Okategoriserad

Change the Game – att leda med rörelserikedom som kompass

Thursday, December 15th, 2022

Vid Idrottskonferensen genomfördes många programinslag genom att ”lära av varandra”, dvs. att olika regionala idrottsorganisationer höll aktuella workshops som var av intresse för idrottsledare från olika idrotter. Konferensen förgylldes också av några externa inslag och ett var organisationen Change the Game. Här följer lite information om organisationen och deras viktiga budskap.

 Change the Game

Change the Game har sitt säte i Umeå men verkar både lokalt, nationellt och internationellt. Verksamheten startade 2014 och drivs idag som en ideell stiftelse som samverkar med ett flertal samhällsaktörer för att främja något som benämns rörelserikedom. Stiftelsen uttalar att de är ett ”kunskapscentrum som bidrar till en hållbar samhällsutveckling genom att skapa och sprida kunskap om rörelserikedom”.

Change the Game verkar och syns på olika sätt. En viktig del är sprida kunskap om vikten av rörelserikedom, och hur man kan arbeta med frågorna genom utbildningsinsatser, olika event och rådgivning. Alltså precis som var fallet på Idrottskonferensen. Andra delar handlar om att driva opinonsbildning och att utveckla nya metoder för rörelseaktiviteter.

Rörelserikedom

Rörelserikedom, eller rörelseförståelse som det också kallas, är ett bredare begrepp än fysisk aktivitet. Det är inspirerat av det engelska uttrycket physical literacy och innebär en förändrad syn på hur människor utvecklar ett livslångt intresse för att röra på sig. Det handlar alltså inte om att vara stark, snabb eller uthållig, utan om att ha tillgång till många olika rörelsefärdigheter i skiftande sammanhang – men också om kunskap om rörelser, motivation, självförtroende och förståelse att leva ett fysiskt aktivt liv. Det berör även vikten av ett socialt sammanhang och att koppla rörelse till glädje och njutning.

Genom att bygga upp en grundläggande rörelserikedom och trygghet i olika rörelseaktiviteter ökar både förmågan och lusten att delta. Detta bidrar till att man vill utveckla mer rörelserikedom. Utan rörelserikedom kan osäkerhet och besvikelse kring fysisk aktivitet uppstå, vilket minskar lusten och kan leda till att fysiska aktiviteter och idrott undviks. Rörelserikedom är därför en viktig grund för fysisk aktivitet rent generellt.

Man kan också tala om rörelserikedom i planering av miljöer, alltså hur man kan planera bebyggelse, aktivitetsytor, naturmiljöer, transporter med mera för att understödja möjligheten att röra på sig. Goda och tillgängliga förutsättningar för rörelse kan vara viktigt ur flera aspekter – exempelvis för en god folkhälsa, ökad inkludering och jämlikhet samt ekologisk hållbarhet.

För dig som vill läsa mer om Change the Game och rörelserikedom kan med fördel ta del av https://change-the-game.se

 

ÅTERSTART – rekrytera och behålla ledare

Thursday, September 15th, 2022

I nyhetsbreven under augusti, september och oktober ägnar vi oss åt idrottens s.k. återstart efter de konsekvenser som pandemin har inneburit. I augusti sammanfattade vi olika lärdomar som gjorts nationellt, men också mera specifikt i Smålandsregionen. I oktober månads nyhetsbrev fokuserar vi på återstarten för barn och ungdomar, medan detta nummer riktas mot ledarsidan – hur har idrotterna påverkats och vad kan vara bra att tänka på när det gäller såväl rekrytering som att behålla ledare.

Som vi noterade i förra nyhetsbrevet har coronapandemin haft stor negativ påverkan på idrotten, men det är samtidigt betydande skillnader mellan olika idrotter. Av naturliga skäl har pandemin drabbat inomhusidrotter mer i allmänhet och kampidrotter samt paraidrotter i synnerhet. Förutom att det inverkat på de aktivas möjligheter till aktiviteter har ledare, tränare, funktionärer och domare slutat. Nedanstående bild visar på att det är olika ledarfunktioner i idrottsföreningen som man har haft svårt att behålla på grund av pandemin (Riksidrottsförbundet, Två år med corona – mars 2022).

Att ledare slutar när det inte ges möjlighet att genomföra träningar, tävlingar och matcher är på något sätt ”naturligt”, men frågan är nu hur man får tillbaka ledare i olika roller när verksamheten tar fart igen? Kommer det att ske av sig själv eller är det av vikt att man från föreningshåll gör olika insatser för att de ska komma tillbaka? Det kan förstås vara betydelsefullt att få ekonomiskt stöd för att göra rekryteringssatsningar, genomföra ledarutbildningar med mera – men vad är det som inspirerar ledare att engagera sig i olika funktioner? Som ett bidrag för att göra ändamålsenliga insatser presenterar vi här både några teoretiska och erfarenhetsmässiga tankar.

Ett teoretiskt angreppssätt

En teori som är aktuell i sammanhanget, såväl när det gäller att motivera ledare som aktiva, är den s.k. självbestämmandeteorin (Self Determination Theory, SDT). Det är en motivationsteori som funnits länge och som utvecklats av psykologerna Edward Deci och Richard Ryan. Teorin pekar på att det inte är mängden motivation som vi har som är avgörande utan vilken typ av motivation som vi styrks av. Man skiljer inre respektive yttre motivation där det är de inre motiven som spelar en avgörande roll. Med inre motiv avses något som man gör för dess egen skull för att man upplever det som intressant och tillfredsställande i sig.

För att uppleva en inre motivation pekar självbestämmandeteorin på tre grundläggande psykologiska behov som är väsentliga. De är:

  • Kompetens – känna att man är kapabel, har koll och har förmåga att bidra till att nå verksamhetens mål.
  • Självständighet, styra/påverka – upplever att man får ta ansvar, kan styra och ta egna initiativ.
  • Tillhörighet – social meningsfullhet, goda och stödjande relationer i ledargruppen.

Utifrån detta teoretiska resonemang blir det intressant att fundera på vad det kan innebära i verkligheten. Vad kan exempelvis en idrottsförening göra för att tillvarata dessa slutsatser i arbetet med att rekrytera och behålla ledare? I nedanstående bild har vi försökt att skissa på vad det skulle kunna handla om.

I de nedre fyrkanterna beskrivs vad behoven kompetens, självständighet och tillhörighet kan innebära. I nästa steg blir frågan hur exempelvis ansvariga i en förening kan arbeta med dessa delar i rekrytering, ledarvård etc.? Här kan föreningen med fördel se över de delar som lyfts och bedöma var man redan är väl framme och vad som skulle kunna vara utvecklingsbart – och i nästa steg iscensätta ett förändringsarbete.

Ett erfarenhetsbaserat angreppssätt

Området kring vad som motiverar människor att engagera sig ideellt och vad som gör att vissa ledare stannar kvar medan andra hoppar av har också studerats relativt nyligen i Sverige, i synnerhet av Aron Schoug. Schoug är doktor i pedagogik vid Stockholms universitet och har bland annat skrivit en bok i ämnet – ”Motivera ideella – om ledarskap, människors behov och drivkrafter”.

De drivkrafter som Schoug pekar på överensstämmer till stor del med teorin om självbestämmande. Delarna som lyfts som väsentliga för motivation och engagemang är:

  • Sakfrågor – gediget intresse för innehållet i verksamheten och får arbeta med de frågor som man är engagerad i.
  • Livspussel – betydelsen av att få ihop den samlade vardagen där det ideella engagemanget är en del.
  • Beslutsprocesser – ges delaktighet och inflytande i föreningens verksamhet och de beslut som tas.
  • Gruppdynamik – att vara med i en gruppgemenskap med en tydlig roll och ett uttryckligt ansvar.

Även här är frågan hur föreningen kan arbeta med de fyra drivkrafterna som lyfts fram. Det gäller att ansvariga, ledare eller förtroendevalda, skapar rätt förutsättningar för dem som vill engagera sig. Schoug menar att det behövs olika former av ledarskap för att understödja de skilda delarna. När det gäller sakfrågor och beslutsprocesser är det av vikt att ge handlingsutrymme och fördela möjligheten att fatta beslut. Ser man till delarna kring livspussel och gruppdynamik krävs det säkerligen ett mera aktivt ledarskap där ansvariga tar initiativ för att relevanta saker ska hända.

 

Vår förhoppning är att de teoretiska och erfarenhetsmässiga tankar som presenterats kan ge inspiration för ett angeläget arbete i föreningarna för att både rekrytera och behålla ledare. Som nämnts kommer vi att fortsätta att belysa frågor kring återstarten i nästa månads nyhetsbrev – då med inriktning gentemot de aktiva och med fokus på att rekrytera och behålla barn och ungdomar.

Källor

 

  • Schoug, Aron (2018). Motivera ideella – om ledarskap, människors behov och drivkrafter. Stockholm: Idealistas.

 

 

Att träna sitt eget barn och att ha sin förälder som tränare

Wednesday, December 15th, 2021

Foto: Mathilda Ahlberg/Bildbyrån

”Föräldratränare” och ”tränarbarn” är som nämnt vanligt förekommande i vår barn- och ungdomsidrott. Det betyder att barn och föräldrar spenderar mycket tid tillsammans i idrottslig verksamhet. Frågan är vad det medför att träna sitt eget barn respektive att ha sin förälder som tränare? Vilka för- och nackdelar framträder och vad är viktigt att beakta både i ”föräldratränarrollen” och i föreningen?

Om vi inledningsvis ser till hur barn och ungdomar upplever att ha sin mamma eller pappa som tränare framträder en blandad bild, även om det är övervägande positivt. Det underlättar möjligheten att idrotta rent praktiskt genom hjälp med transporter, tider, bokningar etc., men det blir även enklare att få tips kring den idrottsliga utvecklingen. Det skapar också en trygghet eftersom man har någon nära vuxen med sig. Rent allmänt innebär det mer tid tillsammans och att man därigenom kommer närmare varandra.

Samtidigt visar undersökningarna att barn och ungdomar som har sin förälder som tränare kan vara mer trotsiga och vågar säga emot på ett annat sätt än om det hade varit en annan tränare. Det finns också de som upplever att det kan vara negativt att ha en förälder på plats hela tiden genom att det bidrar till kontroll och ökad press. En del upplever också att andra barn tror att de får fördelar genom att ha sin förälder som tränare även om det inte är fallet. Det är snarare tvärtom att föräldratränare är ”hårdare” mot sina egna barn. Så summa summarum finns det både förtjänster och risker utifrån barnens perspektiv.

Om man ser till föräldratränarnas uppfattningar så framträder också en blandad bild. Rollen är uppskattad genom att det ger möjlighet att vara ihop med sina barn och ungdomar och att man får göra roliga saker tillsammans. Vidare upplever flera av de som intervjuats att man värdesätter att det ges goda tillfällen att vara med och påverka barnens och ungdomarnas utveckling utifrån flera aspekter.

Men det är samtidigt en utmaning att ha denna dubbla roll som förälder och tränare. Det handlar om frågan om det går att ”bara” vara tränare i idrottssammanhang respektive om det är möjligt att ”bara” vara förälder på hemmaplan. Även om det givetvis finns individuella skillnader framkommer att det kan vara svårt att särskilja de båda rollerna, de tenderar mer att gå ihop. Det blir gärna att det som sker i idrotten inverkar på familjens liv, och det behöver förstås inte vara negativt men ändå något att vara uppmärksam på. I sammanhanget diskuteras också behovet av att barnet/ungdomen ges möjlighet till en ”egen” fritid där föräldrarna inte är med.

Vidare uttalas att det ibland kan vara svårt att hantera sina egna barn och ungdomar – det blir gärna att man är mera ”hård” mot sina egna och att man mer eller mindre omedvetet låter bli att ge för mycket beröm. Flera upplever rent allmänt att det är problematiskt att hålla en rättvis nivå mellan sina egna och andras barn och ungdomar. Det inbegriper också förhållningssättet gentemot föräldrarna till de andra barnen.

Det finns alltså en del att fundera på hur en föräldra- och tränarroll kan balanseras. Du som själv har denna roll får ta till dig det som känns angeläget och som du eventuellt önskar förändra på något sätt. Om man i stället sitter på en ”föreningsstol” kan det vara bra att vara medveten om risker och möjligheter som finns i denna dubbla roll. Det är säkert angeläget att värna om föräldratränarnas situation med tanke på deras betydelse för verksamheten.

Som nämnts finns det mer läsning för dig som är mer intresserad i studier gjorda av Inger Eliasson och Magnus Kilger. Mer information och länkar finns bland annat här:

Vi rekommenderar också varmt att titta in denna videointervju med Inger Eliasson som Centrum för idrottsforskning har gjort:

Wilma Nilsson om ätstörningarna och vägen tillbaka

Friday, February 12th, 2021

Foto: Andreas L Eriksson/Bildbyrån

Wilma Nilsson från Alvesta har alltid varit en målmedveten och bestämd. Men när hon bestämde sig för att ta godisförbud och satsa mer på idrotten gick det för långt. Det utvecklades åt fel håll och slutade med intensiven. Hör Wilmas berättelse om hennes ätstörningar och hur hon kom ur problemen.

Har du eller någon i din närhet ätstörningsproblem så är rekommendationen från 1177 att Kontakta barn- och ungdomspsykiatrin, bupen ungdomsmottagning, elevhälsan eller en vårdcentral. En rekommendation kan också vara att kolla in Frisk och Fri, riksföreningen mot ätstörningar. 

Hur ser barn och ungdomar på idrott – och vad kan det ge för utvecklingsidéer?

Saturday, June 13th, 2020

Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån

Hur ser egentligen barn och ungdomar på idrott och vad är orsakerna till att man håller på? Det finns aktuella undersökningar som visar på att det skiljer sig en del från tidigare generationer, och i denna text vill vi ge lite tankar om hur det ser ut idag. Framförallt är förhoppningen att resultaten kan ge upphov till diskussioner om en möjlig utveckling för att svara upp mot den rådande situationen.

Först lite om hur det ser ut med idrottsaktiviteten hos barn och ungdomar

Det är många barn och ungdomar som är idrottsaktiva inom vårt rika föreningsliv. Samtidigt har aktivitetsnivån inom föreningsidrotten gått ned på senare år. Nedgången startade för ett 10-tal år sedan och inledningsvis handlade det om minskat deltagande bland de äldre ungdomarna och i synnerhet på flicksidan. På senare år har vi mer sett en minskning bland de yngre deltagarna i åldrarna 7-12 år, och faktum är att den är procentuellt större på pojksidan. Till detta kommer även att det finns sociala skillnader som visar sig genom att ungdomsidrottens aktiviteter är lägre i socioekonomiskt svaga områden. Men trots dessa ”tunga” konstaterande är fortfarande föreningsidrotten en omfattande och betydelsefull fritidsverksamhet för många barn och ungdomar.

Den nedåtgående trenden är dock motsägelsefull på det sätt att det finns aktuella studier som visar på att intresset för träning växer, liksom att antalet träningstillfällen och träningsintensiteten ökar bland de som föreningsidrottar. Inte minst gäller det i ungdomsåren. Det finns säkerligen många förklaringar till den aktuella utvecklingen. Exempelvis utmanas den traditionella föreningsidrotten alltmer av den mer kommersiella idrotten och att man tränar på egen hand. Åldersmässigt är det stora skillnader på så sätt att det bland barnen är betydligt vanligare med idrott/träning i föreningsregi, medan det från 15-16 års ålder har blivit mer förekommande att träna på exempelvis gym eller på egen hand. Det är också möjligt att de krav som verkar ställas allt oftare och tidigare i idrottsföreningar på mycket träning i en idrott bidrar till att fler hoppar av. På något sätt är det en tradition att idrott när man blir äldre ska präglas av ökad träningsdos, mer intensiv träning, resultatinriktning och rangordning.

Det är onekligen en utmaning som idrottande i föreningsregi står inför, och det finns en god medvetenhet om detta. Det visar sig bland annat i ett utvecklingsarbete, Strategi 2025, som pågår. Inom ramen för denna strategi finns olika s.k. utvecklingsresor och mål – t.ex. kring en ny syn på träning och tävling och en inkluderande idrott för alla. En del i en ändamålsenlig utveckling kan vara att ha förståelse för hur barn och ungdomar ser på idrott, och resten av denna text fokuserar på dessa frågor.

Hur ser barn och ungdomar på idrott?

Många av de studier som belyser frågan kring hur man ser på idrott är gjorda bland ungdomar, ofta lite äldre. Men förhoppningen är att resultaten ändå kan ses som allmängiltiga och ge intressanta reflektioner.

För många verkar bilden av idrott i föreningsregi vara att det handlar om en miljö för de som är intresserade av tävling, åtminstone när man blir lite äldre. Är man inte road av av tävling så är inte en idrottsförening platsen för träning. I unga år kan det finnas andra drivkrafter som exempelvis är kopplade till kompisar och att det är kul att prova på. Som ungdom påverkar alltså själva idrottsintresset tydligt var och hur man tränar/idrottar. Ungdomar med stort idrottsintresse tränar i alla former – i idrottsföreningar, på gym och på egen hand. De som däremot inte är intresserade av idrott och tävling väljer bort idrott i förening. Istället handlar motiven om motion och hälsa och då söker man sig istället till privata träningsalternativ eller sköter träningen på egen hand.

I sammanhanget kan konstateras att ungas intresse för hälsa har ökat tydligt på senare år. Det är då viktigt att träna och idrotta, men långtifrån alla ungdomar gör det som framgår för att bli duktig i en särskild idrottsgren och för att tävla. För många handlar istället träning och idrott mer om aktiviteter som man gör för hälsans skull. Men det är viktigt att notera att det också finns en stor grupp av ungdomar som drivs av att utvecklas i sin idrott och gillar att tävla. För denna grupp är föreningsidrottens uppbyggnad och tradition på många sätt bra och naturlig.

Man kan därför säga att det råder en problematik i skillnaderna som finns kring ungdomars syn och intresse för idrott, men det innebär också möjligheter. Frågan blir om idrotten kan utveckla sin verksamhet för att svara upp mot de olika behov och önskemål som finns hos dagens ungdomar? Det handlar om att fortsätta att attrahera de som vill utveckla sin prestation och tävla, samtidigt som man når de ungdomar som mer tränar för att må bra och mer önskar en flexibiltet kring sin träning.

Varför håller barn och ungdomar på med idrott?

Det finns ett flertal studier som, säkert föga överraskande, visar att en av de viktigaste anledningarna  till att barn och ungdomar väljer att hålla på med idrott är för att det är roligt. Det blir då viktigt att försöka tydliggöra vad som gör att idrott upplevs som kul. Ett flertal nationella och internationella undersökningar visar på att det är en mängd faktorer som sammantaget bidrar till att göra idrott roligt, och att man håller på med idrott. Det är också en subjektiv fråga, alltså det är olika från individ till individ. Man kan även se de saker som redovisas nedan att det inte enbart är kopplade till att det är roligt, utan vi kan se dem som väsentliga delar i en framgångsrik barn- och ungdomsverksamhet.

Ett sätt att få överblick över området är att prata om både saker hos sig själv (inre faktorer) och delar som finns i omgivningen (yttre faktorer). Dessa faktorer kan sedan delas upp kring det som gäller själva prestationen, och det som ligger utanför prestationen. Utifrån detta kan man då få fyra indelningsgrunder – allt för att se att det är olika saker som är viktiga för en rolig, uppskattad och framgångsrik idrottsverksamhet:

  1. Inre faktorer med koppling till prestation
  2. Yttre faktorer med koppling till prestation
  3. Inre faktorer utan koppling till prestation
  4. Yttre faktorer utan koppling till prestation

För det första verkar det tredje området – inre faktorer utan koppling till prestation – vara det som mest betydelsefullt. Här handlar det om att få träna och vara aktiv, att göra sitt bästa och att känna sig stark och säker. Betydelsefullt är också inre faktorer kopplat till prestation, och här märks synpunkter som att få lära sig nya saker/få utvecklas, uppleva att man behärskar något och att få utmana sig själv, sätta mål samt nå dem.

Givetvis innehåller även de två andra områdena viktiga saker att beakta. När det gäller de yttre faktorerna som inte är kopplade till själva prestationen nämns vikten av det sociala klimatet/att vara med kompisar och att ha tränare som man upplever som positiva och förstående. I den fjärde kategorin lyfts framförallt beröm och stöd från såväl tränare som föräldrar.

De delar som skrivits ovan med kursiv stil är alltså mycket viktiga faktorer som leder till en rolig och uppskattad verksamhet och som i sin tur bidrar till att barn och ungdomar håller på med idrott. Här görs nu en lista på faktorerna, utan prioritetsordning:

  • att få träna och vara aktiv
  • att göra sitt bästa
  • att känna sig stark och säker
  • att få lära sig nya saker/få utvecklas både idrottsligt och socialt
  • uppleva att man behärskar något
  • få utmana sig själv, sätta mål samt nå dem
  • ett bra socialt klimat/att vara med kompisar
  • ha tränare som man upplever som positiva och förstående
  • få beröm och stöd från såväl tränare som föräldrar

Till dig som läser det här och är aktiv som föreningsledare och/eller är idrottsförälder – ta gärna en noggrann titt på de nio punkterna och fundera på om det går att utveckla verksamheten på något sätt så att någon eller några av dessa punkter stärks. De är säkert en betydelsefull insats för en god utveckling.

 

Källor

  • Andersson, J. & Ögren, A. (2019). Den roliga idrotten. Examensarbete i pedagogik. Umeå universitet
  • Centrum för idrottsforskning (2020). Statens stöd till idrotten – uppföljning 2019. Centrum för idrottsforskning 2020:1.
  • Eliasson, I. (2009). I skilda idrottsvärldar: Barn, ledare och föräldrar i flick- och pojkfotboll (Doktorsavhandling). Umeå universitet, Umeå.
  • Hedenborg, S. & Larneby, M. (2016). Skilda världar – unga i och om framtidens föreningsidrott . FoU­-rapport 2016:1.
  • Landehag, A. & Büscher, M. (2016). Kom in i matchen – Dagens ungdomsgeneration och föreningsidrotten. FoU­-rapport 2016:7.
  • Riksidrottsförbundet. (2019). Strategi 2025.
    https://www.strategi2025.se (hämtad 20-06-02)
  • Thedin Jakobsson, B. (2014). What makes teenagers continue? A salutogenic approach to understanding youth participation in Swedish club sports. Physical Education and Sport Pedagogy, 19.
  • Ungdomsbarometern. (2020). En engagerad ungdomsgeneration. Temarapport.
    https://centrumforidrottsforskning.se/wp-content/uploads/2020/05/Ungdomsbarometern.pdf (hämtad 20-06-02)
  • Visek, A. J., Achrati, S. M., Mannix, H., Mcdonnell, K., Harris, B. S. & Dipietro, L. (2015). The fun integration theory: toward sustaining children and adolescents sport participation. Journal of physical activity & health, 12.

“Vikten av träningsnärvaro måste helt omvärderas”

Friday, June 12th, 2020

Ungdomar vill vara delaktiga, ungdomar vill påverka träningstider och ungdomar bryr sig rejält om hälsan. Samtidigt ökar också intresset för idrott och tävlingen, samtidigt som antalet idrottare sjunker. Detta går att läsa i den rapport som Centrum för idrottsforskning tagit fram med hjälp av Ungdomsbarometern.

Utifrån denna rapport ringde vi upp Henrik Persson på Riksidrottsförbundet för att diskutera resultaten och hur vi kan koppla det till utvecklingsresan En ny syn på träning och tävling.

Viktiga beslut tagna inom idrottsrörelsen

Friday, September 20th, 2019

Riksidrottsmötet har passerat och flera viktiga beslut har fattats. Flera har pratat om att det var ett historiskt möte med tanke på framförallt två viktiga punkter på dagordningen, idrottens ekonomiska stödformer samt den så kallade anslutningsutredningen vilken reglerar vilka som får vara med i Riksidrottsförbundet och vilka som inte får.

Med vissa mindre korrigeringar antog stämman det förslag som Riksidrottsstyrelsen föreslog. Vilka konsekvenser förslaget explicit kommer att ge för föreningar och förbund är svårt att överblicka. Beslutet som togs går ut på att Riksidrottsmötet beslutar om principer och ramar för det ekonomiska stödet men att Riksidrottsstyrelsen sedan får mandat att utforma och fastställa regelverket utifrån de principer och ramar som är beslutade. Det som skiljer sig från tidigare är, förutom att stämman tidigare även beslutat om utformningen av stödet, att stödet ska vara mer långsiktigt samt att det ställer större krav på de organisationer som ska få stöd. Explicit hur underlaget till beslut såg ut går att läsa på https://www.rf.se/globalassets/riksidrottsforbundet-riksidrottsmotet/dokument/2019/moteshandlingar/10.9-riksidrottsforbundets-stodformer.pdf?w=900&h=900

Värt att notera i beslutet är att man avser i den nya ordningen att ha en tät dialog med SF samt att det nu är upp till bevis för varje organisation att ha en jämlik styrelse med avseende på kön. Det som också är värt att notera är att stödet ska bidra till en större måluppfyllelse av Strategi 2025 där ett av målen är att fler ska få möjlighet att idrotta.

Hur visar sig funktionsnedsättningarna?

Monday, May 16th, 2005

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är beteendediagnoser och det finns olika sätt som dessa tar sig uttryck. Det som diagnoserna har gemensamt är att hjärnan och nervsystemet hanterar information och löser problem på ett annorlunda sätt. Vanliga svårigheter för personer med NPF är:

  • Uppmärksamhet (ex. tappar fokus, dagdrömmer)
  • Impulskontroll och hyperaktivitet (ex. handlar först – tänker sen)
  • Samspelet med andra människor (ex. förstå kroppsspråk och ansiktsuttryck)
  • Inlärning och minne (ex. koncentrationssvårigheter, kort minne kring vad som ska göras, bristande tidsuppfattning)
  • Motoriken

Viktigt att notera är att varje person med NPF är unik och har sina svårigheter, har man träffat en person med NPF-diagnos så kan man inte förutsätta att det ter sig på samma sätt för andra. Det är även angeläget att betona att aktuella beteenden också utgör styrkor i flera sammanhang – exempelvis kan det handla om kreativitet och mod eller om detaljseende och hög koncentrationsförmåga.

Hur vanligt är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?

Monday, May 16th, 2005

Studier visar att cirka 8 % av Sveriges befolkning har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), och det är med andra ord vanligt förekommande. En undersökning bland barn och ungdomar i åldrarna 10-16 år med NPF visade att ungefär 80 % hade ADHD, cirka 50 % Autism/Asperbergers syndrom och övriga diagnoser (ex. Tourette och språkstörning) stod för 10 %. Som framgår blir det mer än 100 %, och det beror på man kan ha en kombination av diagnoserna.

Om man ser till deltagandet i idrottslig verksamhet så är cirka hälften av barn och ungdomar i åldrarna 10-16 år med NPF idrottsaktiva i föreningslivet. I jämförelse med andra barn och ungdomar är det färre. Vidare framkommer att de som har en NPF-diagnos slutar idrotta i yngre åldrar än genomsnittet.

Vad står neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för?

Monday, May 16th, 2005

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är diagnoser som ställs utifrån personers beteende, inte med utgångspunkt i medicinska orsaker. NPF syns inte utanpå, men påverkar personers beteende. Nedsättningarna kan innebära svårigheter med inlärning, motorik, impulskontroll och aktivitetsnivå. NPF har en biologisk bakgrund och det finns en ärftlig faktor. Uppväxtmiljön kan inte ge en funktionsnedsättning men kan påverka symtomen, dvs. en gynnsam miljö i såväl hem och skola som i idrottslig verksamhet kan mildra de yttringrar som nedsättningarna har.

Det finns alltså olika NPF-diagnoser, och en person kan ha en av dessa eller flera diagnoser samtidigt. Några av de mest förekommande är ADHD, Autism/Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och språkstörningar.