Sjuksköterskestudenter utomlands

Tisdagen spenderade vi med att få besöka 3 olika kliniker för att lära oss mer om hur sjukvården i Sydafrika fungerar. Vi har nu förstått att vårdkedjan oftast börjar här då patienterna har nära till sina kliniker i byarna. Behövs mer vård får de en remiss till sjukhuset, precis som i Sverige. Skillnaden är att klinikerna har öppet dygnet runt med sjuksköterskor som sover i närliggande hus. Kommer de in ett akutfall eller t.ex. en förlossning kan de alltså ta emot dessa även på natten. Annars öppnar de vanligtvis vid 7.00 och från det är det full fart fram till 18.00. En klinik vi besökte hade endast den dagen haft 134 besökare och då var klockan endast 13.00. Det finns ingen som har en bokad tid utan man går dit när man vill och får hjälp när tid finns. De börjar med att man får registrera sig vid den stora grinden in till klinikområdet, alla inhängande med betong staket och taggtråd. Därefter får man slå sig ner i ett stort väntrum. När det är din tur blir du inskriven och längd samt vikt tas. Sen behöver du få ut din journal och ta vitala parametrar så som blodtryck, puls, blodsocker m.m. Var något av detta väldigt avvikande skrevs remiss till sjukhus. Därför är det nu ännu ett väntrum till detta. Efter att pappersjournalen blivit uthämtad, alla vitala parametrar tagna så är det dags för nästa väntrum i väntan på att få träffa en distrikstsköterska. De flesta klinikerna var antingen helt utan läkare eller så kom hen endast 1 gång i veckan. När man var färdig var man tvungen att lämna tillbaka sin journal så fördes det statistik på hela besöket.

Alla klinikerna hade även egna socialarbetare. På den första kliniken fick vi chans att intervjua dem lite närmre om deras arbete. De berätta om vad de mesta dels ägnad sig åt så som familjerådgivning, forsterhemsplaceringar, parterapi, barn som blev misshandlade eller försummad, psykiskt sjuka samt personer med missbruk. De berätta även att illegal immigration var ett stort problem speciellt med barn från Zimbabwe. Bland annat lyfte de fram svårigheterna de har med att jobba med alla dessa människor med olika bakgrund, olika problem men att dem har samma utbildning och ska behandla och bemöta dem likvärdigt. Lika så hade de väldigt dåliga förutsättningar t.ex. hade de enbart sina egna mobiltelefoner att tillgång vilket gjorde att även klienterna hade deras mobilnummer och kunde ringa när som helst om vad som helst.

Vi fick även träffa de som jobbade inom hemsjukvården vilka kunde liknas med vårdbiträden i Sverige. De gick en speciell utbildning i just hemsjukvård som innefattade mer basala saker så som personlig hygien, matning m.m. Däremot hade de ingen utbildning gällande några läkemedel, diagnoser eller ens hjärtlungräddning. De fick promenera till sina brukare runt om i byn och det vanligaste diagnoserna de hade var högt blodtryck, diabetes och restsymtom från Stroke. Lika så patienter som kanske inte dykt upp på sina återbesök gick de hem till för att kontroller hur allt stod till.

Gällande akut fallen klinikerna fick in var det likvärdigt, de var astmaattacker, de som hade svimmat, de som blivit misshandlade eller knivstuckna(framförallt fredag och lördag berätta dem), de som blivit bitna av hundar eller andra djur. Sen hade de även de “mindre” akuta men som ändå klassades som akuta i och med att symtomen uppkommit samma dag. Dessa var huvudvärk, hosta, kräkningar och diarré. De flesta åtgärderna och behandlingarna var likvärdiga men vi noterade på alla ställen att de bästa man kunde få som smärtlindring var just paracetamol eller Ibuprofen i och med att inga läkare fanns på plats. Dropp kunde dock sätta och lika så syrgas. På en av klinikerna frågade vi däremot på vilka indikationer de gjorde vissa åtgärder om de använda någon typ av protokoll eller policy som de gick efter. Svaret var att de visste när de skulle ge dropp och ge syrgas, de behövde inga siffror för det.. Brutna ben spjälkande de med kartonger och lite bandage innan de fick remiss och ambulanstransport. Vi har även lärt oss att det är olika ambulanser som t.ex. de för generella sjukdoms fall och de för enbart förlossningar. Om ambulansen kommer samma dag beror på var den befinner sig när de larmar. Hinner dessutom någon privat person ringa innan kommer de ha förtur till ambulans eftersom patienten på en klinik ändå är “under vård”. Vi fick även förklarat för oss att de använder sig av ett överrapporterings protokoll, inte som SBAR i Sverige utan SOAP som är mer internationellt. Det står för subjektiv data, objektiv data, assesment(alltså bedömning) och plan.

HIV och tuberkulos har vi lärt oss är otroligt vanligt och därför screenas alla patienterna för HIV så fort de kommer till någon av klinikerna om de ej blivit screenade innan. Lika så är malaria väldigt vanligt, vilket har oroat oss en del eftersom vi fick besked från Sverige att detta var ett område med låg risk för allvarliga malaria infektioner. Förhoppningsvis räddar myggstiften oss något och vårt svenska blod kanske inte är lika gott. Vi fick i alla fall en ordentlig genomgång av symtomen så som huvudvärk, kräkningar, feber, yrsel och diarré så vi håller tummarna att vi inte ser något av detta hos oss själva kommande dagar.

Titeln sammanfattar de senaste dagarna ganska så bra. Torsdagen och fredagen skulle ju som tidigare nämnt har spenderats på kliniker alternativt hemsjukvård eftersom det var det som blivit planerat innan vi redde ut missförståndet att vi läser akutsjukvård. Torsdagen blev som sagt lunch istället och en rundtur på campus med våra nyfunna vänner Trevor och Promise som jobbar på International office. Campus området är riktigtriktigt stort och de har allt från konstgalleri till lektionssalar stora som teatrar och egen försörjning i form av odlingar och boskap. Det blev en riktigt varm och lång dag med mycket promenerande. Innan vi lämnade campus fick vi även då veta att fredagens planer lika så hade ändrats då vår koordinator var tvungen att medverka på en presentation av examensarbete. Hon undra därför om International office kunde ta hand om oss men vi bestämde oss för att ägna fredagen åt vårt eget plugg.

När fredagen såväl kom hängde vi i skuggan på campus och pluggade innan vi bestämde oss för att gå ner till International office för att få mer information om lördagens utflykt. På vägen dit möter vi en som känner igen oss och säger att vår koordinator vill att vi ska komma till hennes kontor. Väl där får vi veta att hon tänkt att vi skulle åka med en av hennes kollegor till ett stort mentalsjukhus som innefattar så väl öppen, sluten och rättspsykiatrisk vård, något vi inte fått någon som helst information om. Däremot kunde vi inte åka på grund av att vi kom så sent till kontoret. Nu blev det istället bestämt att på måndag morgon ska vi stå redo i våra sjuksköterskeuniformer för att få åka iväg till ett av sjukhusen, efterlängtat.

Det enda som än så länge som gått som planerat och till och med före utsatt tid var lördagens utflykt. VI skulle bli upphämtade 8.15 men 7.50 står chauffören redo. Vi som vid det här laget blivit vana vid att folk snarare kommer 30 min till 1 timme sena blev helt paffa. På campus hämtade vi sedan upp ungefär 15 studenter till för att fortsätta äventyret mot Funduzi Lake. Det var en biltur på ungefär en timme som gick upp i bergen, genom små byar och landskap som stundtals liknade Sverige med stora barr träd. Vi nådde till slut en minimal väg som skulle ta oss till “kommunchefen”. Vi har nu fått lära oss och förstått att vill man till en bebyggelse och se eller göra något måste man alltid be om lov. Vi kom därför fram till denne äldre man som gladeligen berättade om sjön vi skulle besöka och dess legender. Det sägs att det ligger en stad under vattnet och om man lyssna riktigt noga kunde man höra kossorna råma underifrån. 3 av hans söner följde sedan med oss som guider och resan tog ytterligare 1 timme innan vi nådde nästa minimala skogsväg, till och med mindre och mer uppvuxen än den tidigare. Bilen eller snarare bussen fick mycket stryk och vi alla tvivlade nog ens på om vi skulle ta oss ut därifrån helskinnade. Men det gjorde vi och vi nådde till slut fram till sjön. Man kan förstå att detta var något spektakulärt för de andra i och med att detta var den enda sjön som landskapet själv skapat i hela norra delen av Sydafrika, andra sjöar är snarare dammar som människor byggt. Det var självklart jätte fint men var ungefär som en blandning av Sverige möter Afrika och Norge med sina berg. Vattnet liknade Mälaren eller Trummen och även om de sa att det var drickbart var det inget vi testade. Här drog igång en rejäl “photosession” där det skulle ta oändligt många bilder. Man börjar känna sig ordentligt som en kändis så vi ska vara en del av de flesta personernas bilder. Vi själva tyckte väl att det kanske räckt med ett fåtal och därefter hade vi sett vad vi tyckte vi behövde se men man tar ju seden dit man kommer. Det vandrade omkring kossor med bjällror som fick det att kännas ännu mer som fjällen men med en släng av global uppvärmning. När vi alla studenter stod framme vid vattnet såg vi hur det började bubbla så kanske var det staden där under som var i fullgång, eller en krokodil, eller bara en fisk, svaret fick vi aldrig på frågan. Vi tog oss till slut tillbaka till kommunchefen för att lämna av hans söner och tacka för att vi fick se sjön. Här blev jag och Frida ordentligt uttågade om “vad vi vita egentligen täckte om upplevelsen”. Medan de andra hade fått svara kort och koncist skulle vi ge en längre utläggning om vad som var mest attraktivt av det vi såg. Då vi båda tyckte att det var häftigt och mäktigt men kanske inte jätte spektakulärt försökte vi ändå verka imponerade och glada.

Efter denna lilla utflykt utan lunch var vi ordentligt trötta så efter lite mat i magen tog vi en powernap. Därefter tog vi en promenad ner till vår nya favorit livsmedelsbutik, den har allt, t.o.m. soya! Vi shoppa loss och begav oss sedan hemåt. Kvällen blev en lugn hemma kväll med filmtittande och häng.

Idag tog vi sovmorgon och vaknade sedan upp till en igen mulen himmel.Vi som sa senaste igår att vi inte sett ett moln på en hel vecka. Nu har det dock klarnat upp och jag (Johanna) som tänkte bättre på brännan så det åtminstone syns att man varit i Afrika håller nu på att smälta bort. Därför ska vi istället bege oss till det svala shoppingcentrat för att se det Sydafrikanska utbudet. Vem vet , vi kanske få köpa oss en till väska för allt spännande vi hittar!

Imorgon hoppas vi kunna uppdatera er med spännande händelser från den Sydafrikanska akutsjukvården, på återseende!!

/Frida & Johanna