Centrum för idrottsutveckling

Det pratas om att det är domarbrist och hårdare klimat på planen. Vi ställde frågorna direkt till två domare, nämligen Vanja Van Beelen (fotboll) och Melker Sonnbjer (ishockey). Men framförallt pratar vi om vilken roll tränaren har kopplat till klimatet, hur föreningar och förbund kan agera för att behålla och rekrytera domare samt hur de ser på domarskapets framtid.

Vi ber om ursäkt för att ljudkvaliteten inte är den krispigaste. Tekniken bråkade med oss under inspelningen.

Mars månads nyhetsbrev i Centrum för idrottsutveckling belyser frågan om tillgången till domare i framför allt lagidrotter och även den situation som domare, inte minst unga domare, upplever att de har. Men innan vi kastar oss in på ämnet, låt oss viga 90 sekunder av våra liv och ta en titt på vilken roll en domare kan ha i en match.

Åter till ämnet. En orsak till att vi uppmärksammar frågan är att det på senare tid har signalerats att det under en längre tid varit problematiskt med såväl tillsättning som nyrekrytering av domare. Det finns även farhågor om att pandemin kan ha spätt på dilemmat. Bland annat för att pandemitiden bidragit till en osäkerhet om domaruppdraget överhuvudtaget blir av eller vilka begränsningar som det kommer att innebära. I sin tur har det lett till avsaknad av både extrainkomster och sociala kontakter från domaruppdraget som gör att flera som verkat som domare har valt att ägna sig åt andra saker.

Men det råder inte en domarbrist rent generellt, det kan se olika ut såväl mellan idrotter som inom idrotter. I samma idrott kan det alltså vara ett stort problem på en del håll i landet, medan det på andra platser är mer begränsat. De som redovisar en tämligen liten problematik delger i några fall exempel på riktade och lyckade insatser som genomförts i form av extra utbildningsinsatser och ett utvecklat mentorstöd för oerfarna domarna.

Men domarbristen och orsakskopplingen till pandemin är av naturliga skäl något som hänt på senare år – det finns andra aspekter som har funnits under en längre tid. En viktig anledning är hur man blir bemött som domare, inte minst som ung och orutinerad. Inger Eliasson från Umeå universitet (2020) har intervjuat unga domare i fotboll och innebandy och samtliga har erfarenheter av kränkningar på olika sätt. Det vanligaste är negativ verbal kommunikation med klagomål över domslut från tränare, spelare och publik, men det kan också vara aggressivt beteende och direkta personangrepp. Men kränkningarna kan även förekomma genom icke verbal kommunikation som exempelvis negativt kroppsspråk, gester, blickar och till och med spottande.

I en nyligen genomförd studie vid Linnéuniversitetet, Slutsnackat (2021), belystes problematiken kring en ökning av disciplinstraff i ungdomsishockey som beror på olämpligt och otillåtet språkbruk. I studien intervjuades bland annat domare och unga spelare och de bekräftar att det blivit vanligare med ett grovt språk som bland annat riktas mot domarna. Samtidigt påpekar flera av de intervjuade att det inte är unikt för idrotten, det grövre språket finns i samhället i stort.  Det kan även vara uttryck som den yngre generationen inte upplever som särskilt uppseendeväckande, medan en äldre målgrupp uppfattar det som grovt och kränkande.

Båda studierna tydliggör att kränkningarna i huvudsak sker när domarna dömer pojk-, herrjunior- och herrlag. I matcher på den kvinnliga sidan kan det förekomma, men dels är det inte lika allvarligt dels utförs det då vanligtvis av tränare eller publik och inte av spelare. Det framförs också att damjuniorer överlag är goda förebilder för hur man bör agera gentemot domarna.

Den beskrivna situationen påverkar naturligtvis intresset för att såväl fortsätta som att börja döma olika lagidrotter. Det finns en hel del unga domare som uttrycker att de kan vara oroliga innan de ska döma och fara illa efter, och ibland kan det negativa sitta kvar länge. Om det är en realitet över tid är det sannolikt att man inte fortsätter.

Vikten av att både åtgärda, förebygga och främja

Det är givetvis angeläget att försöka åtgärda och förebygga den situation som verkar råda, det vill säga både minska på (helst ta bort) de olägenheter som domare upplever och arbeta för att de om möjligt inte ska uppstå. Här kan nämnas delar som att utveckla domarutbildningarna, satsa på gediget arbete med mentorer, faddrar, domarcoacher etc. och även lyfta in frågorna i ledar- och tränarutbildningar. Ett flertal domare påpekar att ledarnas/tränarnas beteende både får direkta konsekvenser för domarna, men också indirekta i och med att det ofta ”smittar av sig” på spelarna. I studien Slutsnackat framförs också vikten av att hålla domarsamlingar för att diskutera bedömningar, regeltolkningar, olika case och hur man kan samverka bra med spelare, ledare, föräldrar med mera.

För kännedom finns det en plattform på nätet som heter Schyst idrott, framtagen av Region Värmland i samarbete med idrotten i Värmland, som bland annat belyser hur man som ledare/tränare bör bete sig gentemot domare. Kolla gärna på satsningen Schyst.se och mer specifikt deras domardel.

En något annan vinkling på problematiken är att se mer till främjande aspekter, det vill säga lyfta de positiva aspekterna med att vara domare. Vad upplever exempelvis unga tjejer och killar att det ger att vara domare, vad har de för nytta av det i andra sammanhang m.m. och sedan synliggöra det vid rekrytering av domare och i stöd till domare som är i början av sin karriär. Det kan också handla om att uppmärksamma goda domarinsatser och arbeta med att rekrytera fler kvinnliga domare.

Källor

Eliasson, Inger. (2020). Det glömda barnet – emotionella övergrepp mot unga domare i svenska idrottsföreningar

Umeå universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten, Pedagogiska institutionen. Umeå universitet