Beach Day

September 23rd, 2018

Hejsvejs!

Idag stod utflykt på schemat och vi begav oss på förmiddagen iväg för att åka till badorten Stanley Bay. Det har varit extremt varma dagar här i Hong Kong så vi var mer än taggade på att få en dag på stranden med sol, bad och avkoppling. Vi tog oss dit med färja och buss som bjöd på fin utsikt hela vägen. Enligt väderprognosen skulle vädret idag vara lite sämre, vilket dock inte alls stämde utan snarare tvärtom då vi båda idag har bränt oss trots generös användning av solkräm. 

Dagens pizzalunch.

Mitt under lunchen kom en parad förbipasserandes.

Nu är det kväll här i Hong Kong och vi är precis hemkomna efter en middag ute på restaurang. Imorgon är det sista dagen här och även sista dagen på vår resa. Det känns lite vemodigt och vi kommer att åka hem med blandade känslor.

// Karolina och Cecilia

Evelina och Stina har anlänt

September 23rd, 2018

Hejsan!

Vi läser på Linnéuniversitetet Växjö och går i termin 6. Igår anlände vi till Baguio City i Filippinerna där vi ska utföra fyra veckors hemsjukvårdspraktik. Färden hit var lång, den tog totalt ca. 38h! Nu har vi varit i staden i ett dygn och installerat oss i vårt ladies dorm-rum. Vi har även införskaffat diverse förnödenheter och vandrat runt på universitetsområdet samt sovit ut. Imorgon, måndag, ska vi träffa vår handledare, universitetsrektorn och hemsjukvårdshandledare samt få en rundtur på campus. Under våra fyra veckor kommer vi dels ha hemsjukvårdspraktik men även ha några pass på sjukhuset, på akut-, kirurg- och medicinavdelning samt operation. Vi kommer även delta i några lektioner med de sjuksköterskestudenter som läser här.  Nu ska vi gå och äta i vår matsal, där det serveras frukost, lunch och kvällsmat varje dag – lyxigt!

Allt gott, hörs snart igen!

/Stina & Evelina

En julgran på universitetet, det spelades även julmusik i affären! Filippinerna har en av världens längsta julfirande, hela fyra månader!

Utsikt från bussen på väg till Baguio.

Solnedgång i Baguio.

 

 

 

ÄNTLIGEN sjukhus!

September 22nd, 2018

Efter långa dagar, mycket intryck och trötthet har vi inte orkat med att skriva något här. Så nu får ni höra om vår onsdag. Som vi längtade till dagen med stor D då vi äntligen fick möjlighet att åka till ett av sjukhusen. Vi begav oss till Malamulele Hospital som låg i en liten by ungefär 30 minuter från den stad vi bor i. Det var detta sjukhus som omkring liggande kliniker skickade sina patienter och från detta sjukhus patienter sedan remitteras vidare ifrån om de behöver ytterligare vård.

Vi började dagen med att besöka deras ambulans enhet och fick här chansen att lära oss mer om deras systematiska omhändertagande vid nödsituationer. De som jobbar här har gått en utbildning inom första hjälpen, ABC och vissa är så kallade “Advanced Life Saver”. Enkelt förklarat går deras arbete ut på att bedöma vitala parametrar och åtgärda utifrån hur de bedöms, från “olyckan” till sjukhus. Till skillnad från klinikerna vi berättade om igår så var här åtgärderna mer inriktade utifrån vital data liknande som i Sverige. De hade tillgång till syrgas, EKG, dropp, ventilation och intubation och för första gången fick vi höra om starkare smärtlindring iform av intravenös morfin och inte enbart alvedon eller liknande i tablettform. Självklart var det precis som på många andra ställen stora skillnader på både vården och utrustningen. Inte nog med att vårdarhytten var full med damm från de grusiga vägarna, så såg det inte allt för rengjort och spritat ut. Men de kunde göra vad de behövde och det är ju faktiskt det som räknas. Mitt i vår intervju fick de ett larm angående en kvinna på en klinik som behövde komma till sjukhus istället för förlossning. Man skulle då kanske kunna tro att de kör iväg direkt och gör sig redo, men icke. Även här var det African time så vi kunde gå ur ambulansen i lugn och ro, sen kunde vi även överlägga några minuter om vi kanske skulle följa med på utryckningen. Ambulans killarna tyckte att det var ett självklart val så vi kunde få lära oss ännu mer och vi är ju inte dem som tackar nej till utryckning med ambulansen. Vi fick då lite mer klarhet i hur det går till vid ambulanstransporter som att de vid ett larm på veta vad det är för larm lite historia bakom och vad problemet är. Vi fick också klarhet i att de har ett journalsystem som innefattar så väl när ambulansen åker, var de var när larmet inkom och därefter massor med rutor för alla eventuell bedömning som görs på plats. Alltså för er som läser och vet hur ambulansen fungerar i Sverige så är det på samma sätt men återigen på pappersform och inte digitalt. Tyvärr när vi precis var på väg ut genom grindarna kom föraren på att det kanske vore bäst om vår koordinator Fridas var informerad(hon hade försvunnit medan vi intervjua) samt att hon prata med chefen för ambulansverksamheten att vi åkte med, speciellt med tanke på försäkringar m.m. Därför fick vi snällt gå av men erbjudandet att mer än gärna åka med så fort vi kollat att det var ok. Den chansen blev tyvärr inte men vår dag fortsatte mycket mycket bra ändå.

Vi fortsatte sedan in på akutmottagningen som fungerande liknande som klinikerna vi varit på. En person registrerade sig, det togs vitala parametrar och en kort sammanfattning av problemet sen var det bara att vänta på en läkare alternativt sjuksköterska för fortsatte undersökningar eller blodprov, alltså väldigt lik triage som hemma i Sverige. Här fanns 4 olika triage eller screening rum som var indelade i olika “teman”. Det var bland annat ett för barn, ett för vuxna, ett för andningssvårigheter, ett för dem som behövde gipsas och ett för dem med sår. Dessutom fanns det ett isoleringsrum vilket vi direkt drog slutsatsen om var för dem med smittsamma sjukdomar vilket det till viss del var. Men största dels användes detta som ett rum för de patienter som utsatt för brott så som våldtäkt eller misshandel där det fanns risker med att låta patientens identitet eller närvaro komma ut. Vi fick lära oss att de vanligaste akutfallen de hade var bilolyckor, återigen vanligast på fredagar och lördagar när fylla är inblandat. De hade olika färgkodningar efter patienten blivit bedömd liknande dem i Sverige, enda skillnaden är väl att vår inte innefattar en svart färg vilket betyder död.. “Röda” patienter var de som mest skyndsamt behöver hjälp de som var medvetslösa, hade stora blödningar eller varit med multitrauma. “Orange” blev de med mindre brådskande besvär men som skulle kunna bli brådskande och gröna var alltså de som helt enkelt fick sitta ner och vänta. På frågan om det prioriteras vem som får komma in före någon annan var svaret väldigt oklart. Till en början lät det som att det var först in-först ut men vid närmare efterfrågan verkade de enda ha något slags system för att snarare ta dem i ordning utifrån tillstånd. Vidare använder de inte SBAR vilket är det rapportering eller kommunikations system vi använder i Sverige men det använder istället SOAPIE vilket står för – Subjective information, Objective information, Assesment, Planing, Implement and Avaluate. Alltså liknande – Situation, Bakgrund, Aktuellt och Rekommendation. Vi fick även lära oss deras minnesregel JACCOLD vilket betyder Jaundice (gulsot), Anemia (lågt blodvärde), Clubbing(vilket vi inte förstod om det helt ärligt var att “klubba” som med festande eller vad det var..), Cyanos(syrebrist i blodet), Oedema(ödem), Lymphadenopathy(förstorad lymfkörtel) och Dehydration(uttorkning). I utbytte lärde vi dem MIDAS!

In på operations avdelning fick vi bara kika in då alla var upptagna med operationer och vi hade (enligt dem) behövt längre tid på oss att byta om. De berätta i alla fall att de hade två operationssalar och gjorde mindre operationer som lapratomiska bukoperationer och amputationer. Fortsättningsvis hamna vi på en överfull avdelning för patienter med icke så akuta tillstånd men som ändå behövde träffa läkare. Här fick vi därför ingen närmare genomgång vilket var helt okej med oss i och med de stora patientantalet och hur länge de stackarna väntat.

Avdelningarna på resten av sjukhuset var indelade i manliga och kvinnliga med blandade diagnoser. Den manliga avdelningen hade 35 patienter med så väl medicinska som kirurgiska som ortopediska åkommor. De var helt öppna med endast några få väggar som avskiljde dem till sektioner där de låg ungefär 8 personer. Den kvinnliga avdelningen såg likadan ut men hade färre patienter. Avdelningen för patienter med tuberkulos hade endast en patient men däremot 5 katter som nös. Slussdörrarna stod vidöppna och deras “antibakteriella” luftkonditioneringar var trasiga, vi gick ganska fort med andra ord. Den avdelning som skiljde sig mest från de övriga var den “privata”. Hit kom de patienter som hade råd vilket även syntes. Denna var inredd med blommor, alla hade egna rum och toaletter och personalen var helt annorlunda i sättet de agera och prata. Barnavdelning var även den annorlunda från de andra med mindre rum där omkring4 barn delade. Den var fint målad med massa djur och färger. Här var omkring 39 patienter och barn under 2 år fick ha sina föräldrar med. Inne på BB och avdelningen för nyförlösta var det dock ungefär detsamma som tidigare avdelningar. Deras rum för förtidigt födda var dock väldigt välutvecklade och liknade sjukvården hemma. De hade precis fått in ett förtidigt fött barn som endast var 5 månader gammal vilket dem trots allt trodde skulle kunna överleva.

Vi avslutade vår dag på förlossningen där vi träffade en fantastisk kvinna som visade oss runt. Dock kom vi inte så lång, endast till rum nr 2 där det just höll på att ske en förlossning. Kvinnan var helt ensam på rummet och vankade av och an. Plötsligt hade hon hoppat upp i sängen utan kläder och sa något på Venda(språket de flesta talar här) och kvinnan som visade oss runt sa “The baby is coming, do you wanna observe?” Och självklart ville vi det! Kvinnan som skulle föda var helt otrolig, på bara några få krystningar och få minuter var ungen ute, det var trots allt hennes tredje barn. Det var väldigt fint, omvälvande och häftigt på samma gång. Den där missade ambulansturen vi var erbjudna innan var som bortblåst i jämförelse med det här. Från vad vi sett och hört om svensk förlossningsvård var det hela väldigt annorlunda. Endast någon enstaka minut fick mamman hålla barnet innan barnmorskan gick iväg med det ganska direkt efter och vägde, mätte osv och ensam kvar låg den nyförlösta kvinnan och försökte återhämta sig. Därefter las barnet i en egen liten säng och kvinnan kom upp och fötter och gick iväg, alltihop 5-10 minuter efter förlossningen. Vi hade ju knappt hämtat oss, men det kanske var för att det var vår första förlossning.

Efter alla dagens intryck var vi rejält matta när vi kom hem så efter en ordentlig powernap fick vi sedan en fantastisk kväll nere på universitetet. International office hade bjudit in till en stor gala som anordnas en gång om året, snacka om tajming. Vi blev upphämtade vid halv 5 då festen skulle börja 5, men fram till åtminstone 18 tiden var vi ganska själva. Något vi förstod var väldigt vanligt så där satt vi och vänta på de 200 övriga som skulle komma. Vi blev inte 200 men festen drog igång ändå och vilken fest. Dans, sång, provsmakning av maträtter från olika länder(något vi tyvärr inte ställde upp på, varken med mat eller åt i och med våra specialkoster). Under kvällen lärde vi känna en norska som flyttat ner med sin pojkvän. Det var skönt att få prata lite svenska med någon annan än varandra för en gång skull. När vi äntligen fick mat i magen vid 21(vrålhungriga var vi det laget) rundades till slut kvällen av och vi kunde åka hem. Med massa nya vänner och en fantastisk kväll i minnet fyllda av afrikansk dans, glädje och sång!

Ladies market och Symphony of Lights

September 22nd, 2018

Hej!

Dag två i Hong Kong idag. Vi började morgonen med att simma i hotellet simhall. Därefter tog vi en lugn förmiddag och satte oss nere vid hamnen med utsikt över skyskraporna för att läsa. Under denna resan har vi blivit riktiga bokmalare.

Efter lunch tog vi tunnelbanan till Mong Kok och till den omtalade Ladies Market. Där kryllade det av fakeprodukter och massvis med folk.

Efter några timmar här var vi helt slut i huvudet av alla intryck och bestämde oss för att gå en lugn promenad längs med hamnen. Man får inte nog av den fina utsikten.

Sedan var det dags för middag och då testade vi Pan-fried buns på en restaurang här i Hong Kong som har haft en Michelinstjärna. Mumma!

Kvällen avslutades med showen Symphony of Lights där musik och ljus från skyskraporna spelas.

// Karolina och Cecilia

Victoria Peak

September 21st, 2018

Första dagen vi vaknar upp här i Hong Kong och dagen började som vanligt med frukost, kaffe och massor av vätskeersättning. Vi begav oss ut tidigt för att gå till en marknad som låg några kilometer ifrån vårt hotell. Det var en marknad som bara sålde mineralen jade som vi fått lära oss står för odödlighet. Vi kunde inte låta bli att köpa med oss två smycken då vi sett det så mycket här under vår Kina-resa. Här fick vi även öva på våra prutningskunskaper vilket var första gången för oss båda.

Vi åt sedan en tidig lunch för att sedan bege oss mot Hong Kong Island dit vi åkte med båt. Vi åkte därefter med bergbana upp till Victoria Peak som är ett berg med utsikt över Hong Kong. Där möttes vi av en fantastisk vy som var oslagbar och vi påbörjade vår photoshoot. Dock var det extremt varmt och gassande sol vilket gjorde att vi växlade mellan fotoställe och skugga.

Sedan försvann Cecilia mitt i allt och gissa vart jag hittade henne….

I glassbaren!

Dagen avslutades på en god restaurang och därefter en promenad ner till hamnen med denna fina utsikt.

Nu är vi tillbaka på rummet och ska ha lite fredagsmys med godis och frukt.

// Karolina och Cecilia

Medicinska kliniker – grund i den Sydafrikanska sjukvården

September 20th, 2018

Tisdagen spenderade vi med att få besöka 3 olika kliniker för att lära oss mer om hur sjukvården i Sydafrika fungerar. Vi har nu förstått att vårdkedjan oftast börjar här då patienterna har nära till sina kliniker i byarna. Behövs mer vård får de en remiss till sjukhuset, precis som i Sverige. Skillnaden är att klinikerna har öppet dygnet runt med sjuksköterskor som sover i närliggande hus. Kommer de in ett akutfall eller t.ex. en förlossning kan de alltså ta emot dessa även på natten. Annars öppnar de vanligtvis vid 7.00 och från det är det full fart fram till 18.00. En klinik vi besökte hade endast den dagen haft 134 besökare och då var klockan endast 13.00. Det finns ingen som har en bokad tid utan man går dit när man vill och får hjälp när tid finns. De börjar med att man får registrera sig vid den stora grinden in till klinikområdet, alla inhängande med betong staket och taggtråd. Därefter får man slå sig ner i ett stort väntrum. När det är din tur blir du inskriven och längd samt vikt tas. Sen behöver du få ut din journal och ta vitala parametrar så som blodtryck, puls, blodsocker m.m. Var något av detta väldigt avvikande skrevs remiss till sjukhus. Därför är det nu ännu ett väntrum till detta. Efter att pappersjournalen blivit uthämtad, alla vitala parametrar tagna så är det dags för nästa väntrum i väntan på att få träffa en distrikstsköterska. De flesta klinikerna var antingen helt utan läkare eller så kom hen endast 1 gång i veckan. När man var färdig var man tvungen att lämna tillbaka sin journal så fördes det statistik på hela besöket.

Alla klinikerna hade även egna socialarbetare. På den första kliniken fick vi chans att intervjua dem lite närmre om deras arbete. De berätta om vad de mesta dels ägnad sig åt så som familjerådgivning, forsterhemsplaceringar, parterapi, barn som blev misshandlade eller försummad, psykiskt sjuka samt personer med missbruk. De berätta även att illegal immigration var ett stort problem speciellt med barn från Zimbabwe. Bland annat lyfte de fram svårigheterna de har med att jobba med alla dessa människor med olika bakgrund, olika problem men att dem har samma utbildning och ska behandla och bemöta dem likvärdigt. Lika så hade de väldigt dåliga förutsättningar t.ex. hade de enbart sina egna mobiltelefoner att tillgång vilket gjorde att även klienterna hade deras mobilnummer och kunde ringa när som helst om vad som helst.

Vi fick även träffa de som jobbade inom hemsjukvården vilka kunde liknas med vårdbiträden i Sverige. De gick en speciell utbildning i just hemsjukvård som innefattade mer basala saker så som personlig hygien, matning m.m. Däremot hade de ingen utbildning gällande några läkemedel, diagnoser eller ens hjärtlungräddning. De fick promenera till sina brukare runt om i byn och det vanligaste diagnoserna de hade var högt blodtryck, diabetes och restsymtom från Stroke. Lika så patienter som kanske inte dykt upp på sina återbesök gick de hem till för att kontroller hur allt stod till.

Gällande akut fallen klinikerna fick in var det likvärdigt, de var astmaattacker, de som hade svimmat, de som blivit misshandlade eller knivstuckna(framförallt fredag och lördag berätta dem), de som blivit bitna av hundar eller andra djur. Sen hade de även de “mindre” akuta men som ändå klassades som akuta i och med att symtomen uppkommit samma dag. Dessa var huvudvärk, hosta, kräkningar och diarré. De flesta åtgärderna och behandlingarna var likvärdiga men vi noterade på alla ställen att de bästa man kunde få som smärtlindring var just paracetamol eller Ibuprofen i och med att inga läkare fanns på plats. Dropp kunde dock sätta och lika så syrgas. På en av klinikerna frågade vi däremot på vilka indikationer de gjorde vissa åtgärder om de använda någon typ av protokoll eller policy som de gick efter. Svaret var att de visste när de skulle ge dropp och ge syrgas, de behövde inga siffror för det.. Brutna ben spjälkande de med kartonger och lite bandage innan de fick remiss och ambulanstransport. Vi har även lärt oss att det är olika ambulanser som t.ex. de för generella sjukdoms fall och de för enbart förlossningar. Om ambulansen kommer samma dag beror på var den befinner sig när de larmar. Hinner dessutom någon privat person ringa innan kommer de ha förtur till ambulans eftersom patienten på en klinik ändå är “under vård”. Vi fick även förklarat för oss att de använder sig av ett överrapporterings protokoll, inte som SBAR i Sverige utan SOAP som är mer internationellt. Det står för subjektiv data, objektiv data, assesment(alltså bedömning) och plan.

HIV och tuberkulos har vi lärt oss är otroligt vanligt och därför screenas alla patienterna för HIV så fort de kommer till någon av klinikerna om de ej blivit screenade innan. Lika så är malaria väldigt vanligt, vilket har oroat oss en del eftersom vi fick besked från Sverige att detta var ett område med låg risk för allvarliga malaria infektioner. Förhoppningsvis räddar myggstiften oss något och vårt svenska blod kanske inte är lika gott. Vi fick i alla fall en ordentlig genomgång av symtomen så som huvudvärk, kräkningar, feber, yrsel och diarré så vi håller tummarna att vi inte ser något av detta hos oss själva kommande dagar.

 

Resans sista stopp

September 20th, 2018

And we are here! Vårt sista stopp för denna resan!

Vi åkte från Wenzhou tidigt imorse och checkade in på hotellet här i Hong Kong i eftermiddags. Ännu en resa som flöt på smidigt. Sedan vi kom fram har vi strosat runt i området och kollat på den fina hamnen mot utsikt över skyskraporna. Vi har även hunnit uppdatera oss på alla sociala medier vi nu varit utan i 16 dagar. När man får lite perspektiv på det är det faktiskt rätt skrämmande hur beroende vi är av sociala medier och hur mycket tid vi lägger på det varje dag. I både Peking och Wenzhou har vi varit utan både Snapchat, Instagram, Facebook, Wazzup osv. Vi har verkligen fått en avvänjningskurs från allt detta, vilket har varit ganska skönt och vi har hela tiden umgåtts med varandra istället för att plocka fram våra mobiler.

Här kommer lite bilder från vår eftermiddag och kväll.

Hong Kong next!

September 19th, 2018

Hallå!

Idag var sista dagen i Wenzhou och vi fick se vart universitetets sjuksköterskestudenter övar på deras praktiska moment. Det var extremt många lokaler med fin och högteknologisk utrustning. Efter lunch har vi mest tagit det lugnt, druckit god iste, suttit vid skolans flod och läst och pratat. Vid 5-tiden vinkade vi hejdå till Hanna och Alma som begav sig hem mot Sverige och nu är det enbart Karolina och Cecilia kvar. Imorgon bitti bär det vidare av mot Hong Kong och några dagar av sightseeing innan även vi åker hem till Sverige. Vi är väldigt nöjda med vår vistelse här på universitetet i Wenzhou. Vi har fått se jätte mycket av Kinas sjukhusvård, lärt oss om deras kultur och även fått testa på Wenzhous campusliv. Alla lärare och människor har varit väldigt tillmötesgående och snälla. Vi gillar verkligen universitetets område och natur och campuslivet är speciellt men väldigt trevligt. Största utmaningen är dock fortfarande att så få människor pratar engelska vilket ibland kan kännas väldigt tråkigt men även frustrerande.

Dagens iste. Detta har verkligen varit ett vinnande koncept här.

Läsning i skuggan i eftermiddags.

Bild från ikväll.

 

Kinesisk frukt och bakelser

September 19th, 2018

Hejsan!

Under våra veckor här i Kina har vi fått testa mycket nytt. Nya maträtter, nya drickor, nya frukter och nya kakor. Det har varit jätte kul att testa på den kinesiska maten och vi måste säga att den har varit över alla förväntningar vi hade innan vi åkte. Det som varit bäst måste vi dock säga är frukten! Kinesisk pomelo i alla dess färger och även en frukt vi inte har en aning om vad den heter, men är som små mini-äpplen. Också de kinesiska bakelserna är super goda, men inte alls som vi tänker dem i Sverige. Här äter man inte söta saker på samma sätt som vi gör, utan det som är sött här får de från bland annat torkad frukt, och inte från rent vitt socker. Därmed är kinas bakelser inte gjorda på socker på samma sätt som våra, men väldigt goda enligt oss!

Kinesiska bakelser. Vi har under vår vistelse hunnit testa alla på bilden och måste säga att den lila är bäst!

Pomelo.

Okänd med god frukt.

// Karolina och Cecilia

Sista skoldagen i Wenzhou

September 18th, 2018

Dagen har spenderats på 2nd Affiliated Hospital där vi under förmiddagen fick se akupunktur som är en vanlig behandling i Kina mot bland annat smärtor, ansiktsförlamning och andra symtom. Hanna fick till och med testa akupunktur och det var mer eller mindre smärtsamt vid vissa tillfällen. Här i Kina ser man verkligen akupunktur som en fungerande medicinsk behandling och den utförs endast av läkare. Vi fick uppfattningen om att de alltid vill testa akupunktur först, innan de medicinerar. Detta skiljer sig mycket mot Sverige där vi är mer skeptiska mot dessa metoder. Under eftermiddagen fick vi följa med en sjuksköterska som skulle bedöma patienters förmåga att svälja. Hon gjorde sin bedömning genom att låta patienten dricka vätska med tre olika konsistens och sedan lyssnade hon på halsen med stetoskop. Detta görs ju även i Sverige men utförs då istället av logopeder. Sedan fick vi följa med och se hur deras fysioterapeut arbetar och även här fick vi testa på olika behandlingsmetoder. Det var behandlingar med bland annat laser, ultraljudsvågor osv för att behandla smärta, spänningar och för att rehabilitera förlamningar.

Imorgon blir det Hannas och Almas sista dag i Wenzhou och vi har haft en väldigt intressant och lärorik tid här. Vi har blivit väldigt väl omhändertagna av universitets lärare, sjuksköterskor och studenter. Detta är en resa man sent kommer att glömma. Det som varit intressant är att man sett stora skillnader i vården i de olika länderna. Karolina och Cecilia fortsätter sin resa vidare och åker till Hong Kong på torsdag för att turista där några dagar innan det är dags för att åka hem till Sverige igen.

// Karolina, Alma, Cecilia och Hanna