Archive for September, 2018

Victoria Peak

Friday, September 21st, 2018

Första dagen vi vaknar upp här i Hong Kong och dagen började som vanligt med frukost, kaffe och massor av vätskeersättning. Vi begav oss ut tidigt för att gå till en marknad som låg några kilometer ifrån vårt hotell. Det var en marknad som bara sålde mineralen jade som vi fått lära oss står för odödlighet. Vi kunde inte låta bli att köpa med oss två smycken då vi sett det så mycket här under vår Kina-resa. Här fick vi även öva på våra prutningskunskaper vilket var första gången för oss båda.

Vi åt sedan en tidig lunch för att sedan bege oss mot Hong Kong Island dit vi åkte med båt. Vi åkte därefter med bergbana upp till Victoria Peak som är ett berg med utsikt över Hong Kong. Där möttes vi av en fantastisk vy som var oslagbar och vi påbörjade vår photoshoot. Dock var det extremt varmt och gassande sol vilket gjorde att vi växlade mellan fotoställe och skugga.

Sedan försvann Cecilia mitt i allt och gissa vart jag hittade henne….

I glassbaren!

Dagen avslutades på en god restaurang och därefter en promenad ner till hamnen med denna fina utsikt.

Nu är vi tillbaka på rummet och ska ha lite fredagsmys med godis och frukt.

// Karolina och Cecilia

Medicinska kliniker – grund i den Sydafrikanska sjukvården

Thursday, September 20th, 2018

Tisdagen spenderade vi med att få besöka 3 olika kliniker för att lära oss mer om hur sjukvården i Sydafrika fungerar. Vi har nu förstått att vårdkedjan oftast börjar här då patienterna har nära till sina kliniker i byarna. Behövs mer vård får de en remiss till sjukhuset, precis som i Sverige. Skillnaden är att klinikerna har öppet dygnet runt med sjuksköterskor som sover i närliggande hus. Kommer de in ett akutfall eller t.ex. en förlossning kan de alltså ta emot dessa även på natten. Annars öppnar de vanligtvis vid 7.00 och från det är det full fart fram till 18.00. En klinik vi besökte hade endast den dagen haft 134 besökare och då var klockan endast 13.00. Det finns ingen som har en bokad tid utan man går dit när man vill och får hjälp när tid finns. De börjar med att man får registrera sig vid den stora grinden in till klinikområdet, alla inhängande med betong staket och taggtråd. Därefter får man slå sig ner i ett stort väntrum. När det är din tur blir du inskriven och längd samt vikt tas. Sen behöver du få ut din journal och ta vitala parametrar så som blodtryck, puls, blodsocker m.m. Var något av detta väldigt avvikande skrevs remiss till sjukhus. Därför är det nu ännu ett väntrum till detta. Efter att pappersjournalen blivit uthämtad, alla vitala parametrar tagna så är det dags för nästa väntrum i väntan på att få träffa en distrikstsköterska. De flesta klinikerna var antingen helt utan läkare eller så kom hen endast 1 gång i veckan. När man var färdig var man tvungen att lämna tillbaka sin journal så fördes det statistik på hela besöket.

Alla klinikerna hade även egna socialarbetare. På den första kliniken fick vi chans att intervjua dem lite närmre om deras arbete. De berätta om vad de mesta dels ägnad sig åt så som familjerådgivning, forsterhemsplaceringar, parterapi, barn som blev misshandlade eller försummad, psykiskt sjuka samt personer med missbruk. De berätta även att illegal immigration var ett stort problem speciellt med barn från Zimbabwe. Bland annat lyfte de fram svårigheterna de har med att jobba med alla dessa människor med olika bakgrund, olika problem men att dem har samma utbildning och ska behandla och bemöta dem likvärdigt. Lika så hade de väldigt dåliga förutsättningar t.ex. hade de enbart sina egna mobiltelefoner att tillgång vilket gjorde att även klienterna hade deras mobilnummer och kunde ringa när som helst om vad som helst.

Vi fick även träffa de som jobbade inom hemsjukvården vilka kunde liknas med vårdbiträden i Sverige. De gick en speciell utbildning i just hemsjukvård som innefattade mer basala saker så som personlig hygien, matning m.m. Däremot hade de ingen utbildning gällande några läkemedel, diagnoser eller ens hjärtlungräddning. De fick promenera till sina brukare runt om i byn och det vanligaste diagnoserna de hade var högt blodtryck, diabetes och restsymtom från Stroke. Lika så patienter som kanske inte dykt upp på sina återbesök gick de hem till för att kontroller hur allt stod till.

Gällande akut fallen klinikerna fick in var det likvärdigt, de var astmaattacker, de som hade svimmat, de som blivit misshandlade eller knivstuckna(framförallt fredag och lördag berätta dem), de som blivit bitna av hundar eller andra djur. Sen hade de även de “mindre” akuta men som ändå klassades som akuta i och med att symtomen uppkommit samma dag. Dessa var huvudvärk, hosta, kräkningar och diarré. De flesta åtgärderna och behandlingarna var likvärdiga men vi noterade på alla ställen att de bästa man kunde få som smärtlindring var just paracetamol eller Ibuprofen i och med att inga läkare fanns på plats. Dropp kunde dock sätta och lika så syrgas. På en av klinikerna frågade vi däremot på vilka indikationer de gjorde vissa åtgärder om de använda någon typ av protokoll eller policy som de gick efter. Svaret var att de visste när de skulle ge dropp och ge syrgas, de behövde inga siffror för det.. Brutna ben spjälkande de med kartonger och lite bandage innan de fick remiss och ambulanstransport. Vi har även lärt oss att det är olika ambulanser som t.ex. de för generella sjukdoms fall och de för enbart förlossningar. Om ambulansen kommer samma dag beror på var den befinner sig när de larmar. Hinner dessutom någon privat person ringa innan kommer de ha förtur till ambulans eftersom patienten på en klinik ändå är “under vård”. Vi fick även förklarat för oss att de använder sig av ett överrapporterings protokoll, inte som SBAR i Sverige utan SOAP som är mer internationellt. Det står för subjektiv data, objektiv data, assesment(alltså bedömning) och plan.

HIV och tuberkulos har vi lärt oss är otroligt vanligt och därför screenas alla patienterna för HIV så fort de kommer till någon av klinikerna om de ej blivit screenade innan. Lika så är malaria väldigt vanligt, vilket har oroat oss en del eftersom vi fick besked från Sverige att detta var ett område med låg risk för allvarliga malaria infektioner. Förhoppningsvis räddar myggstiften oss något och vårt svenska blod kanske inte är lika gott. Vi fick i alla fall en ordentlig genomgång av symtomen så som huvudvärk, kräkningar, feber, yrsel och diarré så vi håller tummarna att vi inte ser något av detta hos oss själva kommande dagar.

 

Resans sista stopp

Thursday, September 20th, 2018

And we are here! Vårt sista stopp för denna resan!

Vi åkte från Wenzhou tidigt imorse och checkade in på hotellet här i Hong Kong i eftermiddags. Ännu en resa som flöt på smidigt. Sedan vi kom fram har vi strosat runt i området och kollat på den fina hamnen mot utsikt över skyskraporna. Vi har även hunnit uppdatera oss på alla sociala medier vi nu varit utan i 16 dagar. När man får lite perspektiv på det är det faktiskt rätt skrämmande hur beroende vi är av sociala medier och hur mycket tid vi lägger på det varje dag. I både Peking och Wenzhou har vi varit utan både Snapchat, Instagram, Facebook, Wazzup osv. Vi har verkligen fått en avvänjningskurs från allt detta, vilket har varit ganska skönt och vi har hela tiden umgåtts med varandra istället för att plocka fram våra mobiler.

Här kommer lite bilder från vår eftermiddag och kväll.

Hong Kong next!

Wednesday, September 19th, 2018

Hallå!

Idag var sista dagen i Wenzhou och vi fick se vart universitetets sjuksköterskestudenter övar på deras praktiska moment. Det var extremt många lokaler med fin och högteknologisk utrustning. Efter lunch har vi mest tagit det lugnt, druckit god iste, suttit vid skolans flod och läst och pratat. Vid 5-tiden vinkade vi hejdå till Hanna och Alma som begav sig hem mot Sverige och nu är det enbart Karolina och Cecilia kvar. Imorgon bitti bär det vidare av mot Hong Kong och några dagar av sightseeing innan även vi åker hem till Sverige. Vi är väldigt nöjda med vår vistelse här på universitetet i Wenzhou. Vi har fått se jätte mycket av Kinas sjukhusvård, lärt oss om deras kultur och även fått testa på Wenzhous campusliv. Alla lärare och människor har varit väldigt tillmötesgående och snälla. Vi gillar verkligen universitetets område och natur och campuslivet är speciellt men väldigt trevligt. Största utmaningen är dock fortfarande att så få människor pratar engelska vilket ibland kan kännas väldigt tråkigt men även frustrerande.

Dagens iste. Detta har verkligen varit ett vinnande koncept här.

Läsning i skuggan i eftermiddags.

Bild från ikväll.

 

Kinesisk frukt och bakelser

Wednesday, September 19th, 2018

Hejsan!

Under våra veckor här i Kina har vi fått testa mycket nytt. Nya maträtter, nya drickor, nya frukter och nya kakor. Det har varit jätte kul att testa på den kinesiska maten och vi måste säga att den har varit över alla förväntningar vi hade innan vi åkte. Det som varit bäst måste vi dock säga är frukten! Kinesisk pomelo i alla dess färger och även en frukt vi inte har en aning om vad den heter, men är som små mini-äpplen. Också de kinesiska bakelserna är super goda, men inte alls som vi tänker dem i Sverige. Här äter man inte söta saker på samma sätt som vi gör, utan det som är sött här får de från bland annat torkad frukt, och inte från rent vitt socker. Därmed är kinas bakelser inte gjorda på socker på samma sätt som våra, men väldigt goda enligt oss!

Kinesiska bakelser. Vi har under vår vistelse hunnit testa alla på bilden och måste säga att den lila är bäst!

Pomelo.

Okänd med god frukt.

// Karolina och Cecilia

Sista skoldagen i Wenzhou

Tuesday, September 18th, 2018

Dagen har spenderats på 2nd Affiliated Hospital där vi under förmiddagen fick se akupunktur som är en vanlig behandling i Kina mot bland annat smärtor, ansiktsförlamning och andra symtom. Hanna fick till och med testa akupunktur och det var mer eller mindre smärtsamt vid vissa tillfällen. Här i Kina ser man verkligen akupunktur som en fungerande medicinsk behandling och den utförs endast av läkare. Vi fick uppfattningen om att de alltid vill testa akupunktur först, innan de medicinerar. Detta skiljer sig mycket mot Sverige där vi är mer skeptiska mot dessa metoder. Under eftermiddagen fick vi följa med en sjuksköterska som skulle bedöma patienters förmåga att svälja. Hon gjorde sin bedömning genom att låta patienten dricka vätska med tre olika konsistens och sedan lyssnade hon på halsen med stetoskop. Detta görs ju även i Sverige men utförs då istället av logopeder. Sedan fick vi följa med och se hur deras fysioterapeut arbetar och även här fick vi testa på olika behandlingsmetoder. Det var behandlingar med bland annat laser, ultraljudsvågor osv för att behandla smärta, spänningar och för att rehabilitera förlamningar.

Imorgon blir det Hannas och Almas sista dag i Wenzhou och vi har haft en väldigt intressant och lärorik tid här. Vi har blivit väldigt väl omhändertagna av universitets lärare, sjuksköterskor och studenter. Detta är en resa man sent kommer att glömma. Det som varit intressant är att man sett stora skillnader i vården i de olika länderna. Karolina och Cecilia fortsätter sin resa vidare och åker till Hong Kong på torsdag för att turista där några dagar innan det är dags för att åka hem till Sverige igen.

// Karolina, Alma, Cecilia och Hanna

“I år har 4 st blivit utskrivna från mental sjukhuset”

Monday, September 17th, 2018

Dagens inlägg kan vara både gripande, stötande och kännas absurt. Vi vill att ni läser det med de stora kulturskillnader som finns i åtanke. Vi är välmedvetna om de stora skillnader som finns i vårt svenska samhälle och det samhälle de har här, inte bara i Sydafrika utan specifikt här ute i Thohoyandou. Med olika kunskaper och ojämn tillgång till just kunskap anser vi att de människor vi mött idag med all sannolikhet arbetar och agerar utifrån just deras kunskap och professionalism. Med detta sagt dömer vi ingenting av det vi sett idag utan är enbart tacksamma och glada för det privilegiet vi haft att få födas, bo och leva i Sverige.

 

Fältstudierna idag tog oss till Hayani Hospital som är ett mental sjukhus. De har 10 olika avdelningar samt en rättspsykiatrisk avdelning och ”semi-closed” vilket är den avdelning patienterna från rättspsyk börjar på för utslussning. Vi fick börja med att träffa chefen för sjukhuset som berättade om verksamheten. Det fanns 10 avdelningar som var uppdelade efter diagnoser och kön. Rättspsykiatrisk avdelning fanns däremot endast för män, då det var för få kvinnor som dömdes till rättspsykiatrisk vård för att kunna ha en avdelning. Patienterna på rättspsyk blev ofta skickade dit med polis när det begått ett brott och fick sedan vänta där tills det stod klart om de hade haft någon psykisk störning under brottet. Ibland stanna de bara en vecka på rättspsyk och slussades sedan vidare, vad detta berodde på fick vi ingen direkt klarhet i. De flyttades då till semi-closed vilket betydde att de fick befinna sig nere bland de andra patienterna men i en egen inhängnad. Nästa steg var öppen vård vilket dock var att de fortfarande bodde och var på området och avdelningarna men man fick permissioner ut i samhället då och då med sjukvårdspersonal. På den öppna avdelning förekom även patienter som inte begått brott men som blivit avvisade från sina familjer eller byn på grund av sin psykiska sjukdom. De flesta bodde alltså permanent på sjukhuset just för att familjen eller i vissa fall ”kommunchefen” inte lät dem återvända efter behandling.

 

Den första avdelningen vi besökte var enbart kvinnor bestod av ”mental retards” som de uttryckte dem vilket verkade vara ett samlings namn för alla med olika funktionsnedsättningar. Det förekom även patienter med cerebral pares och epilepsi. Några var helt sängliggande så omvårdnads experter som vi är frågade vi därför om vändschema eller liknande för att minska risken för trycksår. Det var däremot inget de hade några problem med och mesta dels tyckte personalen att patienterna kunde röra sig själva, sen kom även fysioterapeuten 2 gånger i veckan. Ganska stor skillnad från hemma med andra ord.

 

Fortsättningsvis var det ännu en avdelning för personer med funktionsnedsättningar och därefter en avdelning för dem med som de kalla dem ”chronic mental illness”. De hade diagnoser som schizofreni, bipolaritet, epilepsi och depression. Dessa patienter hade mer eller mindre skrivit in sig själva, eller att deras familjer hade gjort det. Sjuksköterskemässigt frågade vi om mediciner och behandlingar men på det stora hela bestod det mesta av sedativa läkemedel. Neuroleptika t.ex. hade de aldrig hört talas om. Vi undrade däremot om de erbjöd något mer än läkemedel exempelvis för dem med depression och de nämnde då gruppterapi och individuell terapi men vid närmare efterfrågan visa det sig att dessa terapigrupper snarare var mer lärandesyfte än terapi. Något sådant som ECT förekom inte alls då detta var för dyrt.

 

Många av kvinnorna och även männen på dessa avdelningar hade befunnit sig här i över 30 år. Utifrån den kultur som råder här och stigmatiseringen gällande psykisk sjukdom så har familj och lika så chefen för byn mycket att säga till om gällande patientens framtid. Detta betydde att även om patienter ansågs som färdigbehandlade så var de även tvungna att bli accepterade av så väl närstående som byn. Väldigt lik den tiden vi hade i Sverige med institution. De försökt en gång om året att ha familjedagar men väldigt få dök dessvärre upp.

 

På de manliga avdelningarna fanns det 3 uppdelningar som vi tyvärr bara förstod oss på halvdant. Dels var det de patienter som var dömda och slussats vidare från rättspsyk. Sedan var det dem som var inne under tvångsvård och sedan ännu en grupp men som vi inte riktigt förstod oss på, förutom att den inte heller var frivillig. De manliga avdelningar för ”chronic mental illness” hade uppemot 40 patienter vardera på de två avdelningarna. Förutom tidigare nämna diagnoser förekom även många patienter som haft ett missbruk. De var antingen 2, 4 eller 8 som delade rum. På dessa avdelningar jobbade de ungefär 10 sjuksköterskor på dagpasset och 3 på natten. De försökte bemanna med så många manliga sjuksköterskor som möjligt eftersom det behövdes ”manpower” om någon blev aggressiv. På frågan hur de hanterade aggressiva patienter var svaret att de sedera dem och beroende på hur aggressiva de varit kunde de få ”sova” i uppemot 3 dagar. Med inriktning på akutsjukvården frågade vi därför om de hade utrustning för t.ex. om någon fått en överdos men detta existera inte. Om någon fått för mycket observerade vitala parametrar(blodtryck, puls m.m.) en gång i timmen. De berättade även att väldigt få patienter skrevs ut, under detta år har enbart 4 st än så länge skrivits ut.

 

Fortsättningsvis hade även männen 2 avdelningar för personer med funktionsnedsättning och det var här vi fick se både något gripande och absurt. På väg in på avdelning sitter det i ett utrymme inte större än en städskrubb en man som äter sin mat från golvet. Det som skiljer honom från oss är endast en gallerdörr, likt ett gammalt fängelse. Vidare på avdelningen satt både de patienter som bara gungade fram och tillbaka, skrek, skrattade och var uppenbart psykotiska. Det hela kändes och såg ut som en budgeterad version av Gökboet. På frågan varför personen var isolerad var för att han var hyperaktiv. Lika så på nästa avdelning satt ännu en isolerad och vidare hittade vi någon på varje avdelning med anledningar som aggressivitet. Under hela denna rundturen hade vi även sällskap av en man som pratade högt och ljudligt med både sig själv, oss och mest troligt sina röster. Det hela kände stundtals lite obehagligt och först när han blev alldeles för närgången mot Frida kom en annan patient till undsättning och tog han ifrån oss, samtidigt som han skrattade högljutt och dramatiskt.

 

Sist men inte minst besökt vi den ”semi-closed” avdelningen vilket alltså var dömda till rättspsykiatrisk vård men slussats vidare från ”maximum security”. När vi nådde denna avdelning var det som tur var vilostund så alla befann sig sovandes i sina sängar. Vi frågade om psykoser förekom med tanke på antalet patienter som hade schizofreni men detta var något som nästan aldrig hände. Vilket kanske till viss del stämmer eftersom de flesta åt så mycket och höga doser lugnande att de var halvt sederade. Denna avdelning hade lyckligt nog ett schema för undervisning. Undervisningen bestod av såväl bordsskick, respekt, vänskap, hygien som diagnoserna HIV, Tuberkolos och vanligare sjukdomar som högt blodtryck och diabetes. Högt blodtryck och diabetes var även genomgående för alla avdelningar. Patienterna var indelade i ”mental retard”, ”mental retard+hypertension” & ”mental retard+diabetes” vilket vi inte fick någon riktig klarhet i varför det var så. Det enda svaret vi fick var att de olika medicinska diagnoserna behövde olika dieter så därför var det bra om patienterna lärde sig detta.

 

Förutom detta fick vi även se deras fysioterapi dit de uppmuntra patienter att gå eftersom fysisk aktivitet har så positiv påverkan på kroppen. Det verkade däremot ha syftet att det hade positiv påverkan på den objektiva kroppen i form av vikt snarare än de positiva påverkan det även kan ha för deras psyke. De hade även möjlighet att behandla akuta besvär nämnde fysioterapeuten som t.ex. ryggsmärta.

 

Sist men inte minst besökt vi patienterna arbetsterapi som alla avdelningar hade schemalagt för patienterna. Detta lämnade oss smärre mållösa. Som dotter(Johanna) till en arbetsterapeut höll jag på att smälla av. Förhoppningsvis fick vi så bristfällig information för att vi kom och störde dem i deras lunch. Annars bestod mestadels arbetsterapin av att de fick spela biljard, lära sig sy och ibland laga mat. Det skulle förberedda dem för det riktiga livet ute i samhället men eftersom så få kom ut så var det snudd på onödigt. De hade dock sin egen plantering samt sina egna grisar som de skulle lära sig att ta hand om, med andra ord föda upp och sedan slakta för att tillaga.

 

Efter denna upplevelse återvände vi till universitetet och har nu äntligen fått ett schema för veckan. Förhoppningsvis blir det som planerat och i såna fall åker vi till olika kliniker imorgon. Nu behöver vi en ordentlig skönhetssömn förhoppningsvis utan mardrömmar.

 

 

Tyfon och besök på neonatal

Monday, September 17th, 2018

Halli hallå!

Vi fick under gårdagen flertalet sms där folk undrade om vi var okej då det dragit in en orkan över Kina. Detta var något vi helt missat men vi gick då in och läste om det på nyheterna och förstod att det var ganska allvarligt. Många dödsfall och förödande konsekvenser i bland annat Filippinerna där den var först. Vi hade noterat att det var starkare vindar här i Wenzhou, men inte mer än så. Tydligen ska tyfonen som heter Mangkhut ha dragit in över bland annat Hong Kong, vilket Karolina och Cecilia ska till senare under veckan. Det verkar dock som att tyfonen dragit vidare och det ska nu vara lugnare. Vi är glada att vi inte var där nu utan att vi ska vara här i Wenzhou några dagar till.

Idag har vi iallafall varit på 2nd Affiliated Hospital som ligger i Wenzhou city och dit tog det över en timme att åka med buss. Det har varit en spännande och lärorik dag. Vi besökte sjukhusets barn-och neonatalavdelning (förtidigt födda barn). Vi fick bland annat möta barn som är hjärtsjuka och som har opererats för detta. Vi fick lyssna på deras hjärtan och höra hur både sjuka och friska hjärtan låter. Sedan fick vi en rundtur på neonatal och fick se många pyttesmå bebisar. De största skillnaderna från Sverige är att här får föräldrarna inte vara med sina bebisar, utan får endast komma på besök 3 timmar 2 dagar i veckan. Ytterligare att i Kina tar en sjuksköterska hand om cirka 10-12 förtidigt födda bebisar medan vi i Sverige ofta har en sjuksköterska för ett barn. Här fanns inte de resurserna och sjuksköterskorna på avdelningen här beskrev att de är väldigt stressigt och mycket att göra.

Inte så dålig utsikt från personalrummet på neonatalavdelningen.

// Karolina, Cecilia, Hanna och Alma

Allt blir inte som planerat men om man inte planerar så kan det alltid bli något åtminstone!

Sunday, September 16th, 2018

Titeln sammanfattar de senaste dagarna ganska så bra. Torsdagen och fredagen skulle ju som tidigare nämnt har spenderats på kliniker alternativt hemsjukvård eftersom det var det som blivit planerat innan vi redde ut missförståndet att vi läser akutsjukvård. Torsdagen blev som sagt lunch istället och en rundtur på campus med våra nyfunna vänner Trevor och Promise som jobbar på International office. Campus området är riktigtriktigt stort och de har allt från konstgalleri till lektionssalar stora som teatrar och egen försörjning i form av odlingar och boskap. Det blev en riktigt varm och lång dag med mycket promenerande. Innan vi lämnade campus fick vi även då veta att fredagens planer lika så hade ändrats då vår koordinator var tvungen att medverka på en presentation av examensarbete. Hon undra därför om International office kunde ta hand om oss men vi bestämde oss för att ägna fredagen åt vårt eget plugg.

När fredagen såväl kom hängde vi i skuggan på campus och pluggade innan vi bestämde oss för att gå ner till International office för att få mer information om lördagens utflykt. På vägen dit möter vi en som känner igen oss och säger att vår koordinator vill att vi ska komma till hennes kontor. Väl där får vi veta att hon tänkt att vi skulle åka med en av hennes kollegor till ett stort mentalsjukhus som innefattar så väl öppen, sluten och rättspsykiatrisk vård, något vi inte fått någon som helst information om. Däremot kunde vi inte åka på grund av att vi kom så sent till kontoret. Nu blev det istället bestämt att på måndag morgon ska vi stå redo i våra sjuksköterskeuniformer för att få åka iväg till ett av sjukhusen, efterlängtat.

Det enda som än så länge som gått som planerat och till och med före utsatt tid var lördagens utflykt. VI skulle bli upphämtade 8.15 men 7.50 står chauffören redo. Vi som vid det här laget blivit vana vid att folk snarare kommer 30 min till 1 timme sena blev helt paffa. På campus hämtade vi sedan upp ungefär 15 studenter till för att fortsätta äventyret mot Funduzi Lake. Det var en biltur på ungefär en timme som gick upp i bergen, genom små byar och landskap som stundtals liknade Sverige med stora barr träd. Vi nådde till slut en minimal väg som skulle ta oss till “kommunchefen”. Vi har nu fått lära oss och förstått att vill man till en bebyggelse och se eller göra något måste man alltid be om lov. Vi kom därför fram till denne äldre man som gladeligen berättade om sjön vi skulle besöka och dess legender. Det sägs att det ligger en stad under vattnet och om man lyssna riktigt noga kunde man höra kossorna råma underifrån. 3 av hans söner följde sedan med oss som guider och resan tog ytterligare 1 timme innan vi nådde nästa minimala skogsväg, till och med mindre och mer uppvuxen än den tidigare. Bilen eller snarare bussen fick mycket stryk och vi alla tvivlade nog ens på om vi skulle ta oss ut därifrån helskinnade. Men det gjorde vi och vi nådde till slut fram till sjön. Man kan förstå att detta var något spektakulärt för de andra i och med att detta var den enda sjön som landskapet själv skapat i hela norra delen av Sydafrika, andra sjöar är snarare dammar som människor byggt. Det var självklart jätte fint men var ungefär som en blandning av Sverige möter Afrika och Norge med sina berg. Vattnet liknade Mälaren eller Trummen och även om de sa att det var drickbart var det inget vi testade. Här drog igång en rejäl “photosession” där det skulle ta oändligt många bilder. Man börjar känna sig ordentligt som en kändis så vi ska vara en del av de flesta personernas bilder. Vi själva tyckte väl att det kanske räckt med ett fåtal och därefter hade vi sett vad vi tyckte vi behövde se men man tar ju seden dit man kommer. Det vandrade omkring kossor med bjällror som fick det att kännas ännu mer som fjällen men med en släng av global uppvärmning. När vi alla studenter stod framme vid vattnet såg vi hur det började bubbla så kanske var det staden där under som var i fullgång, eller en krokodil, eller bara en fisk, svaret fick vi aldrig på frågan. Vi tog oss till slut tillbaka till kommunchefen för att lämna av hans söner och tacka för att vi fick se sjön. Här blev jag och Frida ordentligt uttågade om “vad vi vita egentligen täckte om upplevelsen”. Medan de andra hade fått svara kort och koncist skulle vi ge en längre utläggning om vad som var mest attraktivt av det vi såg. Då vi båda tyckte att det var häftigt och mäktigt men kanske inte jätte spektakulärt försökte vi ändå verka imponerade och glada.

Efter denna lilla utflykt utan lunch var vi ordentligt trötta så efter lite mat i magen tog vi en powernap. Därefter tog vi en promenad ner till vår nya favorit livsmedelsbutik, den har allt, t.o.m. soya! Vi shoppa loss och begav oss sedan hemåt. Kvällen blev en lugn hemma kväll med filmtittande och häng.

 

Idag tog vi sovmorgon och vaknade sedan upp till en igen mulen himmel.Vi som sa senaste igår att vi inte sett ett moln på en hel vecka. Nu har det dock klarnat upp och jag (Johanna) som tänkte bättre på brännan så det åtminstone syns att man varit i Afrika håller nu på att smälta bort. Därför ska vi istället bege oss till det svala shoppingcentrat för att se det Sydafrikanska utbudet. Vem vet , vi kanske få köpa oss en till väska för allt spännande vi hittar!

 

Imorgon hoppas vi kunna uppdatera er med spännande händelser från den Sydafrikanska akutsjukvården, på återseende!!

 

/Frida & Johanna

Söndagsshopping

Sunday, September 16th, 2018

Godmorgon, god eftermiddag eller god kväll.

Idag är det söndag vilket innebär ytterligare en ledig dag. Karolina och Cecilia vaknade som vanligt tidigt och startade därför dagen med ett träningspass. Vi är förvånade över att de inte har aircondition på gymmet då de verkar ha det på alla andra ställen.

Vid lunch möttes vi alla fyra upp för att äta lunch tillsammans på skolans område. Efter det mötte vi upp några kinesiska sjuksköterskestudenter som följde med oss till ett shoppingcenter som låg 15 minuter bort med buss. Där gick vi i lite butiker och blev bland annat förvånade då vi råkade gå förbi en Ikea butik. Det blev en snabb rundtur där inne, men utbudet var väldigt litet och tyvärr fanns inget svenskt godis (vilket gjorde Cecilia besviken). För att kompensera upp för Ikeas godisbesvikelse köpte Cecilia istället karamelliserade popcorn och humöret sköt genast i höjden.

Imorgon är det måndag och dags för skola igen. Då ska vi besöka ett annat sjukhus som ligger lite närmre staden, men som är lite mindre än det vi besökt tidigare i veckan. Då ska vi se hur barnavården fungerar här i Kina.

// Cecilia, Karolina, Hanna och Alma