UNESCO

Borde vi idag tänka mer på transformativt lärande för framtiden? frågar Gustav Wollentz (Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik) i en ny blogg. Han beskriver det bakomliggande samarbetsprojekt med Växjö kommun vid Linnéuniversitetet på följande sätt:

Ur ett kulturarvsperspektiv undersöker jag för närvarade ungdomars (upp till ca 25 år) perspektiv på framtiden i ett utsatt område i Växjö, vid namn Araby. … Jag vill titta på hur en plats laddas med hopp inför framtiden genom att undersöka vilka handlingar och aktiviteter som gör att ungdomar känner hopp inför framtiden i Araby, och vad för kulturarv som skapas i den processen. Förhoppningen är att stärka banden mellan unga i Araby och kulturaktörer i Växjö. Alltså: jag närmar mig framtiden som kulturarvsskapande, vilket är en ovanlig ingång till kulturarv. Kulturarv har traditionellt sett oftare använts som en minnesinstitution snarare än en plats där vi kan skaffa oss erfarenheter som är transformativa och framtidsorienterade.

Precis som lärandet, ses kulturarv ofta som något som ska föras vidare till kommande generationer. Medan kulturarv traditionellt kopplas till något materiellt som bedöms vara värt att bevara för framtiden (såsom en staty eller en gravhög), så knuts lärande traditionellt till kunskap som är värd att föra vidare till en ny generation (såsom historien om en plats). Detta projekt är alltså ett försök till att vända perspektiven där framtiden får ett större utrymme i det lärande som sker genom kulturarv.