Sjuksköterskestudenter utomlands

Dagens inlägg kan vara både gripande, stötande och kännas absurt. Vi vill att ni läser det med de stora kulturskillnader som finns i åtanke. Vi är välmedvetna om de stora skillnader som finns i vårt svenska samhälle och det samhälle de har här, inte bara i Sydafrika utan specifikt här ute i Thohoyandou. Med olika kunskaper och ojämn tillgång till just kunskap anser vi att de människor vi mött idag med all sannolikhet arbetar och agerar utifrån just deras kunskap och professionalism. Med detta sagt dömer vi ingenting av det vi sett idag utan är enbart tacksamma och glada för det privilegiet vi haft att få födas, bo och leva i Sverige.

Fältstudierna idag tog oss till Hayani Hospital som är ett mental sjukhus. De har 10 olika avdelningar samt en rättspsykiatrisk avdelning och ”semi-closed” vilket är den avdelning patienterna från rättspsyk börjar på för utslussning. Vi fick börja med att träffa chefen för sjukhuset som berättade om verksamheten. Det fanns 10 avdelningar som var uppdelade efter diagnoser och kön. Rättspsykiatrisk avdelning fanns däremot endast för män, då det var för få kvinnor som dömdes till rättspsykiatrisk vård för att kunna ha en avdelning. Patienterna på rättspsyk blev ofta skickade dit med polis när det begått ett brott och fick sedan vänta där tills det stod klart om de hade haft någon psykisk störning under brottet. Ibland stanna de bara en vecka på rättspsyk och slussades sedan vidare, vad detta berodde på fick vi ingen direkt klarhet i. De flyttades då till semi-closed vilket betydde att de fick befinna sig nere bland de andra patienterna men i en egen inhängnad. Nästa steg var öppen vård vilket dock var att de fortfarande bodde och var på området och avdelningarna men man fick permissioner ut i samhället då och då med sjukvårdspersonal. På den öppna avdelning förekom även patienter som inte begått brott men som blivit avvisade från sina familjer eller byn på grund av sin psykiska sjukdom. De flesta bodde alltså permanent på sjukhuset just för att familjen eller i vissa fall ”kommunchefen” inte lät dem återvända efter behandling.

Den första avdelningen vi besökte var enbart kvinnor bestod av ”mental retards” som de uttryckte dem vilket verkade vara ett samlings namn för alla med olika funktionsnedsättningar. Det förekom även patienter med cerebral pares och epilepsi. Några var helt sängliggande så omvårdnads experter som vi är frågade vi därför om vändschema eller liknande för att minska risken för trycksår. Det var däremot inget de hade några problem med och mesta dels tyckte personalen att patienterna kunde röra sig själva, sen kom även fysioterapeuten 2 gånger i veckan. Ganska stor skillnad från hemma med andra ord.

Fortsättningsvis var det ännu en avdelning för personer med funktionsnedsättningar och därefter en avdelning för dem med som de kalla dem ”chronic mental illness”. De hade diagnoser som schizofreni, bipolaritet, epilepsi och depression. Dessa patienter hade mer eller mindre skrivit in sig själva, eller att deras familjer hade gjort det. Sjuksköterskemässigt frågade vi om mediciner och behandlingar men på det stora hela bestod det mesta av sedativa läkemedel. Neuroleptika t.ex. hade de aldrig hört talas om. Vi undrade däremot om de erbjöd något mer än läkemedel exempelvis för dem med depression och de nämnde då gruppterapi och individuell terapi men vid närmare efterfrågan visa det sig att dessa terapigrupper snarare var mer lärandesyfte än terapi. Något sådant som ECT förekom inte alls då detta var för dyrt.

Många av kvinnorna och även männen på dessa avdelningar hade befunnit sig här i över 30 år. Utifrån den kultur som råder här och stigmatiseringen gällande psykisk sjukdom så har familj och lika så chefen för byn mycket att säga till om gällande patientens framtid. Detta betydde att även om patienter ansågs som färdigbehandlade så var de även tvungna att bli accepterade av så väl närstående som byn. Väldigt lik den tiden vi hade i Sverige med institution. De försökt en gång om året att ha familjedagar men väldigt få dök dessvärre upp.

På de manliga avdelningarna fanns det 3 uppdelningar som vi tyvärr bara förstod oss på halvdant. Dels var det de patienter som var dömda och slussats vidare från rättspsyk. Sedan var det dem som var inne under tvångsvård och sedan ännu en grupp men som vi inte riktigt förstod oss på, förutom att den inte heller var frivillig. De manliga avdelningar för ”chronic mental illness” hade uppemot 40 patienter vardera på de två avdelningarna. Förutom tidigare nämna diagnoser förekom även många patienter som haft ett missbruk. De var antingen 2, 4 eller 8 som delade rum. På dessa avdelningar jobbade de ungefär 10 sjuksköterskor på dagpasset och 3 på natten. De försökte bemanna med så många manliga sjuksköterskor som möjligt eftersom det behövdes ”manpower” om någon blev aggressiv. På frågan hur de hanterade aggressiva patienter var svaret att de sedera dem och beroende på hur aggressiva de varit kunde de få ”sova” i uppemot 3 dagar. Med inriktning på akutsjukvården frågade vi därför om de hade utrustning för t.ex. om någon fått en överdos men detta existera inte. Om någon fått för mycket observerade vitala parametrar(blodtryck, puls m.m.) en gång i timmen. De berättade även att väldigt få patienter skrevs ut, under detta år har enbart 4 st än så länge skrivits ut.

Fortsättningsvis hade även männen 2 avdelningar för personer med funktionsnedsättning och det var här vi fick se både något gripande och absurt. På väg in på avdelning sitter det i ett utrymme inte större än en städskrubb en man som äter sin mat från golvet. Det som skiljer honom från oss är endast en gallerdörr, likt ett gammalt fängelse. Vidare på avdelningen satt både de patienter som bara gungade fram och tillbaka, skrek, skrattade och var uppenbart psykotiska. Det hela kändes och såg ut som en budgeterad version av Gökboet. På frågan varför personen var isolerad var för att han var hyperaktiv. Lika så på nästa avdelning satt ännu en isolerad och vidare hittade vi någon på varje avdelning med anledningar som aggressivitet. Under hela denna rundturen hade vi även sällskap av en man som pratade högt och ljudligt med både sig själv, oss och mest troligt sina röster. Det hela kände stundtals lite obehagligt och först när han blev alldeles för närgången mot Frida kom en annan patient till undsättning och tog han ifrån oss, samtidigt som han skrattade högljutt och dramatiskt.

Sist men inte minst besökt vi den ”semi-closed” avdelningen vilket alltså var dömda till rättspsykiatrisk vård men slussats vidare från ”maximum security”. När vi nådde denna avdelning var det som tur var vilostund så alla befann sig sovandes i sina sängar. Vi frågade om psykoser förekom med tanke på antalet patienter som hade schizofreni men detta var något som nästan aldrig hände. Vilket kanske till viss del stämmer eftersom de flesta åt så mycket och höga doser lugnande att de var halvt sederade. Denna avdelning hade lyckligt nog ett schema för undervisning. Undervisningen bestod av såväl bordsskick, respekt, vänskap, hygien som diagnoserna HIV, Tuberkolos och vanligare sjukdomar som högt blodtryck och diabetes. Högt blodtryck och diabetes var även genomgående för alla avdelningar. Patienterna var indelade i ”mental retard”, ”mental retard+hypertension” & ”mental retard+diabetes” vilket vi inte fick någon riktig klarhet i varför det var så. Det enda svaret vi fick var att de olika medicinska diagnoserna behövde olika dieter så därför var det bra om patienterna lärde sig detta.

Förutom detta fick vi även se deras fysioterapi dit de uppmuntra patienter att gå eftersom fysisk aktivitet har så positiv påverkan på kroppen. Det verkade däremot ha syftet att det hade positiv påverkan på den objektiva kroppen i form av vikt snarare än de positiva påverkan det även kan ha för deras psyke. De hade även möjlighet att behandla akuta besvär nämnde fysioterapeuten som t.ex. ryggsmärta.

Sist men inte minst besökt vi patienterna arbetsterapi som alla avdelningar hade schemalagt för patienterna. Detta lämnade oss smärre mållösa. Som dotter(Johanna) till en arbetsterapeut höll jag på att smälla av. Förhoppningsvis fick vi så bristfällig information för att vi kom och störde dem i deras lunch. Annars bestod mestadels arbetsterapin av att de fick spela biljard, lära sig sy och ibland laga mat. Det skulle förberedda dem för det riktiga livet ute i samhället men eftersom så få kom ut så var det snudd på onödigt. De hade dock sin egen plantering samt sina egna grisar som de skulle lära sig att ta hand om, med andra ord föda upp och sedan slakta för att tillaga.

Efter denna upplevelse återvände vi till universitetet och har nu äntligen fått ett schema för veckan. Förhoppningsvis blir det som planerat och i såna fall åker vi till olika kliniker imorgon. Nu behöver vi en ordentlig skönhetssömn förhoppningsvis utan mardrömmar.

Hejsan!

Idag har vi besökt en akutmottagning i Wenzhou. Dagen började med lite introduktion där en sjuksköterska berättade om deras arbete på akutmottagningen. Vi fick reda på hur deras systemet på akuten fungerar och såg att det var en del skillnader från hur vi har i Sverige. Exempelvis blandas och administreras läkemedel utan handskar, det fanns inga enskilda rum utan alla patienter låg i samma vilket medförde till bristande sekretess och patienter kunde själva skriva ut sina röntgenbilder. Vi fick också se hur deras intensivvårdsavdelning fungerade och även på denna avdelningen låg alla patienter i ett och samma rum och inga anhöriga fick vistas där på grund av infektionsrisk. Det har varit en väldigt intressant och lärorik dag.
/ Hanna och Alma

Planen för dagen var att vi skulle ut till en by och hälsa på studenter som var ute och gjorde forskning samt praktik och kliniken tillhörande byn. Efter en resa på 1 h på diverse små vägar med hål i marken och ett antal motorstopp på grund av sand på vägen, ja för att inte nämna antalet gånger de fick fråga om vägen, kom vi fram till Bungeni. Här började dagen med att vi skulle träffa kommunchefen i hans inhängande område. Efter att snällt suttit och väntat tillsammans med lärarna från universitet visades vi iväg till en stor byggnad. I denna byggnad som såg ut som en skolsal invändigt satt 10 män uppradade och vi traskade snällt efter lärarna och satte oss på en bänk framför dessa män. Från och med denna stund var vi HELT bakom flötet om vad som föregick inne i denna sal då det talades Tzonga, ett av alla språk som talas i Syd Afrika. Varje gång någon prata skulle denne ställa sig upp alltså väldigt formellt. Vi blev presenterade eller snarare nämnda och vår koordinator gick därefter ner på knä och prata under en längre stund. På det stor hela VÄLDIGT oklart. När vi sedan fick tillåtelse att gå lovade Friddah att förklara allt i bilen. Först skulle bara vi bara låna toaletten, det vill säga det lilla hålet i marken i det lilla skjulet längst bort på tomten… I bilen fick vi sedan förklarat för oss att vi befunnit oss hos kommunchefen och de andra männen för att be om ursäkt åt universitetets vägnar för att ansökan om forskning kommit in för sent. Dessutom hade de den fått be om ursäkt åt våra vägnar för att jag och Frida hade haft utsläppt hår och inget som täckte det, något varken vi eller Friddah koordinatorn ens visste att vi var tvungna.

Färden gick därefter vidare till Bungeni Heath Center. Här fick vi möjlighet att träffa en “professional nurse” som berättade om hur deras akutsjukvård fungerade. Detta var liknande en svensk vårdcentral och låg alltså i en liten liten by långt ifrån något sjukhus. Mesta dels behandlade patienter precis som vårdcentraler i Sverige och var uppdelade i bland annat preventivmedel klinik, tandläkarklinik och allmänt. I ett hus utanför var “Chronic disease service” som man skapat i och med stigmatisering kring vissa sjukdomar. Hit går alla med HIV, högt blodtryck, diabetes, tuberkulos, astma, hjärt-kärlsjukdomar  och ja andra kroniska sjukdomar. Förr hade man enskilda HIV kliniker vilket gjorde att såg man någon där då visste man även säkert att den personen hade HIV, vilket dock merparten av befolkningen har. Kvinnan vi pratade med förklarade det som att när man möter någon så vet man att dem har HIV och när vi berättade om att det inte var alls lika förekommande i Sverige blev hon helt chockad. De vanligaste sjukdomarna patienter har som över vård hos dem var 1. HIV, 2. Hepatit, 3. Diabetes, 4. Epilepsi, 5. Psykiska sjukdomar orsakade av droger.

De vanligaste akutfall de hade var främst astma attacker och i vissa fall utlösta av lunginflammation, främst hos barn. Dessa behandla dem på plats med inhalationer och tabletter innan de skickades vidare till sjukhus när de var stabila. De fick även in många krampanfall ofta utlösta på grund av värmen. Malnutrition eller då undernäring var även vanligt förekommande och hon berätta då om en 11 månaders bebis hon haft veckan innan. Bebisen hade fötts med HIV och mamman hade övergett barnet och hade varit så undernärd att det gått att räkna skeletten i handen och se varje liten led och lika så underarmens skelettben. Det var fåtal patienter som de satte infarter på, alltså en liten plastslang in i armen eller ibland kallat “en nål” som man sedan kan få dropp i. Dock hade de tillåtelse att sätta det men däremot så var det endas läkare som hade denna befogenhet på sjukhus. Men på på vårdcentralen har de endast läkare på måndagar vilket gör att sjuksköterskorna får sätta dessa.

Brutna ben, sårskador och liknande var också vanligt i och med att många var bönder eller egen företagare i form av mekaniker eller liknande. Behandlingen för stora sårskador var precis som i Sverige och överallt att stoppa blödning och endast i detta läge satte de i bland 2 st infarter(sjuksköterskestudenter förstår). Brutna ben brukade de spjälka på samma sätt som i Sverige men just nu var de slut så då spjälka det med kartonger och tejp… Smärtlindringen för dessa patienter är voltaren eller smärtlindring i tablettform och inte morfin eller liknande som vi är vana vid i Sverige. Till helgen kom det in flera misshandels fall i och med fylla och droger. Inte alldeles ovanligt med både pistolskador eller bet, en man hade kommit in med ett öra avbitet.

På frågan om de utgick från ABCDE så var svaret som tidigare endast ABC och att endast DE förekommer på intensivvårdsavdelningar. De jobbade utifrån ABC men hade inga konkreta mallar att gå efter så som NEWS eller MEWS. De kallar det endast för första hjälpen och sedan tar alltså ambulanspersonalen över som är direkt utbildade i akutsjukvård. Efter flera timmar iväg började färden hem men med ett litet stopp då plötsligt både bilens motor-, batteri- och oljelampan lysa, dock sluta de lika plötsligt.. lite extra spänning bara.

Eftermiddagen spenderades med att diskutera med internationel office angående våra veckor här, vad vi ska göra och vad vi vill se. Alla människor är så snälla och vänliga. Till Fridas stora lycka fick vi veta av “the Director of internationel relationships” att man mer än gärna kan hyra bil och köra runt, Johannas kontrollbehov får se hur det blir med den saken. Planen är åtminstone att vi ska äta lunch med dem imorgon och prata mer om utbytet.

Väl påväg tillbaka till där vi bor berättade Friddah att planen på att komma iväg till hemsjukvård imorgon inte blir av i och med lunchen samt att det måste ordnas inför nästa vecka var vi ska få våra placeringar. På grund av missförståndet med att vi läser akutsjukvård och de fått information om hemsjukvård så är det mycket som måste ändras och kontakter som måste tas. Därför skulle morgondagen ägnas åt det för Friddahs del så jag och Frida ska därför ägna dagen åt plugg nere på universitetet.

Kvällen avslutade vi med en promenad ner till ett stort supermarket. Då vi är de enda med ljus hy syns vi väldigt tydligt och drar lätt till oss uppmärksamhet. Bästa exemplet var i butiken när en 6 årig pojke skriker på Frida och säger “HIGH FIVE and let med see”. Han rycker tag i Fridas arm och beundrar tatueringarna noggrant innan han säger “SWEEEEET, I like your style!”. Innan vi kommit ur butiken hade vi haft flertalet konversation om vårt ursprung, som ingen vet var det ligger.

Vi vet åtminstone att vi ska lägga oss i sängen nu efter denna långa dag och långa inlägg!

/Frida & Johanna