Centrum för idrottsutveckling

Foto: Petter Arvidsson/Bildbyrån

Syftet med undersökningen som är gjord av Dylan Saleh var att ta reda på tidigare elitsatsande simmares upplevelse av idrottsgymnasium och förstå hur det går till när de avslutar sin elitsatsning. För att besvara detta genomfördes tolv intervjuer med elitsatsande simmare som gått på idrottsgymnasium men valt att hoppa av under gymnasietiden eller inom två år efter examen.

Resultatet visar att simmarnas upplevelse av idrottsgymnasiet är unik, dvs. den är inte samstämmig. Vidare lyfts att avslutsprocessen påbörjats av orsaker som tränarbyte, sociala anledningar utanför idrotten, pandemin covid-19 och minskad entusiasm. Simmarna sökte sig under den tiden till långsiktiga alternativ genom fortsatta studier eller arbete. Beslutet till själva avhoppet utgörs ofta av flera olika delar hos respektive simmare, upp till sju faktorer, som sammantaget utgör beslutet. Faktorerna som framkommit är:

• missnöje med tränare
• utebliven utveckling
• prestationsångest
• tidskrävande
• sociala anledningar inom idrotten
• ohälsa
• ekonomisk brist i idrotten
• minskad motivation
• sociala anledningar utanför idrotten
• andra prioriteringar

Efter avhoppet upplever simmarna en form av identitetskris som det var lättare att hantera om det fanns annat fokus utöver idrotten samt ett planerat avhopp. Undersökningen betonar vikten av en helhetssyn på den idrottande individen, gemenskapen och tränarens roll som värdefulla i avslutsprocessen.

Hör uppsatsförfattaren Dylan Saleh själv berätta om sin studie i videon nedan!

Värt att notera är också att Dylan fick ta emot RF-SISU Smålands stipendium för bästa uppsats på programmet 2021, grattis Dylan!

Saleh, Dylan. 2021. Simbubblan spricker. http://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1562583/FULLTEXT01.pdf (hämtad 2021-06-15)

Foto: Lasse Jansson

David Faxå från Centrum för idrottsutveckling intervjuar Jesper Cimen från Nässjö IF. Jesper har haft dubbla allvarliga knäskador men är nu tillbaka i elitidrotten. Hör om Jespers skadeproblem i denna intervju.

Foto: Per Wiklund/Bildbyrån

På Växjö Fria gymnasium finns det idag ett UF-företag som heter Keep Going UF. De har skrivit en bok som heter Sanningen bakom framgången som handlar om framgångsrika elitidrottare, men inte om deras glada och framgångsrika vardag. Istället handlar boken om motgångarna som också är en del av idrotten och livet. Vi har fått ta del av ett kapitel som handlar om Växjö Vipers-spelaren Victor Hansson. Victor har haft flertalet allvarliga knäskador i sin karriär. Läs hans berättelse här nedan.

Jag har dragit mitt korsband två gånger men jag spelar ändå i en av världens bästa innebandyliga. Det här är min historia om hur jag tog mig igenom två korsbandsskador.

Jag var 14 år och spelade fotboll med min bror i trädgården hemma i Hyllinge. På något sätt landade han på mitt knä och då töjdes mitt ledband ut vilket resulterade i mina 6 första veckor med rehab. Just vid detta tillfälle tänkte jag inte så mycket på det utan de var bara att ta sig igenom de 6 veckorna för att sedan komma tillbaka ut på planen igen. Mina 6 veckor med rehab var över och äntligen skulle jag på min väldigt efterlängtade fotbollsträning. Det jag inte visste var att det skulle bli min sista. Under fotbollsträningen vred jag mitt knä och då rök även korsbandet. Jag blev väldigt rädd och nervös eftersom jag inte visste vad detta skulle betyda. Jag var bara 14 år och hade inte jättemycket erfarenheter om skador. Jag hade hört att det var skitjobbigt med en jobbig operation och en lång rehabperiod. Men fortfarande så var jag ganska liten och visste inte vad jag hade framför mig.

Efter operationen och den långa rehabperioden kom jag äntligen tillbaka och var redo att börja träna igen. Jag slutade med fotboll och körde nu fullt med innebandyn istället. Det var så skönt att äntligen vara tillbaka på plan igen. Efter 3 månader av innebandy så hände det som absolut inte fick hända, jag drog mitt korsband för andra gången i samma knä. Jag slet av 75% av mitt korsband. Nu var jag 16 år gammal och jag hade dragit mitt korsband igen. Jag blev väldigt ledsen när detta hände men jag visste också att det går att fixa. Jag valde sedan att fortsätta spela utan ett korsband då jag hade bestämt mig för att jag ville spela med de bästa. Det var också i den här åldern som det var en massa uttagningar till bland annat skånelaget och även landslaget som jag väldigt gärna ville komma med i såklart. En hel säsong utan korsband blev det. Det är en stor risk att ta såklart eftersom att spela med 15% av sitt korsband är väldigt riskabelt. Det hade kunnat gå illa men är man noga med sin rehab och hur man tränar så är de möjligt.

Att dra ett korsband är väldigt påfrestande både mentalt och fysiskt, det är en lång process som kräver mycket av personen som drabbas. Jag har alltid varit väldigt positiv inställd till det mesta och jag tänker alltid att det löser sig oavsett vad det handlar om. Även min familj har hjälp mig och pushat mig för att hålla huvudet högt och alltid tänka framåt. De har fått mig att förstå att det finns värre saker än ett knä så det är värt att kämpa för. De fick mig att våga fortsätta drömma och fokusera på rätt saker. Det är okej att må dåligt över saker ibland men för att man ska komma vidare gäller det att fortsätta kämpa och inte vika ner sig. Den omgivning jag hade var bland de viktigaste jag hade då jag under stora delen av min juniortid fick stå vid sidan av. Det är inte bara sporten som är viktigt för att man ska bli bäst utan ens omgivning är minst lika viktig, speciellt i de lite tuffare perioderna.

Det fanns perioder där det var extra jobbigt och då var laget och familjen viktiga för mig. Exempel på extra tuffa perioder var när mitt lag spelade viktiga matcher, till exempel ett slutspel i juniorallsvenskan där de kom trea. Det var jobbigt att se hur roligt ens vänner hade det på planen, medan jag själv stod vid sidan och inte kunde påverka eller hjälpa till mer än att försöka pusha de andra. Detta har gjort att jag har lärt mig att uppskatta mycket av laget och allt de man är med om. Att få spela varje match är som en stor dröm då man ett tag trodde att de inte skulle gå att spela mer. Det är viktigt att ta vara på allt man gör och är med om då allting är en erfarenhet som man kan ta lärdom av.

Tankarna kom att jag ville ge upp min karriär under förra säsongen i oktober, säsongen 19/20, då min menisk sprack. Jag började tänka på min framtid när/om jag skaffar barn att man vill kunna leka med de obehindrat och inte behöva ha Atros som vissa läkare sa att jag kanske skulle kunna få. Men jag tog beslutet om att fortsätta då jag älskar innebandyn så mycket. Jag har redan kämpat riktigt mycket så jag vill att allt de jag kämpat för ska vara värt det. Jag kämpar än idag med mitt knä för att undvika att bli skadad igen och jag gör mina övningar precis som jag ska vilket är väldigt viktigt om man vill kunna fortsätta efter en skada. Det är många som kanske gör sin rehab precis efter och fram tills att man får börja spela igen och sen tänker man att nu är jag hel igen, men så är det inte. För att man inte ska bli skadad igen så gäller det att man fortsätter hjälpa sin kropp och bli starkare för att minimera skador ännu mer. Detta gäller inte bara dem som varit eller är skadade utan alla. Kom ihåg att göra dem där extra övningarna innan eller efter träning. Börja förebygg innan något händer och var rädd om din kropp.

Till er ledare som läser detta vill jag också påminna er om att lägga in några grundläggande styrkeövningar men framförallt knäövningar i era träningspass. Börja i tid för att ge ungdomarna så bra förutsättningar som möjligt.

Detta är alltså ett utdrag från boken Sanningen bakom framgången. Ifall du är intresserad av boken eller UF-företaget, spana in deras HEMSIDA eller deras INSTAGRAM