket vi direkt drog slutsatsen om var för dem med smittsamma sjukdomar vilket det till viss del var. Men största dels användes detta som ett rum för de patienter som utsatt för brott så som våldtäkt eller misshandel där det fanns risker med att låta patientens identitet eller närvaro komma ut. Vi fick lära oss att de vanligaste akutfallen de hade var bilolyckor, återigen vanligast på fredagar och lördagar när fylla är inblandat. De hade olika färgkodningar efter patienten blivit bedömd liknande dem i Sverige, enda skillnaden är väl att vår inte innefattar en svart färg vilket betyder död.. “Röda” patienter var de som mest skyndsamt behöver hjälp de som var medvetslösa, hade stora blödningar eller varit med multitrauma. “Orange” blev de med mindre brådskande besvär men som skulle kunna bli brådskande och gröna var alltså de som helt enkelt fick sitta ner och vänta. På frågan om det prioriteras vem som får komma in före någon annan var svaret väldigt oklart. Till en början lät det som att det var först in-först ut men vid närmare efterfrågan verkade de enda ha något slags system för att snarare ta dem i ordning utifrån tillstånd. Vidare använder de inte SBAR vilket är det rapportering eller kommunikations system vi använder i Sverige men det använder istället SOAPIE vilket står för – Subjective information, Objective information, Assesment, Planing, Implement and Avaluate. Alltså liknande – Situation, Bakgrund, Aktuellt och Rekommendation. Vi fick även lära oss deras minnesregel JACCOLD vilket betyder Jaundice (gulsot), Anemia (lågt blodvärde), Clubbing(vilket vi inte förstod om det helt ärligt var att “klubba” som med festande eller vad det var..), Cyanos(syrebrist i blodet), Oedema(ödem), Lymphadenopathy(förstorad lymfkörtel) och Dehydration(uttorkning). I utbytte lärde vi dem MIDAS!

In på operations avdelning fick vi bara kika in då alla var upptagna med operationer och vi hade (enligt dem) behövt längre tid på oss att byta om. De berätta i alla fall att de hade två operationssalar och gjorde mindre operationer som lapratomiska bukoperationer och amputationer. Fortsättningsvis hamna vi på en överfull avdelning för patienter med icke så akuta tillstånd men som ändå behövde träffa läkare. Här fick vi därför ingen närmare genomgång vilket var helt okej med oss i och med de stora patientantalet och hur länge de stackarna väntat.

Avdelningarna på resten av sjukhuset var indelade i manliga och kvinnliga med blandade diagnoser. Den manliga avdelningen hade 35 patienter med så väl medicinska som kirurgiska som ortopediska åkommor. De var helt öppna med endast några få väggar som avskiljde dem till sektioner där de låg ungefär 8 personer. Den kvinnliga avdelningen såg likadan ut men hade färre patienter. Avdelningen för patienter med tuberkulos hade endast en patient men däremot 5 katter som nös. Slussdörrarna stod vidöppna och deras “antibakteriella” luftkonditioneringar var trasiga, vi gick ganska fort med andra ord. Den avdelning som skiljde sig mest från de övriga var den “privata”. Hit kom de patienter som hade råd vilket även syntes. Denna var inredd med blommor, alla hade egna rum och toaletter och personalen var helt annorlunda i sättet de agera och prata. Barnavdelning var även den annorlunda från de andra med mindre rum där omkring4 barn delade. Den var fint målad med massa djur och färger. Här var omkring 39 patienter och barn under 2 år fick ha sina föräldrar med. Inne på BB och avdelningen för nyförlösta var det dock ungefär detsamma som tidigare avdelningar. Deras rum för förtidigt födda var dock väldigt välutvecklade och liknade sjukvården hemma. De hade precis fått in ett förtidigt fött barn som endast var 5 månader gammal vilket dem trots allt trodde skulle kunna överleva.

Vi avslutade vår dag på förlossningen där vi träffade en fantastisk kvinna som visade oss runt. Dock kom vi inte så lång, endast till rum nr 2 där det just höll på att ske en förlossning. Kvinnan var helt ensam på rummet och vankade av och an. Plötsligt hade hon hoppat upp i sängen utan kläder och sa något på Venda(språket de flesta talar här) och kvinnan som visade oss runt sa “The baby is coming, do you wanna observe?” Och självklart ville vi det! Kvinnan som skulle föda var helt otrolig, på bara några få krystningar och få minuter var ungen ute, det var trots allt hennes tredje barn. Det var väldigt fint, omvälvande och häftigt på samma gång. Den där missade ambulansturen vi var erbjudna innan var som bortblåst i jämförelse med det här. Från vad vi sett och hört om svensk förlossningsvård var det hela väldigt annorlunda. Endast någon enstaka minut fick mamman hålla barnet innan barnmorskan gick iväg med det ganska direkt efter och vägde, mätte osv och ensam kvar låg den nyförlösta kvinnan och försökte återhämta sig. Därefter las barnet i en egen liten säng och kvinnan kom upp och fötter och gick iväg, alltihop 5-10 minuter efter förlossningen. Vi hade ju knappt hämtat oss, men det kanske var för att det var vår första förlossning.

Efter alla dagens intryck var vi rejält matta när vi kom hem så efter en ordentlig powernap fick vi sedan en fantastisk kväll nere på universitetet. International office hade bjudit in till en stor gala som anordnas en gång om året, snacka om tajming. Vi blev upphämtade vid halv 5 då festen skulle börja 5, men fram till åtminstone 18 tiden var vi ganska själva. Något vi förstod var väldigt vanligt så där satt vi och vänta på de 200 övriga som skulle komma. Vi blev inte 200 men festen drog igång ändå och vilken fest. Dans, sång, provsmakning av maträtter från olika länder(något vi tyvärr inte ställde upp på, varken med mat eller åt i och med våra specialkoster). Under kvällen lärde vi känna en norska som flyttat ner med sin pojkvän. Det var skönt att få prata lite svenska med någon annan än varandra för en gång skull. När vi äntligen fick mat i magen vid 21(vrålhungriga var vi det laget) rundades till slut kvällen av och vi kunde åka hem. Med massa nya vänner och en fantastisk kväll i minnet fyllda av afrikansk dans, glädje och sång!

Tisdagen spenderade vi med att få besöka 3 olika kliniker för att lära oss mer om hur sjukvården i Sydafrika fungerar. Vi har nu förstått att vårdkedjan oftast börjar här då patienterna har nära till sina kliniker i byarna. Behövs mer vård får de en remiss till sjukhuset, precis som i Sverige. Skillnaden är att klinikerna har öppet dygnet runt med sjuksköterskor som sover i närliggande hus. Kommer de in ett akutfall eller t.ex. en förlossning kan de alltså ta emot dessa även på natten. Annars öppnar de vanligtvis vid 7.00 och från det är det full fart fram till 18.00. En klinik vi besökte hade endast den dagen haft 134 besökare och då var klockan endast 13.00. Det finns ingen som har en bokad tid utan man går dit när man vill och får hjälp när tid finns. De börjar med att man får registrera sig vid den stora grinden in till klinikområdet, alla inhängande med betong staket och taggtråd. Därefter får man slå sig ner i ett stort väntrum. När det är din tur blir du inskriven och längd samt vikt tas. Sen behöver du få ut din journal och ta vitala parametrar så som blodtryck, puls, blodsocker m.m. Var något av detta väldigt avvikande skrevs remiss till sjukhus. Därför är det nu ännu ett väntrum till detta. Efter att pappersjournalen blivit uthämtad, alla vitala parametrar tagna så är det dags för nästa väntrum i väntan på att få träffa en distrikstsköterska. De flesta klinikerna var antingen helt utan läkare eller så kom hen endast 1 gång i veckan. När man var färdig var man tvungen att lämna tillbaka sin journal så fördes det statistik på hela besöket.

Alla klinikerna hade även egna socialarbetare. På den första kliniken fick vi chans att intervjua dem lite närmre om deras arbete. De berätta om vad de mesta dels ägnad sig åt så som familjerådgivning, forsterhemsplaceringar, parterapi, barn som blev misshandlade eller försummad, psykiskt sjuka samt personer med missbruk. De berätta även att illegal immigration var ett stort problem speciellt med barn från Zimbabwe. Bland annat lyfte de fram svårigheterna de har med att jobba med alla dessa människor med olika bakgrund, olika problem men att dem har samma utbildning och ska behandla och bemöta dem likvärdigt. Lika så hade de väldigt dåliga förutsättningar t.ex. hade de enbart sina egna mobiltelefoner att tillgång vilket gjorde att även klienterna hade deras mobilnummer och kunde ringa när som helst om vad som helst.

Vi fick även träffa de som jobbade inom hemsjukvården vilka kunde liknas med vårdbiträden i Sverige. De gick en speciell utbildning i just hemsjukvård som innefattade mer basala saker så som personlig hygien, matning m.m. Däremot hade de ingen utbildning gällande några läkemedel, diagnoser eller ens hjärtlungräddning. De fick promenera till sina brukare runt om i byn och det vanligaste diagnoserna de hade var högt blodtryck, diabetes och restsymtom från Stroke. Lika så patienter som kanske inte dykt upp på sina återbesök gick de hem till för att kontroller hur allt stod till.

Gällande akut fallen klinikerna fick in var det likvärdigt, de var astmaattacker, de som hade svimmat, de som blivit misshandlade eller knivstuckna(framförallt fredag och lördag berätta dem), de som blivit bitna av hundar eller andra djur. Sen hade de även de “mindre” akuta men som ändå klassades som akuta i och med att symtomen uppkommit samma dag. Dessa var huvudvärk, hosta, kräkningar och diarré. De flesta åtgärderna och behandlingarna var likvärdiga men vi noterade på alla ställen att de bästa man kunde få som smärtlindring var just paracetamol eller Ibuprofen i och med att inga läkare fanns på plats. Dropp kunde dock sätta och lika så syrgas. På en av klinikerna frågade vi däremot på vilka indikationer de gjorde vissa åtgärder om de använda någon typ av protokoll eller policy som de gick efter. Svaret var att de visste när de skulle ge dropp och ge syrgas, de behövde inga siffror för det.. Brutna ben spjälkande de med kartonger och lite bandage innan de fick remiss och ambulanstransport. Vi har även lärt oss att det är olika ambulanser som t.ex. de för generella sjukdoms fall och de för enbart förlossningar. Om ambulansen kommer samma dag beror på var den befinner sig när de larmar. Hinner dessutom någon privat person ringa innan kommer de ha förtur till ambulans eftersom patienten på en klinik ändå är “under vård”. Vi fick även förklarat för oss att de använder sig av ett överrapporterings protokoll, inte som SBAR i Sverige utan SOAP som är mer internationellt. Det står för subjektiv data, objektiv data, assesment(alltså bedömning) och plan.

HIV och tuberkulos har vi lärt oss är otroligt vanligt och därför screenas alla patienterna för HIV så fort de kommer till någon av klinikerna om de ej blivit screenade innan. Lika så är malaria väldigt vanligt, vilket har oroat oss en del eftersom vi fick besked från Sverige att detta var ett område med låg risk för allvarliga malaria infektioner. Förhoppningsvis räddar myggstiften oss något och vårt svenska blod kanske inte är lika gott. Vi fick i alla fall en ordentlig genomgång av symtomen så som huvudvärk, kräkningar, feber, yrsel och diarré så vi håller tummarna att vi inte ser något av detta hos oss själva kommande dagar.